Det finns barnboksförfattare som lägger in blinkningar och referenser som barnen inte förstår, men som är riktade till de vuxna som högläser boken.
Astrid Lindgren gjorde aldrig så. Hon talade direkt till barnen. Inte över huvudet på dem.
Däremot kunde hon använda svåra ord som barnen inte alltid förstår. Ibland förklarar hon orden, ibland inte. Men det är en annan sak, och handlar inte om att tala över huvudet. Snarare handlar det om en viss respekt, barn brukar uppskatta även ord de inte alltid genast förstår betydelsen av.
Min favoritbok av Astrid Lindgren är Emil i Lönneberga.
Jan Berglin gjorde en gång en skämtteckning apropå Nobelpriset. “Varför ger dom aldrig priset till någon man känner igen?!” säger en man. Inom parentes efteråt: “Känner igen: Astrid Lindgren, Jan Guillou, Clas Ohlson-katalogen.”
Astrid Lindgren är många gånger för självklar att nämna i litteratursammanhang. Och hon brydde sig naturligtvis inte det minsta om att hon aldrig blev aktuell för Nobelpriset.
Ibland sägs att unga flickor inte identifierar sig med Pippi Långstrump i Astrid Lindgrens böcker. Pippi är för avvikande. Flickor känner igen sig i Tommy och Annika som ju har de traditionella könsrollerna. Det kan säkert vara så, men jag tror att det kan finnas någon slags identifikation med Pippi också, jag vill i alla fall tro det. Det ena behöver inte utesluta det andra.