Jan Eriksson 2014

… som vatten

Jag ser Rainer Werner Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz. Det är tretton delar, inspelat 1980, och finns i en box som ska vara remastered, men filmkvaliteten är ändå inget vidare. På filmdatabasen imdb har den fått betyget 8,8/10.

Jag ser ungefär ett avsnitt varannan vecka. Filmen är ganska långsam och det tar tid innan man kommer in i handlingen. Franz Biberkopf friges från fängelset Tegel i Berlin efter att ha avtjänat straff för att ha slagit ihjäl sin flickvän. Han försöker överleva i 20-talets Berlin bland prostituerade och kriminella, socialister och nationalsocialister.

Känslan jag får är ungefär som när jag läste På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Jag läste den för att den är omtalad och jag ville pröva själv hur jag uppfattade språket i den. Det är en svårtillgänglig bok i sju delar och den skiljer agnarna från vetet. De som har läst Proust och de som inte har gjort det. Och man får inte uttala sig utan att ha läst samtliga delar. Det finns mycket elitism runt Prousts romansvit.

Jag höll på länge med första delen av På spaning. Jag läste så sällan i den att jag inte uppfattade handlingen. Men när jag läste fanns det något meditativt och lugnande i språket, i det som för mig då i min egen omvärld var en tillvaro i kaos och förtvivlan. När jag läste Proust så läste jag, och jag drogs in i språket, inte i handlingen, och världen utanför fanns inte.

Samma känsla får jag av att se Berlin Alexanderplatz. Jag skulle aldrig rekommendera den till någon, lika lite som jag skulle rekommendera På spaning efter den tid som flytt. Men det finns ett lugn i filmen. Jag kastar mig inte över nästa del, jag vilar i det jag sett. Och den bär med sig någon form av trygghet.

Det är flera år sedan. Jag var på lunchkonsert i kyrkan i Bergsjön. Några musiker ur göteborgssymfonikerna hade tagit sig ut till förorten för att sprida sitt budskap om den klassiska musiken. Kyrkan var fullsatt och man kanske nu förväntade sig att det skulle bli musik för arbetarklassen och trasproletariatet, med de vanligaste slagdängorna.

Så blev det inte.

Symfonikerna spelade en stråkkvartett av Beethoven. Och sedan Verklärte nacht av Arnold Schönberg.

Någon i publiken tröttnade efter en stund och gick ut, men vi andra satt kvar.

Det var väldigt vackert.

Och musikvalet kändes så respektfullt mot oss som var där.

Mina två sorgebarn, Öis och Leeds United, gick bägge och vann oväntat idag. Leeds slog serieettan Middlesbrough i The Championship. Öis spelade ut Gais fullständigt i nittio minuters snöblandat regn på Valhalla.

En sådan glädje.

Hur värmen och spontaniteten kom tillbaka i en förfrusen själ.

Ett samtal kan ibland vara som en hel värld.

Processen i ett enda möte kan vara som processen i en hel relation.

… på ett annat sätt

Lycklig den som hittar fram till Gustav Mahlers musik tidigt i livet. Så inleds Carl-Johan Malmbergs bok Nattens fågel och den nya dagen. Essäer om Gustav Mahlers symfonier (2014). Det är en vacker liten bok, bara 150 sidor, med fin text och en kärleksfull hyllning till Mahlers musik. En symfoni i taget gås igenom, jag gillar det, det är någon sorts ordning i tillvaron. Och referenser till annat än musik som litteratur, poesi och folksagor. Jag är inte musikkunnig på det sättet att jag kan ta till mig fackmannamässigt skrivna böcker om tonsättare och musikkomposition, men här fungerar det för mig. Jag vill lyssna på Mahler när jag läser om hans musik på detta sätt.

Jag har annars aldrig varit någon Mahlerfantast, jag är ju en Beethovengubbe. Fast de tre symfonier av Gustav Mahler som jag hört live har varit fantastiska. Ettan med Stig Westerberg som dirigent i Örebro konserthus. Trean med Simon Rattle och sexan med Gustavo Dudamel, bägge i Göteborgs konserthus. Carl-Johan Malmberg framhåller i sin bok den sjunde symfonin, den enda Mahlersymfoni som jag aldrig har hört…

Jag kommer att lyssna till Mahlers musik på ett annat sätt framöver.

Vi har alla våra fristäder, våra oaser.

Någonstans finns de kvar.

“Vi önskar kamraterna i Tysklands socialistiska enhetsparti och medborgarna i DDR mycken framgång i byggandet av socialismen. Med kommunistisk hälsning, Vänsterpartiet kommunisterna.”

(Brev till Östtysklands partichef/diktator Erich Honecker 4 oktober 1989, 36 dagar före Berlinmurens fall. Citerat ur DN 950924.)

“De tusentals döda i Stalins fångläger, de torterade i Nordkoreas läger och de mördade och torterade i Pol Pots Kambodja hade samma rätt till ett värdigt liv och mänsklig behandling som de människor som du vurmar för: t.ex. de som fryser och spelar dragspel på Storgatan i Luleå.” Gunnar Bergström i Öppet brev till Sven Wollter (och alla med hjärtat till vänster).

Läser Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Det är en liten tunn bok som kommit i nyupplaga. Passar perfekt i innerfickan på jackan. Har inte läst den tidigare, bara sett filmen med Spencer Tracey.

Min återkommande dröm som varit borta länge kom tillbaka i natt. Den här gången var ytterdörren till min lägenhet helt söndertrasad. Och personen som varit inne och demolerat allt, jag fick tag i honom. Det var Mr Hyde.

När jag var yngre trodde jag att personer som använde ord som solidaritet och rättvisa också var goda människor. Jag minns fortfarande besvikelsen och känslan av förvåning när jag upptäckte att det inte alltid var så. En insikt som långsamt växte fram även om jag inledningsvis blundade för vad jag såg. Att en del människor använde ord som inte verkade ha någon som helst betydelse i deras eget liv.

Jag sliter fortfarande med detta. Att jag ibland väljer att umgås med personer vars värderingar jag inte gillar, för att de står för något annat i praktisk handling i sitt vardagliga liv. Eller att jag bara ändå tycker om dem. Eller att man har en historia tillsammans och att man talar samma språk. Och å andra sidan mitt instinktiva avståndstagande och skepticism när jag hör ord jag uppskattar, men känner att det inte finns så mycket bakom. Att de vackra orden inte är integrerade med personen.

Sedan måste man givetvis kunna vara vegan, pacifist eller jämlikhetsförespråkare utan att vara perfekt i sitt övriga liv. Man sätter vissa moraliska gränser även om man i andra frågor inte är något absolut moraliskt föredöme.

Och när måste man själv sätta gränsen. Sluta att umgås med personen ifråga. För att dennes värderingar totalt har spårat ur. En avhoppad ung nazist fick frågan vad föräldrar skulle göra om deras barn engagerade sig i nationalsocialistiska rörelser. Prata inte politik med dem, sa den unge mannen, åk ut och fiska tillsammans istället.

Jag har tänkt på detta. Någonstans måste man markera var man står. Annars uppstår en irritation och falskhet i kontakten. Men sedan kan man umgås ändå. Ibland kommer man in på de frågor som är känsliga, där man tycker olika, men då vet man var man har varandra. Och ibland måste man kunna välja att inte ta debatten, för att man inte orkar, för att det blir för jobbigt just då, fast man inte ger upp vad man tror på ändå. Man måste inte ta diskussionen varje gång. Bara personen vet vad man står för.

Sedan finns det en gräns. När man inte kan umgås längre. När personen vars värderingar jag inte gillar praktiskt utövar dessa värderingar så att jag inte kan fortsätta att umgås längre. Men för mig går det långt innan jag sätter den gränsen.

För er som känner mig och har sett och känt av mina egna tillkortakommanden i mitt eget liv, hur jag inte levt upp till mina egna värderingar, ni behöver inte vara oroliga. Andras brister glömmer jag snabbt, mina egna lever kvar i mig, jag minns allt. Det kanske är detta denna text egentligen handlar om.

Den anlagda riksdagshusbranden i Berlin 1933 gav argument för att avskaffa demokratin i Tyskland. Redan dagen efter branden tog Hitler initiativ till att införa diktatur. Samma år kom bokbålen och förföljelsen av oliktänkande intensifierades.

RAF:s terror på 1970-talet stärkte polisen och militärens ställning i Västtyskland. Något som RAF hade förutsett, nu skulle folket se fascismens rätta ansikte, tänkte de. Men folket solidariserade sig med polisen, de vanliga arbetargrabbarna, inte med RAF och deras ideologi.

Terrorism drabbar just dem som ska befrias och banar på bägge sidor väg för personer utan hämningar mot att använda våld. Brutaliseringen ökar och den ursprungliga ideologin hamnar i skymundan.

Samma är det med stenkastning och eldsanläggelse i förorten. Det är vi som bor där som drabbas i första hand. Och det är vanligt arbetande folk som drabbas hårdast av kriminalitet av olika slag, av narkotikaförsäljning, inbrott, rån och stölder, av höjda livsmedelspriser och försäkringspremier.

Tage Danielsson skrev en berättelse om en man som hade gjort slut på sin kvot av ord. Han hade använt alla ord han hade fått sig tilldelad och tystnade mitt i en mening.

Ibland kan jag känna så.

Det finns inget mer att säga. Allt är redan sagt. Jag har använt alla ord som jag har blivit tilldelad.

I förra veckan badade jag utomhus i nollgradigt vatten. Jag bär fortfarande med mig känslan i det.

Det finns ingen som helst rädsla i att gå i vattnet, med isen som ligger på kanterna. Inget tvång i att detta är något jag måste göra. Nej, jag ser fram mot det. Under träningen som föregått badet längtar jag dit. Efteråt känner jag mig renad. Bastun undviker jag. Har aldrig varit så förtjust i värme. Tål det inte riktigt. Tycker det förstör känslan efter badet. Men tar en varm dusch. Går omkring utomhus sedan och torkar mig med handduken, känner ingen kyla…

Har under nyåret läst Bengt Liljegrens biografi över Adolf Hitler. Liljegren har ett fokus på människan Adolf Hitler snarare än politikern. Det är en utmärkt bok och spännande att se hur Liljegren resonerar källkritiskt om all den litteratur som finns i ämnet. Bland annat menar Liljegren till min förvåning att Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler går att använda som historiskt källmaterial “om den används enligt källkritikens regler och med försiktighet” (Liljegren 2010, sid 392).

Den starkt nazikritiska Samtal med Hitler kom ut 1939 och de fem första upplagorna drogs in i Sverige. Själv har jag den sjätte upplagan, utgiven 1945. Senare har historiker påvisat att Rauschnings bok i mångt och mycket är ett falsifikat. Men Liljegren menar alltså att man ändå kan använda den, om än med “försiktighet”. Det är detta jag gillar med Liljegrens sätt att resonera och skriva. Han har inga teser och förutfattade meningar som han försöker att ensidigt belägga. Han har nyanser och tar varje påstående för sig och vrider och vänder på det. Man skulle på samma sätt kunna kritisera honom för att han är för nyanserad i sin syn på Hitler, när han i sin bok i stället för ett monster och en demon gör Hitler till en “vanlig människa” (kanske möjligen då den tes Liljegren försöker belägga). Jag kan ibland känna ett obehag inför Erich Fromm, Alice Miller och andra som letar sjukdomstecken och försöker få sina psykiatriska diagnoser belagda i anekdoter om Hitlers barndom etc. Jag sympatiserar med Liljegrens ambition att fördjupa bilden av Hitler och göra honom mindre endimensionell. Hur kunde tyska folket låta lura sig av någon som enbart uppträdde som en galning?

Om vi ska känna igen och få insikt i onda handlingar som utförs av människor behöver vi se att dessa personer inte alltid ser onda ut och också kan ha positiva sidor och egenskaper. Sedan kan givetvis inte dessa goda sidor rättfärdiga eller skapa acceptans för massmorden som de utför.

“Han har skrivit dikter så han har blivit snurrig.”

(Ur Sånger från andra våningen)

Jeg har drømt om min elskede
med blottede bryster
nøgen til midjen
svæver hun som månen
gennem skyerne

….

Endnu ti års fængsel
har han foran sig,
Ibrahim

(Savage Rose/Ild og frihed/Jeg har drømt, 3:59)

Närvaro

I tystnaden

finns

du

I tystnaden

försvinner

du

Orden betyder

ingenting

Orden betyder

allting

I tystnaden

kom du

I tystnaden

——-

Frånvaro

*

Med tystnad

Under tystnad

I tystnad

Spänd

Gemensam

Ensam

Tystnad

*

Orden

betyder

allt

*

Rädsla

I tystnaden

Du vet

Jag

vet

Är du

trygg

med mig

Är du

rädd

med mig

Närvaro

Frånvaro

*

Ord

Naivitetens

förbannelse

Prestationens

ångest

Ensamhetens

förtvivlan

Sexualitetens

hämsko

Mörkrets

härskare

Nattens

jämmer

Dödsskuggans

dal

Förtvivlans

innebörd

*

Telefonsvararens

tystnad

Inga

hot

Inget

hat

Ingen

ting

Tyst

nad

en

*

Vänder

blicken

mot

stearin

ljuset

—–

Spelade du någon gång

Goldbergvariationerna

med Glenn Gould

eller

städade du ut

allting som var

jag

och lade

på hatthyllan

Du kunde väl i alla fall

lyssnat på

början

I drömmen

återkommer du

till mig

Så vacker

så självständig

så självsäker

Tar du

det du vill ha

Med ett leende

kysser du mig

ser igenom mig

som ingen annan

Och jag ger mig

till dig

som en kvinna

till en man

Så dödar du mig

långsamt

utan motstånd

utan vilja

Leende

dödar du

mina

livslögner

Ett tecken på psykiskt välmående

lär vara att klara av ensamhet

med sig själv

Först säljer jag

mina böcker

sedan kastar jag ut

tv:n

radion

stereon

skivorna

tavlorna

mattorna

och så vidare

tills rummet är kalt

Frågan är:

När inställer sig psykosen?

Ni tror

att jag teoretiserar

Ni menar

att jag intellektualiserar

Ni säger

att jag borde närma mig

mig själv

Jag vet

att allt jag säger

finns i mig själv

i min egen

verklighet

Jag vet

att varje stycke

jag refererar

varje intellektuell

fotnot

finns inne i mig

Om ni lyssnar

så

hör ni

Ni begär

att jag

återigen skall

blotta mig

för er

för er självgoda

vad-fint-att-du-berättar-det-här-för-just-mig inställning

NI kan dra åt helvete

ni får aldrig ta hand

om

mig

om min

bittert

självdestruktivt

njutningsfyllda

smärta

Aldrig

förrän ni lärt er

av mig

vad

medmänsklighet

är

Tragiken är för stor

för vackra

underfundiga

dikter

Tragiken är för stor

för bitterhet,

självömkan

Tragiken är för stor

att göra dikter

av

Du skulle bara le

trött

Din sorg är för

stor

Du når aldrig något

status quo

Du vet

och jag vet

att det jag säger

inte betyder något

egentligen

Jag talar för att man måste

om man vill vara

normal

och inte patetisk

Jag talar om livet

istället för att

leva

Du vet

och jag

vet

och du vet

att jag

vet

Vi håller masken

för varandra

Jag håller mig

för gråt

ändå glad

att du

vet

Vissa saker ska bara finnas kvar i minnet

som dikterna jag skrev till dig

och som vi sedan

ömsesidigt

raderade

I barnens idrott är det
vinsten som styr

Ni låter dom kämpa tills
de gråter och spyr

Ni pressar era barn och
kallar det för lek

Men jag tycker det är ett
jävla svek

Så är det bara jag som
blir förbannad

Ska det få vara så

—-

Ska det bli åttiotalets
främsta mål

Att göra barnen till 

en ny statussymbol

(Perverts, 3:23)

Träning bör ske utomhus oavsett regn, blåst, snö eller hagel. Det går en gräns vid minus femton grader, då man kan få problem med andningen, men det är också enda gränsen. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Tidigare levde jag upp till detta, men inte nu längre. Jag tränar ofta inomhus, i olika former. Men samtidigt kan jag känna en viss missnöjdhet, kanske till och med en viss skam, när jag inte befinner mig ute i vinden och regnet. Känslan när man går in i duschen efter träningen blir inte densamma.

Fotbollsträningen på vintrarna förr kunde ibland inledas med snöskottning av planen. Sedan pulsade man omkring där. Var det inte is, gick det ganska bra. Det var alltid mycket folk på träningarna på vintern. När jag kom till träningen i kylan, trodde jag ibland att jag skulle bli själv som tränade. Men det kunde vara ett trettiotal i omklädningsrummet när man kom ner. När våren kom och serien började halverades träningsantalet. Gubbarna fick annat för sig.

Sedan kom inneträningar på vintern. Jag gillade det inte. Jag brukade cykla till träningen året runt och det kändes tveksamt att gå in och träna fotboll. Men det var nog inte inneträningen i sig som var det stora problemet. Det var innebandyn. Jag har alltid ogillat innebandy, jag saknar fullständig förståelse för denna sport. Den kom in på gymnastiken när jag gick på gymnasiet. Jag trivdes sällan i skolan. Men gymnastiken var ett andningshål. Det var en befrielse att få byta om till gymnastikkläder. Vi spelade ofta basket eller volleyboll. Jag tyckte om det. Mer sällan var det fotboll. Ibland var det redskapsgymnastik. Det var inte min grej, men helt okej. Jag tog mig över plinten, med visst besvär, vighet har aldrig varit min styrka.

Jag har givetvis full förståelse för dem som hatade gymnastik och idrott. Men jag gjorde inte det. För mig var det, som sagt, ett andningshål.

Sedan kom alltså innebandyn. Den tog över fullständigt. Jag tyckte det var en helt obegriplig idrott, om man ens kunde kalla den det.

Och sedan även på vinterträningarna i fotbollen. Vad var meningen? Någon sorts omväxling? Stationsträningen med styrka och smidighet, utan boll, hade jag inga problem med. Det hörde till. Men att springa och vifta med en innebandyklubba? Ishockey eller bandy inomhus? Jag förstod det inte.

Utomhusträningarna på Kvibergs kyrkogård upphörde. Vi sprang där hela vintrarna annars. Utan boll. Det var antagligen någon ideologi bland tränarna då att det inte var bra att ha med bollen för mycket, man riskerade att ha tröttnat på fotboll när serien drog igång. Kanske kom analysen av erfarenheterna av hur träningsintensiteten minskade när våren kom. Så vi körde två träningspass i veckan på Gamlestadsvallen, med mycket löpning, och ett pass i veckan på kyrkogården, med bara löpning. Det var intervall, backträning, gubbe på ryggen, gubbe som höll emot… Vet inte om vi var så populära bland kyrkogårdsbesökarna, när vi frustande sprang förbi…

Men jag gillade det. Sedan tog jag cykeln hem. Ett extra pass. Det var aldrig några tveksamheter då, om man skulle gå och träna eller inte. Man var beroende av ett kollektiv, som var beroende av den enskilde individen. Man fick lära sig att ta hänsyn.

Oberoende av vädret.

Det är dags att gå upp på scen, byta om och gå in i rollen, till den väntande och förutsägbara katastrofen.

Skratta Pajazzo (2:59)

Det är inte smärtan som jagar mig. Det är otydligheten, oförutsägbarheten, det outtalade.

Den vanskapte Quasimodo räddar den vackra Esmeralda till fristaden Notre Dame.

Esmeralda, den enda som förbarmat sig över den plågade och hånade Quasimodo.

– She gave me water…

– Why was I not made of stone, like thee…

Charles Laughton i Ringaren i Notre Dame (4:52)

En valaffisch hänger ännu kvar/sliten av vinter/och regniga dar

(Motvind)

“What I see before me is a facade. The shallow of a man I once knew. This is an absurd role you are playing, I don´t know why, perhaps to keep the world at a distance. You are shutting me out as well. You once promised me that I should come to know the man behind the mask, in time. I know him less now than I did then… “

The Scarlet Pimpernal (1982)

Lyssnat på göteborgspunk från 1970-talet. Göteborgs Sound, Troublemakers, Bruset, Attentat, Slobobans undergång, Perverts, Cortex m fl. En del skulle nog egentligen inte betecknas som punk, snarare boogierock med bluesinslag. Göteborgspunken var mjukare med mer självdistans än stockholmspunken. Därmed inget ont sagt om den allvarligare stockholmsvarianten.

Jag återkommer till detta, inte bara av nostalgiska skäl, jag har aldrig varit punkare, men det finns någon friskhet med humor och värme i musiken och texterna, som jag alltid gillat. Texterna är moraliska, i all sin provokation, ibland gränsar det till en sorts rasande moralism.

Sprang åttan i Skatås, med Kungsbacka pianotrio i lurarna, Haydn och Fauré. Seriöst, kan tyckas, men det är inte dåligt. Badade i utomhusbassängen, tio grader, bytte om, köpte krabba, satte mig i bilen, punk igen på högsta volym. Jag borde väl växa upp…

Skuggorna jagar mig i natten
Mörkret pressar ner mig mot gatan
Jag går bland de levande döda
köpslår ständigt med mitt liv
Vansinnigheten kryper på mig
desperationen gör mig galen
Vassa, vassa nålar i ett armveck
letar förtvivlat efter lugnet
Men du tror min ensamhet är en lek
att jag njuter av det kärlekslösa livet
Men titta riktigt noga under ytan
där sitter känslorna frusna till is
Jag är så ensam i natt

Kalla, kalla blickar vart jag än går
hatet skjuter pilar mot mitt hjärta
Vägen till gemenskapen är spärrad
en hastig blick och sedan kalla handen
Vad jag än gör så gör jag fel
jag passar inte in i era mönster
en massa skitsnack och skratt bakom ryggen
utstött vart jag än går
Men du har mage att säga var stark
fast du själv alltid varit så trygg
en nål i mitt armveck eller sniff av tri
det är det enda som kan få mig att glömma
Jag är så ensam i natt

(Lädernunnan)

Det är aldrig bara sig själv man korresponderar med.

Allting hänger ihop.

Everything is connected.

(Cloud Atlas)

Farfar spelade korrespondensschack. Det kunde gå veckor och ibland månader mellan dragen. Schackspelet stod alltid uppställt.

Den som alltid springer bort
bär också nederlaget med sig
i sin grav

Men den som strider
om den så stupar

den bär segerhuvan

(Björn Afzelius)

Amor et Fides!

Öga mot öga med dig själv

Scenen med Hattori Hanzo (5:01) ur Kill Bill. En blåst amerikanska och en pajasaktig sushikock. Men så, fyra minuter in i klippet, kommer förvandlingen och rollbytet, det fanns något annat bakom maskerna.

Ibland har jag sett denna förvandling, så stark, så kraftfull, så känslig, och allting annat avstannar.

… kärlek

Efter föreställningen med Bruno K Öijer

på Lorensbergsteatern

i söndags

så känner jag

återigen

sedan dess

en sorts egendomlig

avslappning

– Jag vet en del som aldrig har hört poesi och som har sett dig läsa, då ger de till ett nervöst skratt först, vad är det de skrattar åt?

– Det har jag råkar ut för många gånger i mitt liv, det är en form av skyddsmekanism för att de upplever någonting som är för starkt, som de inte kan hantera, då låter de ett nervöst skratt bli sitt skydd, det är en normal psykologisk reaktion, ofta från unga människor som första gången möter någonting äkta och sant på scenen.

(Bruno K Öijer intervjuad i Babel SvT 2008)

Olle Jönsson från Lasse Stefanz fick frågan i intervjun nyligen i SvT, om han inte skrev egen text och musik. Han svarade att han hade försökt. Men när han skrivit något eller komponerat några takter märkte han alltid att han kommit in på någon annans låt eller text. Det som han skrev var redan skrivet.

Jag är inte emot tanken med positivt tänkande, väljer man att fokusera på det som är negativt omkring en drunknar man snart i allt elände.

Men ibland kanske det kan vara bra med ett kritiskt förhållningssätt även till det positiva tänkandet.

När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich drabbades av bröstcancer fick hon rådet att “se cancern som en gåva”. Hon började undersöka begreppet positivt tänkande och fann att det inte nödvändigtvis är så att vi blir friskare av att tänka positivt.

Ehrenreich beskrev hur finanskriser har kunnat förstärkas på grund av en företagskultur att tänka positivt och vägran att se realistiskt på vilka förutsättningar som råder. Strukturella problem kan också individualiseras genom att förespråka lösningar för individen i vad som är samhällsproblem. Om nio av tio på ett företag är utarbetade är lösningen kanske inte kurser i mindfulness eller positivt tänkande för de anställda. I alla fall inte den huvudsakliga lösningen.

Ehrenreich förespråkar ett kritiskt, snarare än ett positivt tänkande.

Litteratur: Ehrenreich, Barbara (2010). Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Leopard förlag.

Smärtans landvinningar

(Bruno K Öijer)

… sekundärvinst

Kan personen le? Om inte ring 112!

Jag såg Upptäck stroke-kampanjen

på hållplatsen, och någonstans ifrån

kände jag igen mig.

Det var nyligen i en dröm.

Någon frågade mig om jag kunde le,

och jag förstod inte.

Personen frågade igen och visade nu

ett leende med läpparna.

Jag härmade efter,

men fortfarande utan

att förstå.

Att inte se saker som andra ser.

Att inte känna sådant som andra känner.

Att inte höra vad andra hör.

Att inte göra vad andra gör.

—-

Att se saker som andra inte ser.

Att känna sådant som andra inte känner.

Att höra vad andra inte hör.

Att göra vad andra inte gör.

Smärtan tvingar ut mig

i natten

ut i regnet

Wagner har tagit över

i mina

alltför dyrbara

trådlösa

hörlurar

Går i rask takt

med Gökboet-mössan

neddragen

över öronen

Någon sorts egendomlig

avslappning

Jag tror att det är en Roald Dahl-novell. Det finns en bok av Vladimir Nabokov också som heter Mannen som spelade schack med livet, men det är inte den.

En man sitter fängslad under kriget. Det är ett kalt rum utan stimuli, där han vistas i flera år, och han håller på att bli galen. Det enda han har är en säng med en rutig filt och av brödsmulor tillverkar han schackpjäser. Så börjar han spela. Han delar upp sig i en vit och en svart del, där det är vattentäta skott mellan dem.

Han splittar upp sig och går in i galenskapen, ständigt i krig med sig själv, med nya drag som ska förutse vad motståndaren, han själv, ska tänka och göra.

Vid krigsslutet befrias han och påbörjar en rehabilitering. Han anpassas till ett nytt normalt och socialt liv, men vet att han aldrig mer får spela schack. Då skulle han riskera allt igen och mentalsjukdomen återkomma.

Han åker på en kryssning. Ombord på fartyget befinner sig världsmästaren i schack som har en uppvisning i simultanschack. Och det finns ett bräde ledigt…

Jag minns inte vad som gör att mannen tar steget att sätta sig vid det lediga bordet. Men jag minns hur mästaren går från bord till bord och efter några få drag kan bestämma nivån på motspelaren. Och hur han, schackvärldsmästaren, stegvis börjar ana att han mött något han aldrig mött förut.

Hur manin och kontrollförlusten stegras till katastrofens rand.

Alla i det lilla samhället förbereder sig för den annalkande stormen. En man anländer. Vem är han? Vad vill han? Och de hedervärda medborgarna, vad döljer de?

When they tell you not to panic, then it´s serious…

Storm of the Century av Stephen King. I fullängd, obs barnförbjuden. Perfekt skräck för en höstlig lördagkväll.

Att möta sig – själv.

Wilhelm Kempff spelar Beethovens pianosonat opus 31, “der storm” (7:06).

Olle Jönsson från Lasse Stefanz fick bjuda personer som varit viktiga för honom på middag i SvT. Han valde Elvis Presley, Tommy Cooper och sin gamla mamma. Han satt där i sin cowboyhatt och var så allvarlig. Jag blev alldeles tårögd. Folk som har fördomar mot dansband kan inte skilja bra från dåligt, allt låter lika eländigt för dem. Det är bara att beklaga. Jag har aldrig stört mig på folk som inte gillar opera. Naturligtvis inte. Men ibland stör jag mig på folk som menar sig vara musikaliska och ändå inte kan skilja bra dansband från de mindre bra. Olle Jönsson var allvarlig. Han berättade att han bara hade läst två böcker i sitt liv. En bok om Elvis, och så De ensamma pojkarna av Mats Olsson. Däremot såg han mycket film. Han nämnde bland annat Återstoden av dagen med Anthony Hopkins. En film jag har hållit ifrån mig. Jag inser att det är exakt 20 år sedan som jag såg den på bio. Nu kom den tillbaka.

Återstoden av dagen är en av de bästa filmer jag har sett.

Men jag vill aldrig se om den.

En film uppbyggd så gott som enbart på Beethovens tredje symfoni: Eroica från 2003. Den når inte upp till Milos Formans Amadeus nivåer, men musiken gör det.

Lyssna (Filmen i fullängd)

Jag trodde inte att jag – fanns.

Att vänta ut – stormen.

Jag vill inte gärna störa mina grannar med att tvinga på dem musik som jag själv uppskattar. Men ibland kan jag inte motstå. Då öppnar jag balkongdörren och låter toner ljuda ut från min bunker i förorten.

Canzonetta sull´aria ur Figaros bröllop (3:47)

Så långt borta, och ändå så nära.

Så nära och ändå, så långt borta.

Björn Afzelius skriver om hur han blev öisare:

Jag tänkte: “Vilka vackra färger. Rött och blått.”

Amor et Fides