Har under nyåret läst Bengt Liljegrens biografi över Adolf Hitler. Liljegren har ett fokus på människan Adolf Hitler snarare än politikern. Det är en utmärkt bok och spännande att se hur Liljegren resonerar källkritiskt om all den litteratur som finns i ämnet. Bland annat menar Liljegren till min förvåning att Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler går att använda som historiskt källmaterial “om den används enligt källkritikens regler och med försiktighet” (Liljegren 2010, sid 392).

Den starkt nazikritiska Samtal med Hitler kom ut 1939 och de fem första upplagorna drogs in i Sverige. Själv har jag den sjätte upplagan, utgiven 1945. Senare har historiker påvisat att Rauschnings bok i mångt och mycket är ett falsifikat. Men Liljegren menar alltså att man ändå kan använda den, om än med “försiktighet”. Det är detta jag gillar med Liljegrens sätt att resonera och skriva. Han har inga teser och förutfattade meningar som han försöker att ensidigt belägga. Han har nyanser och tar varje påstående för sig och vrider och vänder på det. Man skulle på samma sätt kunna kritisera honom för att han är för nyanserad i sin syn på Hitler, när han i sin bok i stället för ett monster och en demon gör Hitler till en “vanlig människa” (kanske möjligen då den tes Liljegren försöker belägga). Jag kan ibland känna ett obehag inför Erich Fromm, Alice Miller och andra som letar sjukdomstecken och försöker få sina psykiatriska diagnoser belagda i anekdoter om Hitlers barndom etc. Jag sympatiserar med Liljegrens ambition att fördjupa bilden av Hitler och göra honom mindre endimensionell. Hur kunde tyska folket låta lura sig av någon som enbart uppträdde som en galning?

Om vi ska känna igen och få insikt i onda handlingar som utförs av människor behöver vi se att dessa personer inte alltid ser onda ut och också kan ha positiva sidor och egenskaper. Sedan kan givetvis inte dessa goda sidor rättfärdiga eller skapa acceptans för massmorden som de utför.