När jag var yngre trodde jag att personer som använde ord som solidaritet och rättvisa också var goda människor. Jag minns fortfarande besvikelsen och känslan av förvåning när jag upptäckte att det inte alltid var så. En insikt som långsamt växte fram även om jag inledningsvis blundade för vad jag såg. Att en del människor använde ord som inte verkade ha någon som helst betydelse i deras eget liv.

Jag sliter fortfarande med detta. Att jag ibland väljer att umgås med personer vars värderingar jag inte gillar, för att de står för något annat i praktisk handling i sitt vardagliga liv. Eller att jag bara ändå tycker om dem. Eller att man har en historia tillsammans och att man talar samma språk. Och å andra sidan mitt instinktiva avståndstagande och skepticism när jag hör ord jag uppskattar, men känner att det inte finns så mycket bakom. Att de vackra orden inte är integrerade med personen.

Sedan måste man givetvis kunna vara vegan, pacifist eller jämlikhetsförespråkare utan att vara perfekt i sitt övriga liv. Man sätter vissa moraliska gränser även om man i andra frågor inte är något absolut moraliskt föredöme.

Och när måste man själv sätta gränsen. Sluta att umgås med personen ifråga. För att dennes värderingar totalt har spårat ur. En avhoppad ung nazist fick frågan vad föräldrar skulle göra om deras barn engagerade sig i nationalsocialistiska rörelser. Prata inte politik med dem, sa den unge mannen, åk ut och fiska tillsammans istället.

Jag har tänkt på detta. Någonstans måste man markera var man står. Annars uppstår en irritation och falskhet i kontakten. Men sedan kan man umgås ändå. Ibland kommer man in på de frågor som är känsliga, där man tycker olika, men då vet man var man har varandra. Och ibland måste man kunna välja att inte ta debatten, för att man inte orkar, för att det blir för jobbigt just då, fast man inte ger upp vad man tror på ändå. Man måste inte ta diskussionen varje gång. Bara personen vet vad man står för.

Sedan finns det en gräns. När man inte kan umgås längre. När personen vars värderingar jag inte gillar praktiskt utövar dessa värderingar så att jag inte kan fortsätta att umgås längre. Men för mig går det långt innan jag sätter den gränsen.

För er som känner mig och har sett och känt av mina egna tillkortakommanden i mitt eget liv, hur jag inte levt upp till mina egna värderingar, ni behöver inte vara oroliga. Andras brister glömmer jag snabbt, mina egna lever kvar i mig, jag minns allt. Det kanske är detta denna text egentligen handlar om.