Tage Danielsson skrev en berättelse om en man som hade gjort slut på sin kvot av ord. Han hade använt alla ord han hade fått sig tilldelad och tystnade mitt i en mening.
Ibland kan jag känna så.
Det finns inget mer att säga. Allt är redan sagt. Jag har använt alla ord som jag har blivit tilldelad.
I förra veckan badade jag utomhus i nollgradigt vatten. Jag bär fortfarande med mig känslan i det.
Det finns ingen som helst rädsla i att gå i vattnet, med isen som ligger på kanterna. Inget tvång i att detta är något jag måste göra. Nej, jag ser fram mot det. Under träningen som föregått badet längtar jag dit. Efteråt känner jag mig renad. Bastun undviker jag. Har aldrig varit så förtjust i värme. Tål det inte riktigt. Tycker det förstör känslan efter badet. Men tar en varm dusch. Går omkring utomhus sedan och torkar mig med handduken, känner ingen kyla…
Har under nyåret läst Bengt Liljegrens biografi över Adolf Hitler. Liljegren har ett fokus på människan Adolf Hitler snarare än politikern. Det är en utmärkt bok och spännande att se hur Liljegren resonerar källkritiskt om all den litteratur som finns i ämnet. Bland annat menar Liljegren till min förvåning att Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler går att använda som historiskt källmaterial “om den används enligt källkritikens regler och med försiktighet” (Liljegren 2010, sid 392).
Den starkt nazikritiska Samtal med Hitler kom ut 1939 och de fem första upplagorna drogs in i Sverige. Själv har jag den sjätte upplagan, utgiven 1945. Senare har historiker påvisat att Rauschnings bok i mångt och mycket är ett falsifikat. Men Liljegren menar alltså att man ändå kan använda den, om än med “försiktighet”. Det är detta jag gillar med Liljegrens sätt att resonera och skriva. Han har inga teser och förutfattade meningar som han försöker att ensidigt belägga. Han har nyanser och tar varje påstående för sig och vrider och vänder på det. Man skulle på samma sätt kunna kritisera honom för att han är för nyanserad i sin syn på Hitler, när han i sin bok i stället för ett monster och en demon gör Hitler till en “vanlig människa” (kanske möjligen då den tes Liljegren försöker belägga). Jag kan ibland känna ett obehag inför Erich Fromm, Alice Miller och andra som letar sjukdomstecken och försöker få sina psykiatriska diagnoser belagda i anekdoter om Hitlers barndom etc. Jag sympatiserar med Liljegrens ambition att fördjupa bilden av Hitler och göra honom mindre endimensionell. Hur kunde tyska folket låta lura sig av någon som enbart uppträdde som en galning?
Om vi ska känna igen och få insikt i onda handlingar som utförs av människor behöver vi se att dessa personer inte alltid ser onda ut och också kan ha positiva sidor och egenskaper. Sedan kan givetvis inte dessa goda sidor rättfärdiga eller skapa acceptans för massmorden som de utför.
