Björn Afzelius skriver om hur han blev öisare:
Jag tänkte: “Vilka vackra färger. Rött och blått.”
Amor et Fides
Kärlek och trohet
Idrott Posted on Thu, September 18, 2014 22:41:34- Comments(1) https://blogg2.janeriksson.se/?p=232
- Share
Comments are closed.
Ett klargörande: Öisare är naturligtvis inte bättre människor än de som håller på andra lag, eller har helt andra intressen. Även om man vill att ens lag ska stå för vissa grundläggande värderingar som medlemmarna i konkret handling visar upp, så finns det säkert lika många rasister, skattefuskare och kvinnoförtryckare i stort sett vilket fotbollslag man än håller på. Kan man utåt stå för stabila värden som man inte lever upp till i ens eget privatliv? Jag har ännu inte sett filmen Tusen bitar, om Björn Afzelius, men han får frågan av Sven Melander i en intervju som finns inklippt i denna konsert.
* * *
Såvitt jag förstår finns det fyra kategorier av Öisare.
1. De som är uppvuxna i Örgryte. Detta kompliceras dock av att majoriteten av örgryteungdomarna håller på IFK eller Gais. Åtminstone var det så tidigare.
2. Gamlestadsöisarna. Det finns alltså oproportionerligt många öisare som kommer från Gamlestan. Sannolikt har detta att göra med att en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna, Agne Simonsson, spelade med Öis och kom från Gamlestan. Många gamlestadsbor kände honom och deras barn och barnbarn blev öisare. Även landslagsspelaren Lennart Wing som representerade Öis i nio säsonger och senare Dundee United, bodde i Gamlestan.
3. Bröderna Birro-öisarna. Outsiders och uppvuxna i Lövgärdet. Väljer man då Blåvitt som fotbollslag för att bli mer populär? Inte bröderna Birro. De väljer rödblått och har hållit fast vid det. Denna kategori av outsiders med vägran att inrätta sig i ledet kan också återfinnas i Biskopsgården, Frölunda eller Hammarkullen.
4. Affe-öisarna. Denna kategori ligger nära ovanstående outsider-kategori. Men läser man noggrant Björn Afzelius fantastiska text om hur han som barn bodde i Stockhom och ser sin första Öismatch, förstår man att det handlar om tröjorna. De hade så vackra färger: rött och blått, skriver Affe. Jag känner igen det från när jag började hålla på Leeds. Visst, Billy Bremner i all ära, den 165 cm långe rödhårige skotten som slet och kämpade mer än de andra tillsammans. Men det var de vita tröjorna jag fastnade för: The whites.