Jan Eriksson 2014

“Mitt storhetsvansinne kan inte längre hålla jämna steg med mina förmågor”

(Yahya Hassan 1995-2020)

Nervös koll på klockan

In på tjänsterummet

Av med kavajen

och skjortan

På med Öiströjan

och jeansjackan

Ut i solen

Derbykväll

… i regnet får jag se dig

Söndag kväll. Lyssnar på P4 Dans och gungar med.

“Stockholmskan är vacker. Göteborgskan har sin charm. Men när en flicka talar skånska är det nåt som gör mig så varm.” (Wizex)

Jag gillar dansbandstexterna, sällan något negativt om något, ändå rätt in i verkligheten.

En politisk sångare som Björn Afzelius, öisare för övrigt, försvarade alltid dansbanden, deras punktlighet och professionalism.

Tänk om

Tillfällig

Svart kvinna

Jag tänker

Grabbarna på torget

Allt jag säger finns i mig själv

i min egen verklighet

varje stycke jag refererar

varje intellektuell fotnot

finns inne i mig

om ni lyssnar

så hör ni

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

(Första Korintierbrevet 13:1-7)

Den här dagen kommer också ta slut

och en annan kommer ta dess plats

Jag såg graffitin när jag tittade upp

från min bok där jag satt på spårvagnen

Det var nyårsafton,

och jag kände igen textraden,

från något som berört mig

Vilken sorts musik har aldrig

varit väsentligt,

utan vad man gör

med orden,

de som befriar

Drömmarna förändras

utvidgar sig

blir nya

Livslögnerna

slås samman

sönder och

itu

Sekonderna lämnar

ringen

Största möjliga

tystnad

Största möjliga

ensamhet

Största möjliga

rädsla

Största möjliga

njutning

Il a mis le café
Dans la tasse
Il a mis le lait
Dans la tasse de café
Il a mis le sucre
Dans le café au lait
Avec la petite cuiller
Il a tourné
Il a bu le café au lait
Et il a reposé la tasse
Sans me parler
Il a allumé
Une cigarette
Il a fait des ronds
Avec la fumée
Il a mis les cendres
Dans le cendrier
Sans me parler
Sans me regarder
Il s’est levé
Il a mis
Son chapeau sur sa tête
Il a mis
Son manteau de pluie
Parce qu’il pleuvait
Et il est parti
Sous la pluie
Sans une parole
Sans me regarder
Et moi j’ai pris
Ma tête dans ma main
Et j’ai pleuré

Jacques Prévert
(1900-1977)

Omvänd

fantasi

Bitterhetens

sötma

Verklighetens

närmande

En kvinna och en man vandrar förälskade en månklar natt i skogen. Så berättar hon för honom att hon bär på ett barn, men det är inte hans.

Mannens förtvivlan och sorg.

Och sedan acceptansen inför livet, hur han lägger armen om henne.

En kvinna sa en gång till mig att jag

var den tråkigaste människa

hon någonsin hade träffat

Det kändes tryggt

på något sätt

Jag tänker att det är som efter flera veckors eller månaders vånda inför något som till slut är över och fullbordat, smärtan finns inte längre och man har tagit sig igenom det, och man somnar för första gången på länge tidigt och sover djupt och avslappnat, och man behöver aldrig aldrig vakna mer.

Sjön sov

—-

jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dig allt
råna dig på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dig
ingen kan råna dig på din sorg

(Bruno K Öijer)

“Han har skrivit dikter så han har blivit snurrig.”

(Ur Sånger från andra våningen)

Endnu ti års fængsel
har han foran sig,
Ibrahim

(Savage Rose/Ild og frihed/Jeg har drømt, 3:59)

Närvaro

I tystnaden

finns

du

I tystnaden

försvinner

du

Orden betyder

ingenting

Orden betyder

allting

I tystnaden

kom du

I tystnaden

——-

Frånvaro

*

Med tystnad

Under tystnad

I tystnad

Spänd

Gemensam

Ensam

Tystnad

*

Orden

betyder

allt

*

Rädsla

I tystnaden

Du vet

Jag

vet

Är du

trygg

med mig

Är du

rädd

med mig

Närvaro

Frånvaro

*

Ord

Naivitetens

förbannelse

Prestationens

ångest

Ensamhetens

förtvivlan

Sexualitetens

hämsko

Mörkrets

härskare

Nattens

jämmer

Dödsskuggans

dal

Förtvivlans

innebörd

*

Telefonsvararens

tystnad

Inga

hot

Inget

hat

Ingen

ting

Tyst

nad

en

*

Vänder

blicken

mot

stearin

ljuset

—–

Spelade du någon gång

Goldbergvariationerna

med Glenn Gould

eller

städade du ut

allting som var

jag

och lade

på hatthyllan

Du kunde väl i alla fall

lyssnat på

början

I drömmen

återkommer du

till mig

Så vacker

så självständig

så självsäker

Tar du

det du vill ha

Med ett leende

kysser du mig

ser igenom mig

som ingen annan

Och jag ger mig

till dig

som en kvinna

till en man

Så dödar du mig

långsamt

utan motstånd

utan vilja

Leende

dödar du

mina

livslögner

Ett tecken på psykiskt välmående

lär vara att klara av ensamhet

med sig själv

Först säljer jag

mina böcker

sedan kastar jag ut

tv:n

radion

stereon

skivorna

tavlorna

mattorna

och så vidare

tills rummet är kalt

Frågan är:

När inställer sig psykosen?

Ni tror

att jag teoretiserar

Ni menar

att jag intellektualiserar

Ni säger

att jag borde närma mig

mig själv

Jag vet

att allt jag säger

finns i mig själv

i min egen

verklighet

Jag vet

att varje stycke

jag refererar

varje intellektuell

fotnot

finns inne i mig

Om ni lyssnar

så

hör ni

Ni begär

att jag

återigen skall

blotta mig

för er

för er självgoda

vad-fint-att-du-berättar-det-här-för-just-mig inställning

NI kan dra åt helvete

ni får aldrig ta hand

om

mig

om min

bittert

självdestruktivt

njutningsfyllda

smärta

Aldrig

förrän ni lärt er

av mig

vad

medmänsklighet

är

Tragiken är för stor

för vackra

underfundiga

dikter

Tragiken är för stor

för bitterhet,

självömkan

Tragiken är för stor

att göra dikter

av

Du skulle bara le

trött

Din sorg är för

stor

Du når aldrig något

status quo

Du vet

och jag vet

att det jag säger

inte betyder något

egentligen

Jag talar för att man måste

om man vill vara

normal

och inte patetisk

Jag talar om livet

istället för att

leva

Du vet

och jag

vet

och du vet

att jag

vet

Vi håller masken

för varandra

Jag håller mig

för gråt

ändå glad

att du

vet

Vissa saker ska bara finnas kvar i minnet

som dikterna jag skrev till dig

och som vi sedan

ömsesidigt

raderade

Skuggorna jagar mig i natten
Mörkret pressar ner mig mot gatan
Jag går bland de levande döda
köpslår ständigt med mitt liv
Vansinnigheten kryper på mig
desperationen gör mig galen
Vassa, vassa nålar i ett armveck
letar förtvivlat efter lugnet
Men du tror min ensamhet är en lek
att jag njuter av det kärlekslösa livet
Men titta riktigt noga under ytan
där sitter känslorna frusna till is
Jag är så ensam i natt

Kalla, kalla blickar vart jag än går
hatet skjuter pilar mot mitt hjärta
Vägen till gemenskapen är spärrad
en hastig blick och sedan kalla handen
Vad jag än gör så gör jag fel
jag passar inte in i era mönster
en massa skitsnack och skratt bakom ryggen
utstött vart jag än går
Men du har mage att säga var stark
fast du själv alltid varit så trygg
en nål i mitt armveck eller sniff av tri
det är det enda som kan få mig att glömma
Jag är så ensam i natt

(Lädernunnan)

Öga mot öga med dig själv

Efter föreställningen med Bruno K Öijer

på Lorensbergsteatern

i söndags

så känner jag

återigen

sedan dess

en sorts egendomlig

avslappning

– Jag vet en del som aldrig har hört poesi och som har sett dig läsa, då ger de till ett nervöst skratt först, vad är det de skrattar åt?

– Det har jag råkar ut för många gånger i mitt liv, det är en form av skyddsmekanism för att de upplever någonting som är för starkt, som de inte kan hantera, då låter de ett nervöst skratt bli sitt skydd, det är en normal psykologisk reaktion, ofta från unga människor som första gången möter någonting äkta och sant på scenen.

(Bruno K Öijer intervjuad i Babel SvT 2008)

Smärtans landvinningar

(Bruno K Öijer)

Kan personen le? Om inte ring 112!

Jag såg Upptäck stroke-kampanjen

på hållplatsen, och någonstans ifrån

kände jag igen mig.

Det var nyligen i en dröm.

Någon frågade mig om jag kunde le,

och jag förstod inte.

Personen frågade igen och visade nu

ett leende med läpparna.

Jag härmade efter,

men fortfarande utan

att förstå.

Smärtan tvingar ut mig

i natten

ut i regnet

Wagner har tagit över

i mina

alltför dyrbara

trådlösa

hörlurar

Går i rask takt

med Gökboet-mössan

neddragen

över öronen

Någon sorts egendomlig

avslappning

Paketet damp ner i brevlådan idag. Jag firade ner persiennerna, stängde av mobilen och kortslöt porttelefonen. Så satte jag mig i läsfåtöljen, med tänd läslampa, och öppnade min nya bok, direkt från förlaget, helt nyutkommen, jag kunde inte låta bli att lukta på den, så vackert rött omslag och fint tryck. Det var sex år sedan han kom ut med en diktsamling, jag hörde honom på Draken då, nu är det dags igen. Lans av ljus var med, som jag hoppats, nyårsdikten.

….

Lyssnade på Missa Solemnis av Beethoven senare på kvällen. Direktsändning i radions P2 med Kent Nagano som dirigent från Göteborgs konserthus. Jag borde varit där. Men det var länge sedan nu jag var på konserthuset, i alla fall ett halvår sedan, i perioder har jag varit där nästan varje vecka, men det finns kvar, och Kenta och Beethoven var en jättebra kombination, så behagligt.

Och natten viskade Annabel Lee…

Shurayukihime

Lady Snowblood

Vit som snö, röd som blod

Kall som is, het som lava

Somnar du

med ryggen åt mig

Ingen cykling idag. Tog mig runt åttan i Skatås. Vill inte kalla det löpning, knappt styrfart. Lyfte skrot. Simmade i Delsjön. Borde väl känna mig nöjd.

Raubtier ekar i mitt huvud:

Sånt är livet som nomad
varje kväll en helt ny stad
varje ansikte är nytt
och till sist har åren flytt

En hårdrockskunnig kamrat sa att det mest var tolvåringar som lyssnade på Raubtier. Men då är jag väl det, det är kanske där de har funnit mig. Deras texter är inte direkt upplyftande. Samtidigt som det finns någon sorts ironi eller distans i sången. Och ändå inte. Men texterna ger en sorts tröst.

Här är mörkt och här är kallt
Här är dysterheten allt
Allt är fruset, allt är dött
Anden bruten, själen trött

Grånande ruiner, en iskall vind som viner
Ingen framtid, inget hopp

Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat
Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat

Peter Birro skrev för många år sedan en hyllningsdikt till dåliga förlorare. Den publicerades i Ordfront Magasin eller FIB/Kulturfront, minns inte vilket, och jag har tappat bort dikten. Den hette Mina hjältar. “Jag vet att de könlösa hycklarna säger att det finaste som finns är leende förlorare som ödmjuka och tysta i sitt nederlag skakar hand med segraren.” Sedan beskrev Birro tennisspelaren John McEnroe som skrek ´fuck you´ och ´up my ass´ till domaren, Ilie Nastase som anklagades för att han skulle ha kallat Arthur Ashe ´bloody nigger´, Juventus (eller var det Milans) fans som tog sig in på lagets träningsarena och i gräsmattan spikade ner elva träkors med spelarnas dödsdatum på, efter att laget förlorat de inledande två matcherna i ligan, och så därefter, och här gick väl Birro över alla gränser, den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar som råkade göra självmål i fotbolls-VM och brutalt avrättades med sex skott vid hemkomsten…

Dikten avslutades (citerat ur minnet):

Ja, jag älskar de dåliga förlorarna
de inser att kampen är
på liv och död
de är mänskliga, sårbara
de känner smärtan
och har mod nog
att våga visa den

Mina hjältar
jag kommer alltid
att vara en av er

Jag heter Jan Fredrik Eriksson
kallas Janne
men jag skulle vilja heta – – –
Då skulle det låta
som om M
ropade mitt namn
varje gång
jag inte kunde
höra henne

(Efter LOB, Excelsior)

Jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuårig pojke till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar

Slutstrofen i Bruno K Öijers Hålla honom kvar
ur diktsamlingen Svart som Silver (2008)

Någon kommer! Någon kommer!
skrek Dvärgbarn.
Glädje! fnös Håniolerna.
Dvärgsmederna spottade i elden,
tänkte på alla svek.
Bah, hon luras!

Eldfågeln tjöt:
Det växer en blomma!
Dvärgbarnen rusade ut:
Var! Var!
I triumf,
lades blomman på elden

(Ur Tokfursten)

Spoon River är en fiktiv stad i Edgar Lee Masters diktsamling från 1915. Staden beskrivs genom gravstenarna där medborgarna berättar om sig själva, sina liv och relationer.

Domare Somers som “höll det bästa tal vårt rådhus nånsin hört, och skrev en utredning som fick beröm av Breese i Högsta Domstolen” beskriver hur han ligger begravd obemärkt och glömd, “medan Chase Henry, stans suput, har en marmorsten, med urna på”.

Och fyllbunten Chase Henry får beskriva hur det kom sig att han blev ståtligt begravd.

Männen får berätta sina historier och kvinnorna sina. Och mördare, mordbrännerskor, fattiga och rika… Samma händelse berättas från olika håll. Och alla får tala till punkt.

Apotekare Trainor

Endast kemisten vet, inte alltid ens han,
vad det blir då man blandar
flytande eller fasta ämnen.
Och vem kan väl veta
hur män och kvinnor påverkar
varandra, eller vad barnen blir?
Som med Benjamin Pantier och hans hustru,
goda var för sig, onda mot varandra:
han syre, hon väte,
deras son en förödande eld.
Jag apotekare Trainor, en kemikalieblandare,
omkom under ett experiment,
levde ogift.

——–

Minerva, stadens hånade skaldinna, med sin “tunga kropp, skelögdhet och vaggande gång”, beskriver hur hon dödades skändligen:

“Kommer någon att gå till tidningen i stan
och samla ihop mina verser till en bok?
Jag törstade så efter kärlek!
Jag hungrade så efter livet!”

Det är vackrast när det skymmer,
all den kärlek himlen rymmer

Pär Lagerkvist

Död amazon

Svärd som fäktar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittra hans sarkofag.
Hyllningskören ska evigt handla
om Leonidas´nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta
måste några ge livet än.
Denna dag stiger ned till Hades,
följd av stolta hellenska män,
mycket mörk och med stora ögon
deras syster och döda vän.

Hjalmar Gullberg
April 1941

Allting har sin tid och vart företag under himmelen har sin stund.

Födas har sin tid, och dö har sin tid.
Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

Gråta har sin tid, och le har sin tid.
Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid.
Taga i famn har sin tid, och avhålla sig ifrån famntag har sin tid.

Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

Älska har sin tid, och hata har sin tid.
Krig har sin tid, och fred har sin tid.

Predikaren 3 kap vers 1-8