Jan Eriksson 2014

Björn Afzelius höll fast vid sina grundläggande uppfattningar, men bytte också åsikt som i Kubafrågan, där han även agerade i praktisk handling när han till slut tog avstånd från Castro, och smugglade in pengar till oppositionen Jag minns hur han debatterade i Proletären och han gav ut en castrokritisk bok, En gång i Havanna, som ansetts så undermålig att den rensats ut från svenska bibliotek och knappt går att få tag i antikvariskt. Själv tycker jag ändå den är läsvärd, trots den diskutabla mans- och kvinnosynen, och jag har den i bokhyllan.

Affe var öisare och hans musik spelas på varje hemmamatch.

Att byta uppfattning, det kräver sin man. Man riskerar att bli betraktad som en vindflöjel och man får sina tidigare vänner emot sig. Processen i att förändra sina tankemönster har alltid intresserat mig. Att stå kvar, och att stå emot, kräver resning. Att ändra åsikt, utan att följa med strömmen och vara opportunist, sannolikt ett än större civilkurage.

En annan sorts tystnad.

En blick ut i oändligheten.

Jag är inte emot diskussioner där åsikter får brytas mot varandra och konflikter kommer i öppen dager. Men ibland i dessa tider tänker jag på Oxfordgruppens gamla slogan:

“Vinn debatten, förlora människan!”

Sail out till you lose sight of land,

then sink the boat.

D´you hear, sink her.

Goodbye Peter.

(Peter Grimes)

Paketet damp ner i brevlådan idag. Jag firade ner persiennerna, stängde av mobilen och kortslöt porttelefonen. Så satte jag mig i läsfåtöljen, med tänd läslampa, och öppnade min nya bok, direkt från förlaget, helt nyutkommen, jag kunde inte låta bli att lukta på den, så vackert rött omslag och fint tryck. Det var sex år sedan han kom ut med en diktsamling, jag hörde honom på Draken då, nu är det dags igen. Lans av ljus var med, som jag hoppats, nyårsdikten.

….

Lyssnade på Missa Solemnis av Beethoven senare på kvällen. Direktsändning i radions P2 med Kent Nagano som dirigent från Göteborgs konserthus. Jag borde varit där. Men det var länge sedan nu jag var på konserthuset, i alla fall ett halvår sedan, i perioder har jag varit där nästan varje vecka, men det finns kvar, och Kenta och Beethoven var en jättebra kombination, så behagligt.

Och natten viskade Annabel Lee…

– Någon balettdansör kommer du aldrig att bli.

Jag var i 20-årsåldern och det var inte så att jag sökte in på Balettakademin. Nej, jag hade sökt hjälp för ryggproblem och ställde frågan om jag kunde bli frisk nog att fortsätta med fotbollen. Nu var det inte ryggen egentligen som var problemet utan snarare mina korta baksideslårmuskler, så regelbunden stretching efter träningen skulle hjälpa mig, fortsatt fotbollspel var inget problem. Men någon balettdansör skulle jag som sagt aldrig kunna bli.

Att dansa balett hade inte heller varit någon dröm för mig. Ett par år senare, detta var på 1980-talet, såg jag Romeo och Julia i balettform på Stora teatern i Göteborg. Jag hade fått med mig några kollegor och vi tyckte det var en rolig grej, även om det inte var någon himlastormande upplevelse.

Sedan dröjde det till 2011 innan jag såg balett igen. Kungliga Baletten från Stockholm gästspelade med Svansjön på Göteborgsoperan. Detta var något annat, det tog mig, det satte sig i mig, en traditionell uppsättning med klassisk scenografi och fantastisk musik. Och jag kunde imponeras av dansarna, deras balans, vighet och styrka.

Associationen kommer när jag ser Bruce Lee i hans Kung fu-filmer. Det är som dans, så väl koreograferat och de har nött in grundstegen. Jag har alltid beundrat människor som har nött in grundstegen så att de sitter i ryggmärgen, utantillkunskaper genom överinlärning. (Kung fu lär på kinesiska betyda skicklighet genom hårt arbete.)

Sedan inser jag något senkommet varifrån inspirationen kommer till att sparka på människor som ligger ner eller hoppa jämfota på bröstkorgen eller i ansiktet på någon.

Om jag ska välja så föredrar jag Tchaikovsky och Svansjön framför Bruce Lee.

Vill man bekämpa en uppfattning kan man pröva att inte gå emot den utan driva den ännu längre, ta upp den så fort det finns en möjlighet till association och argumentera in absurdum för alla tänkbara konsekvenser av åsikten.

Även anhängarna av åsikten kan då tänkas tröttna, så bra var det väl inte…

Günther Wallraff gjorde detta när han infiltrerade ett politiskt parti han ogillade, jag tror det var CSU och Franz-Josef Strauss som talade och partikamraterna gav honom stormande applåder. Wallraff ogillade starkt åsikterna, men ville inte avslöja sig. När de andra till slut upphörde med applåderna, så fortsatte Günther Wallraff att ensam applådera entusiastiskt. Vilket skapade en motsatt stämning i rummet, var det verkligen så bra?

Nu menar jag inte att man alltid bör gå med motståndet och argumentera för oönskade åsikter i tid och otid. Men ibland kan man pröva att driva en fråga än längre.

Och själv har jag i perioder i livet argumenterat för ofta och för kraftfullt ibland, för det jag trott på. Vilket säkerligen stundtals kan ha lett till motsatt effekt mot vad jag hoppats.

Fast jag kan samtidigt tycka att jag varit värd en viss respekt. Något tålte han att skrattas åt, men mer att hedras ändå.

Man kan givetvis säga att Carl-Gustaf Lindstedt är den ultimata Martin Beck. Och visst var Mannen på taket en bra film, baserad på Sjöwall/Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle.

Men jag gillade också de moderna Beckfilmerna med Peter Haber, Persbrandt m fl.

Först ett mord. Detta var ganska ointressant, ibland obehagligt. Sedan kontorsmiljön (där jag kunde känna igen mig), därefter obducenten, Beck träffade dottern, Gunvald Larsson fick ett utbrott, grannen…

Jag förstod aldrig de ibland mediokra recensionerna, detta var ju hur bra som helst.

När jag går runt på Movieline på Packhusplatsen i Göteborg (filmens motsvarighet till Rönnells antikvariat i Stockholm) så köper jag nästan bara filmer jag redan har sett. Lite tråkigt kanske, men jag är ingen riktig filmfantast. Fotboll kan jag uppskatta även om det är division sju på Heden, men en halvbra film känns bara bortkastad att titta på. Kameravinklar och ljussättning vet jag inget om, även om jag tycker mig kunna skilja en god skådespelare från motsatsen.

Beck-filmerna var förutsägbara. Samma i avsnitt efter avsnitt. Man visste vad som skulle hända. Och det skapade en trygghet.

Agatha Christie vände på allting. Där alla misstankar hos läsaren vändes mot en speciell person, så förändrades bilden, det fanns alternativa tolkningar, en helt annan person var mördaren, och när det var belagt så vände hon ibland tillbaka igen till den första personen. Man kunde aldrig vara säker.

Det finns barnboksförfattare som lägger in blinkningar och referenser som barnen inte förstår, men som är riktade till de vuxna som högläser boken.

Astrid Lindgren gjorde aldrig så. Hon talade direkt till barnen. Inte över huvudet på dem.

Däremot kunde hon använda svåra ord som barnen inte alltid förstår. Ibland förklarar hon orden, ibland inte. Men det är en annan sak, och handlar inte om att tala över huvudet. Snarare handlar det om en viss respekt, barn brukar uppskatta även ord de inte alltid genast förstår betydelsen av.

Min favoritbok av Astrid Lindgren är Emil i Lönneberga.

Köpte en dvd-box med fem Bruce Lee filmer för 59 kr. Quentin Tarantino har hämtat scener och sekvenser från dessa filmer till Kill Bill.

Men det var inte därför som jag ville se dem.

En del som hålller på med kampsport dansar också parallellt.

Det finns likheter.

Och samtidigt skillnader.

Shurayukihime

Lady Snowblood

Vit som snö, röd som blod

Kall som is, het som lava

Somnar du

med ryggen åt mig

Det skenbara lugnet, innan allt urartar.

Att gå vidare i livet, som om ingenting har hänt.

Yttrandefrihet betyder inte att man var som helst och när som helst ska få säga vad som helst till vem som helst.

Radioteater hör inte till mina intressen. Jag har svårt att koncentrera mig. Men det har funnits två undantag. När jag var liten så lyssnade jag på Det blåser på månen av Eric Linklater. Den gick i flera avsnitt och jag satt framför radion på morgnarna. Det var spännande och ovanligt. Jag minns inte handlingen, men känslan när jag lyssnade. Den sitter kvar i mig.

Den andra var den politiska thrillern Radetzkymarschen som sändes 1979. En man och en kvinna är på väg i bil någonstans. De kör genom de norrländska skogarna. Det är många mil mellan bebyggelse och de möter knappt några andra bilar. De talar om den politiska osäkerheten som varit senaste tiden i Sverige. De talar med varandra om sitt förhållande, hur de har det tillsammans, det finns någon form av grundtrygghet, men samtidigt en begynnande oro i relationen. Radion spelar marschmusik och de byter kanal, men det är samma musikstycke på samtliga tre radiokanaler, Radetztskymarschen, om och om igen. De möter inte längre några bilar. En bensinmack de kör förbi verkar övergiven. De hör något muller långt bortifrån, är det åska, men det låter inte så. Vad är det som händer? Någonting är inte som det ska. Så ser de stridsflygplan flyga förbi. De ser en vägspärr med soldater långt fram på vägen. Nu jävlar, säger mannen. Och så slutar det. Radioteatern gav…

En kamrat frågade mig en gång om jag inte var rädd att Säpo skulle få kännedom om min bokhylla. Visa mig din boksamling och jag ska säga dig vem du är. Men jag skulle nog säga att sättet att organisera sin bokhylla säger än mer. Detta är ett stridsämne bland boksamlare.

Och jag har min uppfattning klar.

Mina bokhyllor är fyllda. Ska jag ställa in en ny bok måste jag flytta ut någon annan bok som sätts in i bokhyllan i sovrummet, därifrån in i garderoben, sedan ner i en papperskasse för att så småningom transporteras till det lokala återbruket.

Således definierar jag min bokhylla. Jag deffar den. När en ny bok har ställts in sker det efter moget övervägande och prövande av olika varianter. Bokstavsordning har aldrig varit min grej. Så mycket böcker har jag inte att jag inte kan hålla ordning på hur de står.

Jag organiserar efter kategorier, samhörighet, men även utseende och form. Väsentligt är att ha övergångsböcker mellan de olika kategorierna, de ska helst glida över i varandra.

När en ny bok fått förtroendet sticker den alltid ut. Den syns i hyllan bland de andra böckerna, det tar ett tag innan den sätter sig.

När jag är i Stockholm, det var längesedan nu, så går jag in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan. Jag skulle tro att det är Sveriges största antikvariat. Jag tänker alltid att jag inte ska köpa något, jag får inte plats med fler böcker och är restriktiv med nya inköp. Men givetvis, när jag kommer ut från Rönnells har jag alltid hittat något som jag inte kan låta bli att köpa.

Jag träffade för många år sedan i mitt arbete en hemlös man, han var uteliggare. Vi talades vid i 20 minuter. Sedan var det något i hans sätt att uttrycka sig. Jag frågade om han läste böcker. Han svarade att han alltid hade en bok på sig:

– Jag är inte helt illetarat, log han.

Så är det. Jag har också alltid en bok på mig. Böckerna är mina vänner.

När Per Lindeberg kom ut med sin bok Döden är en man hörde jag honom föreläsa. I publiken satt en man som jag kände igen. En av Sveriges då mest kända extremnationalister. Vet inte om det är en korrekt beteckning, men ungefär så. Jag funderade på vad som fick honom att besöka just denna föreläsning. Men det handlade om rättsövergrepp. Några veckor senare hörde jag Staffan Skott tala om kommunismen. Åter var denne man där och lyssnade. Detta var i Stockholm, där det varje vecka fanns ett stort antal föreläsningar att välja mellan om man var intresserad. Och sedan träffade jag på honom en tredje gång. Vi verkade ha liknande intressen, men från olika perspektiv. Det var historikern Heléne Lööw som föreläste om nazismen i Sverige. Jag hade läst och beundrat hennes bok och hon var en stark talare. Efter föreläsningen gick jag fram till mannen med de extremnationalistiska uppfattningarna, han var också omnämnd i hennes bok. Jag frågade vad han tyckte om föreläsningen och Heléne Lööw.

– Hon är saklig och vederhäftig, svarade han.

Jag vet inte om Heléne Lööw hade uppskattat omdömet. Men det säger något om hennes sätt att skriva. Göran Greider skrev i en recension i GP 30 november (!) 1998 att hon är ”kusligt saklig”.

Litteratur: Lööw, Heléne (1998): Nazismen i Sverige 1980-1997. Den rasistiska undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna. Stockholm: Ordfront förlag.

Professorn i nordisk litteratur Ebba-Witt Brattström menar att det nya ordet hen osynliggör kvinnor (SvD 140729).

När jag läste på högskolan så fick vi lära oss att i referenser skriva ut förnamn. Vi skulle inte osynliggöra kvinnliga forskare eller dölja övervikt av män i referenserna. Samtidigt funderade jag redan då på om det inte borde vara tvärtom. Att man skulle vara könsneutral i referenser för att inte manliga forskare skulle ges större auktoritet. Men någonstans köpte jag argumentet med att skriva ut förnamn och har fortsatt med det.

Jag använder inte hen. Men det är mer en vanesak. Det är klart att det kommer att slå igenom. Och till slut även hos mig. Men motargumentet är inte ointressant.

En ung kvinna som jag handledde för flera år sedan sa att jag namedroppade. Hon sa inte mer än så, men hon hade säkert observerat det, jag nämner sällan namn på kvinnor.

Jag har kommenterat detta tidigare, men när jag läser igenom några av mina senaste inlägg ser jag samma sak igen. Det är nästan bara manliga författare, filmskådespelare och fotbollsspelare som jag refererar till. Speglar detta en verklighet eller speglar det mig? Jag tror mest på det sistnämnda. Jag har lättare att känna igen mig i män än i kvinnor.

En kvinna som jag beundrar är Pia Sundhage. Inget originellt val, men jag menar det verkligen. Jag såg Jitex spela på Kvarnbyvallen med spelare som Elisabeth Leidinge, Anette Nicklasson, Anette Börjesson och Pia Sundhage. Jag vet också vilket motstånd damfotbollen då mötte (och kanske fortfarande, men inte på samma sätt). Dessa spelare kände givetvis av detta motstånd och har varit tvungna att hantera det. Jag har kunnat känna motståndet i mig själv (vad handlar det om, rädsla?). Samtidigt har jag alltid tyckt att det har varit djupt orättvist. Därav min respekt för dessa kvinnor, inte bara i sin roll som fotbollsspelare.

Motståndet har inte funnits på samma sätt inom andra damidrotter, som handbollen. Jag vet inte varför. Jag var för några år sedan på en boxningsgala. Där deltog inte bara män, utan också unga kvinnor som boxades, en del i sjal. Bettan Andersson var konferencier. Jag satt i publiken och det fanns inte minsta antydan till annat än respektfulla kommentarer, vare sig det var män eller kvinnor som boxades. Det kan säkert vara olika, men det var så bra stämning. Väldigt positivt.

Men Pia Sundhage har alltid varit respekterad, vad jag vet. Hon var tidigt instruktör för män på tränarkurser, och jag hörde bara positivt om Sundhage från män som deltagit i sådana utbildningar.

Dessa idrottskvinnor borde egentligen ha fått sina egna inlägg och inte hamnat under rubriken Genus. Jag beklagar detta. Men det kommer en yngre generation nu. För dem blir det säkert mer naturligt att identifiera sig både med män och med kvinnor. Jag tror och hoppas det.

Tog mig runt milen i Skatås idag. Jag är för gammal för det här. Låren känns som cementsäckar. Men jag gick i alla fall inte. Samma som vid mitt enda Göteborgsvarv för snart tio år sedan. Första milen gick galant. Jag sprang omkring och log åt publiken. Sedan blev det längre och längre mellan kilometerstolparna. Jag var väl förberedd, hade sprungit 18 km helgen innan. Utan problem. Men jag hade inte tränat på asfalt. Och nu började mina gamla ljumskproblem komma tillbaka. För varje steg högg det i ljumskarna. Jag vågade inte stanna vid vätskekontrollerna, jag slet till mig en mugg i farten som om jag vore en av de kenyanska elitlöparna. Hade jag stannat hade jag inte kommit igång igen. Jag tog mig i mål. Till slut. Det var inte mer heller. Men jag gick i alla fall inte. Även om det fanns dem som nästan promenerade förbi mig i slutet. Jag kände ingen glädje efter loppet. Satt bara framför mig och stirrade. Allt kändes meningslöst. Alla depåer tömda. Jag var närmast suicidal. Tack vare mat och dryck och goda kamrater vaknade jag till liv. Psykiskt, alltså. Idag kan jag se tillbaka på varvet med en viss tillfredsställelse. Jag vårdar min medalj.

Haruki Murakami är författare och nämns ibland i nobelprissammanhang. Men han är också långdistanslöpare. Han har skrivit en ganska kort och fin bok om löpning. Den heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami beskriver hur han vid 47 års ålder springer ett tiomilalopp i Japan. Det handlar alltså om tio mil på en dag. Efter femtio kilometer började musklerna i benen att stelna, skriver Murakami. Sträckan upp till sjuttiofem kilometer var närmast outhärdlig. Benen lydde inte. Smärtan förflyttar sig i kroppen. Hans värld slutar tre meter bort. Han tänker inte längre än så. Men vid sjuttiofem kilometer kommer han över på andra sidan. Han andas ut och han andas in. En slags lyckokänsla infinner sig. Och han tar sig i mål.

“I don´t want to be anywhere else anymore. I´m here now.”

(Anthony Hopkins i filmen Shadowlands)

Citerat från Lena Andersson i Allvarligt talat, P1 140804.

” Året var 1959, scenen Wembley och föreställningen Agnes. I matchen mot England ställdes han mot tuffe backen Trevor Smith, vars rykte innehöll historier likt ´även linjemännen behöver benskydd´och ´där Trevor gått fram växer inget gräs.´ England som lag var dessutom ohyggligt bra vid tidpunkten och de 70 000 på läktarna såg fram emot ett nytt brittiskt målkalas. Problemet var bara att ingen hade talat om det för Agne.

England tog planenligt ledningen i den första halvleken och pressade på för ytterligare mål innan halvtidssignalen ljöd. En storspelade Bengt Zamora nekade dem det och med bara 0-1 på resultattavlan började Sverige så smått att gå till attack under de avslutande 45 minuterna. Det var då som Agne Simonsson klev in i handlingarna ordentligt. Det var då han skrev svensk idrottshistoria. Efter att först ha nickat in kvitteringen stod han sedan för ett artistiskt nummer i den högsta skolan. Mitt på den engelska planhalvan vann han bollen och dribblade än hit, än dit, genom hela Englands försvar. Strax utanför straffområdeslinjen gick Agne på skott med en perfekt avvägd skruv som besegrade målvakten Hopkins. Ett fantastiskt mål, en superb insats, med en grandios belöning för ´The King of Wembley´. ” (Citerat från Öis-legendarer på Svenska fans hemsida)

England – Sverige 1959 (3 min)

The Commitments är en irländsk musikfilm från 1991. Detta är en bra film. Jimmy Rabbitte Sr, pappan i filmen, har en person han beundrar över allt annat: Elvis Presley.

Jimmy Rabbitte Sr – that´s me (1:42 min)

Man kan välja att dra sig tillbaka och vila på lagrarna. Beundrad och idealiserad. Eller så fortsätter man som ledare eller föreningsaktiv på annat sätt. Ger tillbaka det man själv fått. Befinner sig nära människor. Som då kan se se ens svaga sidor och brister i personligheten. Det är värt respekt.

Nej, säg inget ont om Billy Bremner. Jag vill inte höra det. Fortfarande när jag ser klipp med Bremner i fajter och när han gör mål, så får jag adrenalintillströmning och ögonen tåras. Om han verkligen slog ner Kevin Keegan, och jag säger om, så hade han säkert goda skäl till det. Det innebär inte att jag försvarar våld på fotbollsplanen. Men ibland måste man skilja på sak och person. Okej, jag vet att jag tidigare argumenterat mot detta synsätt, att man ska skilja på sak och person, men i detta fall tycker jag att det stämmer in. Ingen regel utan undantag.

—-

Talade med en blåvit gubbe i pensionsåldern. Seriös man. Mycket fotbollskunnig. Han vet min lagtillhörighet. Han berättade om derbyna mellan Öis och IFK på 1960-talet. Hur rädda IFK-spelarna var för Rune Börjesson och Agne Simonsson. Denne man hade vid ett tillfälle träffat en spelare från VM-laget -58. Den tidigare landslagsspelaren hade då fått frågan vem som hade varit bäst i VM-laget.

– Agne Simonsson, blev svaret utan tvekan, han var en klass bättre än oss andra.

Jag har hört det från så många håll, och det jag själv sett bekräftar detta. Agne är en av Sveriges genom tiderna tre bästa fotbollsspelare. Vilka de två övriga är kan man diskutera, jag har min uppfattning klar.

Öis-legendarer vid sidan av Agne, för mig, är Sören, Örjan och Marcus. Men det finns fler givetvis.

Fick ett tips om att läsa The Damned Utd av David Peace. Kritikerhyllad bok om Brian Cloughs fyrtiofyra dagar som tränare för Leeds United. Sedan fick han sparken. Leeds-spelarna gick i svaromål i en intervjubok: We are the Damned United.

Försökte först hitta The Damned Utd som seriealbum, men när något sådant inte fanns köpte jag filmen. Den har fått högt betyg på imdb, men jag blev ändå besviken på det mesta. Ställde in den i bokhyllan och tänkte att jag aldrig mer skulle se den.

Sedan började något hända.

Sekvenser kom tillbaka. Saker jag störde mig på, eller som bara berörde mig, och som jag inte kunde släppa.

Hur Brian Clough, när han kommer till Leeds, kritiserar spelare och föreningen på ett fullständigt obegripligt sätt. Vad var meningen? Att bryta ned för att bygga upp? Engelska tränare kan ju ha en auktoritär ledarstil, där spelare skälls ut, men Clough gick över alla gränser.

Rivaliteten mellan den nye och den tidigare Leedstränaren. Hur Clough förbjuder spelarna att nämna Don Revies namn som givetvis ändå lever kvar inom spelarna som en fadersgestalt.

Och skildringen av barndomsidoler som Billy Bremner, Allan Clarke, Joe Jordan eller Peter Lorimer.

Hur brutal den engelska fotbollen kunde vara på 1970-talet. De autentiska bilderna från en omtalad match när Billy Bremner enligt reportern slog ner Kevin Keegan med ett njurslag. (Jag såg inget slag överhuvudtaget)

Och att Brian Clough efter den självförvållade katastrofen i Leeds sedan går vidare och når stora framgångar som tränare.

Han hade inte alltid så mycket till övers för varken spelare eller andra ledare. När Sven-Göran Eriksson tillträdde som förbundskapten för engelska landslaget lär Brian Clough ha kommenterat att äntligen fick landslaget en tränare som talade bättre engelska än spelarna…

——

I en match mot Chelsea strax efter Billy Bremners bortgång fick Leeds två man utvisade. Då började Leeds-supportrarna att sjunga ”We´ve got nine men, and Billy!” Leeds höll 0-0 matchen ut.

Under sommaren har jag läst tre serieböcker av den belgiske tecknaren Didier Comès: Tystnad, Salamandern och Eva. Svartvitt, suggestivt, skrämmande…

När jag var liten läste jag Fantomen, Asterix och Tintin. Och Illustrerade stjärnklassiker. Mest minns jag Moby Dick med inledningsraden ”Kalla mig Ismael” och de fantasieggande namnen Ahab, Queequeg, Pequod… Citaten var autentiska och jag har aldrig känt något behov av att läsa boken. Den kan inte ha varit bättre än seriealbumet.

Lyssnat på Allan Petterssons nionde symfoni.

Har aldrig hört den tidigare.

Gripande.

När jag var yngre tyckte jag om att ha förebilder och idoler. Mina förebilder hade tydliga positiva egenskaper som gjorde att man kunde se upp till dem. Det var viktigt att ha en viss fysisk distans till dessa personer. Ju närmare man kommer en person och ju längre man lär känna någon, desto mer upptäcker man sprickorna i kristallen.

Jag kan fortfarande känna längtan i mig till den totala idealiseringen av någon.

Det kallas ibland förälskelse.

Vem är Sveriges bästa skribent? Hanne Kjöller eller Lena Andersson i DN, skulle nog en del säga. Själv lutar jag åt Glenn Hysén. Jag håller varken på Blåvitt eller Liverpool så i det fallet är jag opartisk. Men Glenn skriver med en äkthet och rakhet som berör. Hans lista på tio goa filmer som du måste se, lyckades (o)begripligt nog reta upp kultureliten, och jag håller visserligen bara med om två eller tre av hans filmer, men han motiverar sina val, och det är mer än vad jag själv alltid gör, bra eller dålig och eventuellt en betygssiffra brukar jag nöja mig med, och han får en att tänka efter. Även Glenns övriga krönikor är bland det mer läsvärda i svensk dagspress idag. Påminner till viss del om gamle prostitutionspolisen Rolf Edins krönikor i Metro för många år sedan. (Han är son till pingstpastorn Erik Edin.) Klart slut! avslutade Rolf Edin sina krönikor. Det var plötsligt någon som skrev med ett allvar som betydde någonting; om narkotika, prostitution och kriminalitet.

Sedan har givetvis dessa sunt-förnuft-och-egen-erfarenhet skribenter sina begränsningar. Så man får komplettera med annan läsning också.

Vilken är den bästa Alistair MacLean-boken? Örnnästet, Kanonerna på Navarone eller Styrka tio från Navarone?

Den bok av Alistair MacLean som gjorde mest intryck på mig var Marionett i kedjor. Jag har aldrig läst om den, jag kan ha varit i övre tonåren när jag läste den. Men jag kan fortfarande bära med mig känslan i den.

Jag såg om filmen nyligen. Den har samma namn som boken och Sven-Bertil Taube gjorde huvudrollen. Det är en våldsam och väldigt bra film, även om den sällan omtalas. Den utspelas i Amsterdam. Där finns en skrämmande dansscen, en traditionell holländsk dans, och en lika traditionell holländsk docka, som inte bara är en docka, utan döljer något annat…

Plötsligt märker jag att jag rör mig bakåt. Bromsarna tar inte. Tills jag förstår att det är bilen bredvid som kör framåt.

Farfar sa att när han åkte tåg så vände han alltid bokomslaget ut och in. Han ville inte att någon annan skulle se vad han läste.

Kärlek med förhinder av Per A Rosenberg gavs ut 1977 av Bo Cavefors. Innehållet var dock något annat, än omslaget.

I maj 1933 anordnades bokbål i nazityskland. Det förekommer uppgifter om att Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist skulle ha bränts och likaså senare Rid i natt (1941) av Vilhelm Moberg. Men det finns inga säkra belägg för att böcker av svenska författare skulle ha förstörts.

“Exakt vilka titlar som hamnat i lågorna är omöjligt att veta. Många fler än de verk av författare som tagits upp på listan kastades sannolikt på elden. Det var upp till varje enskild ansvarig på de olika platserna att se till att skrifter ´i otysk anda´ rensades ut. De officiella dokumenten innehåller dock inga nordiska författarnamn. Det finns heller inga belägg för att något svenskt verk hamnade i lågorna våren 1933.” (SvD 130510)

——-

Förbjudna böcker

Torgny Segerstedt var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Danmark och Norge var redan ockuperade. Segerstedt visste att han var den förste som nazisterna skulle avrätta om de gick in i Sverige. 1933 hade han skrivit att Hitler var en förolämpning. Göring svarade skriftligen med en protest och att ytterligare åtgärder skulle vidtas, om inte sådana skrivningar upphörde. Segerstedt svarade med att Göring verkade tro att Sverige var ett annex till Tyskland, och var Göring någon sorts reklamman för GHT. Telegrammet från Hermann Göring hade spritts över världen. GHT förbjöds i Tyskland och i Sverige censurerades den, flera upplagor drogs in eller kom ut med vita sidor.

Segerstedt var en stark skribent, han inledde ofta sina artiklar med något vardagligt här och nu, för att sedan utifrån detta föra över resonemanget på det nazistiska hotet mot demokratin.

Segerstedt avled en månad före krigsslutet. På Vasaplatsen i Göteborg finns ett minnesmonument, en obelisk i form av en penna. På sockeln står några ord ur en artikel av Torgny Segerstedt, från 9 oktober 1940:

De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.
Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria.

Litteratur: Segerstedt, Torgny (1945). Idag. Stockholm: Norstedts.

– You can drop that thousand-yard stare. I’ve seen it all before….and I’m not impressed.

(Legosoldaten Lewis till John Rambo)

I The Bourne Identity-trilogin söker Jason Bourne (Matt Damon) upp en ung flicka vars föräldrar han har dödat. Han förklarar för henne att det inte var sant att modern först dödade fadern och sedan tog sitt liv, så som mordet hade arrangerats. – Jag hade velat veta att det inte var min mamma som dödade min pappa, säger Bourne. – Det var jag som dödade dem. Han säger förlåt till den chockade flickan. Sedan reser han sig upp och går ut. Han lämnar flickan ensam med denna vetskapen.

Jag vet inte, men det känns så skönt att han inte stannar och försöker trösta henne.

Erik Hamrén berättade under årets fotbolls-VM om när han var tränare i Danmark. En spelare hade slagit ner en lagkamrat på träningen. Det skedde två meter framför Hamrén som gick upp till ledningen för klubben och begärde att spelaren skulle tas bort från laget. Men ledningen nekade att göra detta, då spelaren var lagets stjärna. Hamrén sa att ni får välja på honom eller mig. Så fick spelaren lämna klubben.

Lars Lagerbäck skickade hem tre landslagsspelare från ett träningsläger för att de inte höll på tiderna. Något som väckte stor uppmärksamhet och Lagerbäck fick kritik, vilket han givetvis var starkt medveten om när han tog beslutet. Men han gjorde det för laget, för andra idrottsledare, för ungdomsspelare, och kanske också i slutänden för dessa tre spelare själva. Sedan var de välkomna tillbaka till landslaget, och en av dem tackade också Lagerbäck flera år senare i samband med prisutdelning på fotbollsgalan.

Vi kan nog alla höra motargumenten i att exkludera människor på detta sätt.

Just därför tror jag på idrotten: den fostrar, lär ut gränssättning och hänsyn.

Ingen cykling idag. Tog mig runt åttan i Skatås. Vill inte kalla det löpning, knappt styrfart. Lyfte skrot. Simmade i Delsjön. Borde väl känna mig nöjd.

Raubtier ekar i mitt huvud:

Sånt är livet som nomad
varje kväll en helt ny stad
varje ansikte är nytt
och till sist har åren flytt

En hårdrockskunnig kamrat sa att det mest var tolvåringar som lyssnade på Raubtier. Men då är jag väl det, det är kanske där de har funnit mig. Deras texter är inte direkt upplyftande. Samtidigt som det finns någon sorts ironi eller distans i sången. Och ändå inte. Men texterna ger en sorts tröst.

Här är mörkt och här är kallt
Här är dysterheten allt
Allt är fruset, allt är dött
Anden bruten, själen trött

Grånande ruiner, en iskall vind som viner
Ingen framtid, inget hopp

Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat
Gå din väg, gå din väg, gå din väg
Här är allt förlorat

Mathilda: Is life always this hard, or is it just when you’re a kid?

Léon: Always like this.

Hitchcocks rysare Rebecka är bland det mer skrämmande jag har sett i filmväg. En sådan film jag inte ser om, fast den är så välgjord och jag har den i samlingen. Men det handlar om gamla relationer som lever kvar, inte om mörkret.

Den svenska efterföljaren Moln över Hellesta, också en svartvit film, med sina suggestiva sommarnätter, har jag inte överhuvudtaget införskaffat, vill inte ens ha den hemma.

Mörkret har aldrig skrämt mig. Däremot ljusa sommarnätter.

Året är 1985. Terminator 2 har svensk premiär. Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Biografen är fullsatt. Publiken består till största delen av unga män i 20-årsåldern. När reklamen är över uppstår en förväntansfull tystnad. Och så börjar någon ropa in honom. En efter en tar vid. Biosalongen fylls av rösterna: “Arnold! Arnold! Arnold!”

Inledningen är magnifik. Och Arnold överträffar sig själv.

——–

Nästan 30 år senare köper jag den första Terminator-filmen. Upptäcker att jag förvånansvärt nog aldrig har sett den tidigare. Till min glädje är den fortfarande sevärd, om än inte som tvåan.

Är man intresserad av Arnold Schwarzenegger rekommenderas också dokumentärfilmen Pumping Iron från 1977. Filmen skildrar förberedelsen inför Mr Olympia 1975. Arnold tävlar i bodybuilding mot den hörselskadade Lou Ferrigno, som senare spelade Hulken. Mest minns jag hur Arnold inför uppladdningen får beskedet att hans far har avlidit. Och hur Arnold förklarar att detta inte får störa honom inför förberedelserna av tävlingen.

Han fortsätter att lyfta skrot….som om ingenting har hänt.

I ett radioreportage togs upp olika namn som kunde anses opassande och inte alltid blev godkända att byta till eller döpa sina barn till.

En man hette Eriksson, men han ville heta Ejiksson.

Det godkändes inte.

Peter Birro skrev för många år sedan en hyllningsdikt till dåliga förlorare. Den publicerades i Ordfront Magasin eller FIB/Kulturfront, minns inte vilket, och jag har tappat bort dikten. Den hette Mina hjältar. “Jag vet att de könlösa hycklarna säger att det finaste som finns är leende förlorare som ödmjuka och tysta i sitt nederlag skakar hand med segraren.” Sedan beskrev Birro tennisspelaren John McEnroe som skrek ´fuck you´ och ´up my ass´ till domaren, Ilie Nastase som anklagades för att han skulle ha kallat Arthur Ashe ´bloody nigger´, Juventus (eller var det Milans) fans som tog sig in på lagets träningsarena och i gräsmattan spikade ner elva träkors med spelarnas dödsdatum på, efter att laget förlorat de inledande två matcherna i ligan, och så därefter, och här gick väl Birro över alla gränser, den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar som råkade göra självmål i fotbolls-VM och brutalt avrättades med sex skott vid hemkomsten…

Dikten avslutades (citerat ur minnet):

Ja, jag älskar de dåliga förlorarna
de inser att kampen är
på liv och död
de är mänskliga, sårbara
de känner smärtan
och har mod nog
att våga visa den

Mina hjältar
jag kommer alltid
att vara en av er

Lära för livet, tv-serien av Carin Mannheimer, finns nu att se på SVT:s öppna arkiv. Jag såg en stund på den, har inte sett den sedan den visades 1977. Den håller faktiskt, ungdomarna är väldigt goa i sin strulighet, de talar varm göteborgska och man kan inte låta bli att tycka om dem. Det är inte direkt Monroemodellen som tillämpas i den skildrade skolan, men lärarna är ändå ganska sympatiskt beskrivna. Personerna är givetvis skildrade också ur ett samhällsperspektiv. Motvind gjorde titellåten som satte sig…

Tv-serien spelades in på Lundenskolan, när jag gick där på högstadiet. Men jag tror inte att det är av enbart nostalgiska skäl jag uppskattar den. Lära för livet kan enbart jämföras med Peter Birros tv-serier Hammarkullen och Kniven i hjärtat. Jag skulle vilja säga att dessa tv-serier är bättre än både The Wire och Game of Thrones. Dexter har jag inte sett.

Det kommer kanske en dag när vi viker ned oss
och ger upp

Men den dagen är inte inne än

Jag heter Jan Fredrik Eriksson
kallas Janne
men jag skulle vilja heta – – –
Då skulle det låta
som om M
ropade mitt namn
varje gång
jag inte kunde
höra henne

(Efter LOB, Excelsior)

Det var på Ullevi. Öis gjorde mål. Jag hoppade upp med armarna i luften. Min gamla Nokia 3310 kastades ur jeansjackan och hamnade framför mig bland åskådarna.

En man böjde sig ner och tog upp ena halvan på mobilen som han gav mig, en annan räckte över den andra delen. Bägge delarna var oskadda. Nu saknades bara batteriet som en tredje gubbe hittade och gav mig med kommentaren:

– Ska du ha ett abonnemang också, eller?

Jag hade utan att tänka efter
ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus
kom en sjuårig pojke till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom
och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal
möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar

Slutstrofen i Bruno K Öijers Hålla honom kvar
ur diktsamlingen Svart som Silver (2008)

Någon kommer! Någon kommer!
skrek Dvärgbarn.
Glädje! fnös Håniolerna.
Dvärgsmederna spottade i elden,
tänkte på alla svek.
Bah, hon luras!

Eldfågeln tjöt:
Det växer en blomma!
Dvärgbarnen rusade ut:
Var! Var!
I triumf,
lades blomman på elden

(Ur Tokfursten)

Jag övervägde att byta musik och lyssna på något annat, när jag tog min kvällspromenad i området. Det var varmt ute samtidigt som regnet hängde i luften. Funderade på Motörhead, ville höra Lost woman blues, med Lemmy. Men det hör mer till en annan typ av träning. När jag promenerar lyssnar jag på klassisk musik. Så det blev samma igen. Johan Sebastian Bach ger mig något just nu som jag inte finner någon annanstans. Och jag lyssnar bara på Johannespassionen i en inspelning med John Eliot Gardiner. Om och om igen. Som ett barn som vill höra samma godnattsaga varje kväll. Det repetitiva har alltid varit min styrka, och min svaghet.

När jag spelade fotboll var det en del som var fantastiska historieberättare. De kunde i omklädningsrummet före träningen berätta om något som hänt dem under dagen. Man anade att de hade skruvat till historien något, men det var helt oväsentligt i sammanhanget. Man skrattade hejdlöst och så berättade någon annan något liknande de varit med om.

Ibland kunde man höra att det som berättades antagligen inte hade varit så roligt när själva händelsen utspelades. Att det inträffade sannolikt hade inneburit någon form av smärta, sorg eller kränkning för den som berättade. Men hur personen kanske redan då eller strax efter sökte omformulera händelsen, hur kan detta bli en bra historia som jag kan berätta för gubbarna.

Jag känner givetvis igen detta i mig själv idag. Att omformulera smärtsamma händelser till roliga historier, eller hjälteberättelser.

Finns det en risk att man genom omformuleringen håller ifrån sig smärtan, det känslomässiga, i händelsen?

Jag ser det inte som något problem. Tvärtom är det ett sätt att hantera och bearbeta det man varit med om. Identifikationen med andras liknande historier läker. Sedan kan det finnas olika berättelser i olika sammanhang. I en annan situation kanske man släpper fram smärtan helt och hållet utan omformuleringar eller vinklade halvsanningar av vad som hänt.

Några gamla människor, de var i 90-årsåldern, intervjuades om sina liv. De bästa åren var när jag var mellan 70 och 80, sa någon. När jag var 35 år så dog min son, sa en kvinna och stannade upp i samtalet, innan hon gick vidare och fortsatte att tala om hur livet sedan gestaltade sig.

Äldre människor har perspektiv på livet och fast de känner smärtan som vi andra, kan de ofta bära den på ett annat sätt. Och detta oavsett om de är bra lyssnare, eller inte vana att tala om svåra saker. Även om de skulle uttrycka sig lite avigt ibland, så känner man värmen, orden är inte alltid så viktiga. Det finns en trygghet i när de finns med, de har alltid funnits.

Gamla människor är viktiga i krissituationer.

Bödelshuset håller hon rent och prydligt som om det vore en mänskoboning. På bordet där jag skall äta lägger hon en duk. Jag vet inte vem hon är, men hon är god mot mig.

– Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.

(Det sjunde inseglet)

Vi satt på min balkong hemma i Husby. Jag och min kollega som också hade bott på samma ställe med sin familj. Det var då han började berätta. Om när han och hans barn var på skolresa till Norge. Jag minns inte hur det kom sig att han började tala. Vad som ledde fram till det. Jag kände inte till det innan. Men vi satt där på balkongen i vårsolen och drack kaffe. I Husby som hör till en större stadsdel som heter Kista.

Han berättade om när bromsarna på bussen släppte. Vad han tänkte, vad han kände, och vad han gjorde. Och framförallt vad som hände sedan efteråt.