Nej, jag har aldrig förstått ironier. Det blir för abstrakt. Jag svarar alltid som om det vore ett allvarligt menat påstående.
Sarkasmer däremot förstår jag. Det kan jag ta till mig. En sorts förstärkta ironier för personer som anar att de inte kommer att nå fram till mig annars.
Köper De jagade på Movieline. Western från 1971 med Gene Hackman. Lagar fullkornspasta al dente med tomatsås och parmesanost. Öppnar en halvflaska Masi Campofiorin (2011).
De jagade har jämförts med The Wild Bunch. Jag har aldrig uppskattat den sistnämnda trots att den räknas som en av westernklassikerna. Den är på något sätt för verklighetsnära. En epok håller på att ta slut och männen börjar bli för gamla. Bara våldet är som förut fast kanske än grövre.
Jag tycker bättre om De jagade. Det är välspelat och välregisserat. Givetvis tveksamt eller motbjudande i det moraliska agerandet, det finns inga riktiga hjältar. En ensam utsatt kvinna i en mansvärld. Hon gör motstånd men tvingas att ge sig för att överleva. Moralen har inte mycket att säga till om i en brutal verklighet.
Jag gillar inledningen i den norske psykoterapeuten Per Isdals bok Meningen med våld (2001), där han först beskriver ett oprovocerat överfall på gatan och sedan förklarar meningen med detta.
American sniper (2012), en spökskriven självbiografi som min idol Clint Eastwood gjorde en djupt obehaglig film på, saknar den reflektion som finns i Isdals bok, skulle nog närmast säga att snipern i boken saknar tillstymmelse till reflektion. Men givetvis intressant för den som är intresserad av krigets brutaliseringsmekanismer.
I sammanhanget kan nämnas den utmärkta reportageboken Svenskar i strid (2012) där svenskar som deltagit i strider under andra världskriget, i Vietnam, i Främlingslegionen och under FN-tjänstgöring, i högsta grad reflekterar över sina upplevelser.
Det är lätt att förfasa sig över de amerikanska soldaternas svart-vit tänkande och avhumanisering av irakier i American sniper. Men den som betraktar detta krig som orättfärdigt borde samtidigt se att liknande mekanismer uppträder i det goda kriget. Detta innebär inte nödvändigtvis att man måste komma till slutsatsen att alla krig är orättfärdiga. Men avhumaniseringen och brutaliseringen är en del i krigets natur, något vi inte kommer ifrån, hur mycket folkrättsliga regler vi än fastslår.
Läs gärna Konfliktens och stridens psykologi (1983) av den israeliske officeren och militärpsykologen Ben Shalit. Shalit beskriver bland mycket annat njutningen i våldet och dödandet på ett mer nyanserat sätt än vår sniper som helt enkelt tycker det var “kul”:
“Första gången man ska skjuta någon blir man lite nervös. Man tänker: får jag verkligen skjuta den där killen? Är det verkligen okej? Men när man väl har dödat sin fiende inser man att det är okej. Lysande, tänker man bara. Det är så i krig. Jag älskade det, det gör jag fortfarande. Under andra omständigheter – om det inte vore för att min familj behöver mig – skulle jag återvända utan att blinka. Det är ingen lögn eller överdrift att säga att det var kul.” (American sniper 2012/2015, sid 16)
Teach them how to bleed
Bye bye bitch bye bye
Tell them who to kill
I know how to die
Lost woman blues
Get back in line
Ace of spades
Born to lose
Bad magic
Overkill
Sekonderna lämnar
ringen
Största möjliga
tystnad
Största möjliga
ensamhet
Största möjliga
rädsla
Största möjliga
njutning
… är tystnad
… räcker till
… och gå
Il a mis le café
Dans la tasse
Il a mis le lait
Dans la tasse de café
Il a mis le sucre
Dans le café au lait
Avec la petite cuiller
Il a tourné
Il a bu le café au lait
Et il a reposé la tasse
Sans me parler
Il a allumé
Une cigarette
Il a fait des ronds
Avec la fumée
Il a mis les cendres
Dans le cendrier
Sans me parler
Sans me regarder
Il s’est levé
Il a mis
Son chapeau sur sa tête
Il a mis
Son manteau de pluie
Parce qu’il pleuvait
Et il est parti
Sous la pluie
Sans une parole
Sans me regarder
Et moi j’ai pris
Ma tête dans ma main
Et j’ai pleuré
Jacques Prévert
(1900-1977)
“På morgonen var åter allt lugnt i huvudstaden”
(Vardagspoesi i radionyheterna)
En överlappning är så enkel, men den kräver att man vågar. Och det är ett samspel. Bollhållaren måste avancera, men istället för det sedvanliga att gå ner mot kortlinjen så skär han in mot försvararen. Den som vågar är den som kommer på överlappningen. Det är ofta en lång löpning han måste göra och han vet inte om han kommer att få bollen, eller om medspelaren överhuvudtaget uppfattar vad som är på gång.
När ytterbacken blir utmanad och han uppmärksammar löpningen kan han välja att ligga något åt kanten och på så sätt förhindra utspelet, samtidigt som detta skapar en öppning åt mitten där anfallaren kan skära in än mer och komma på skott.
Den som sprungit för överlappningen är då, även om han inte får passningen, den som skapat målchansen.
*
En överlämning är inte så vacker, men kan vara lika effektiv, samtidigt som den kan sluta i katastrof på ett annat sätt.
Och den kräver än mer av överensstämmelse mellan spelarna.
Anfallaren fastnar vid hörnflaggan och han vänder hemåt med försvararen i ryggen. Det sedvanliga är här ett bakåtspel till mittfältaren som möter upp. Men istället för att vänta in passningen rör sig nu mittfältaren mot sin anfallare. De springer mot varandra. Och när de är jämsides släpper anfallaren bollen till medspelaren och försvararen hinner inte med, nu är det fritt läge för mittfältaren.
En vaken försvarare uppmärksammar när detta är på gång, men anfallaren brukar då lägga armen bakom ryggen på försvararen och hålla undan honom, jag minns hur vi tränade på detta när jag var pojklagsspelare, domaren har inte en möjlighet att uppfatta det i denna positionen.
Katastrofen inträffar när det inte finns något verkligt samspel. Det är då medspelarna vid ögonblicket för överlämning smäller ihop i ett motlägg som kan medföra att bägge stupar.
En sådan misslyckad överlämning är något av det mer demoraliserande som kan inträffa på en fotbollsplan.
Omvänd
fantasi
Bitterhetens
sötma
Verklighetens
närmande
Jag sa att jag störde mig på Haruki Murakami när han i sina böcker inte bara låg på gränsen till det övernaturliga utan också ibland översteg denna gräns.
Kamraten var intresserad av fantasy-litteratur. Han sa att för honom var det tvärtom. Han störde sig på när böcker gick över gränsen till det verkliga, då blev det obehagligt för honom.
Fredag kväll. Dricker te och lyssnar på Silvus Leopold Weiss, sonater för luta med Jakob Lindberg.
Oändligt vackert.
*
Roberto Ausell spelar barockgitarr, Scarlatti och Buxtehude, så mjukt och känslosamt utan att gå över några gränser.
*
Turandot, den iskalla och gåtfulla, går naturligtvis också hon, till slut att förstå.
Inom sig bär hon förtvivlan, men också värmen och närheten.
*
Förfrusna kroppsdelar bör inte tinas upp om man inte säkert kan hålla dem varma. Tinas de först upp för att sedan bli kalla igen, kan skadan bli värre.
Finns det verkligen ingen kvalitativ skillnad mellan våld och icke-våld? Om man bojkottar en rasdiskriminerande restaurangägare så att hans restaurang går i konkurs och han blir ruinerad, så har man förmodligen skadat honom mer än om man en enstaka gång slår till honom fysiskt. Är det då inte hyckleri att kalla det förra icke-våld och det senare våld?
Men det finns dem som menar sig kunna se skillnaden.
“Ista quidem vis est”, lär Julius Caesar ha sagt när hans mördare började sitt anfall: “Det där är våld!”
Söndag kväll. Lyssnar på cellisten Jacqueline du Pré i Haydns cellokonsert nr 1 och Beethovens cellosonat nr 3. Har hört inspelningen ett antal gånger tidigare, men ibland blir man mer berörd än annars.
Västtrafik har problem och det är långvarigt stopp i spårvagnstrafiken. Vi tar det med ro.
När vagnarna går igång igen reser sig en man långt bak i vagnen, han är storväxt, skjortan är inte direkt nystruken, håret står på ända, han verkar nykter, men ser lite galen ut när han går fram till chauffören. Möjligen har denne man tänkt sig att lugnt och samlat meddela sin syn på Västtrafik, men det är inte vad som händer. Han fullständigt vrålar ut sin uppfattning till föraren som verkar helt oberörd i sin glasbur.
Det är inga svordomar eller andra invektiv som mannen häver ur sig. Det är kort och kärnfullt och nästan poetiskt i hur han beskriver hur spårvägen fungerar. Allt avstannar i vagnen och folk tittar besvärat ut genom fönstren. Men folk har varit med förr, och på något sätt känns varken mannen eller stämningen speciellt hotfull.
När mannen går tillbaka till sin plats möter jag hans blick. Jag ler lite vänligt mot honom och funderar på vad en enskild chaufför kan ha för inflytande när halva stans spårvagnstrafik ligger nere. Jag tvekar om jag ska kommentera detta som stöd till föraren, samtidigt som jag inte vill trigga igång något ytterligare. Men mannen förekommer mig. Fortfarande upprörd och allvarlig, men tydligt nöjd, säger han bestämt till mig: – Där fick han!!
—–
Med all respekt för spårvägens förare som inte kan vara så roade av sådant här måste jag ändå säga att det är händelser som denna som gör det värt att betala sitt västtrafikkort.
Löjtnant Hornblower var krigshjälte och högt respekterad av sina mannar. Han hade dock ett problem. Första dygnet på havet, han var sjöofficer, blev han alltid kraftigt illamående, helt enkelt sjösjuk. Sedan lade det sig, han vande sig vid havets gungningar, men just detta första dygn var för honom fruktansvärt, att som officer känna sin besättnings självklara förväntan på honom och samtidigt försöka dölja sin sjösjuka.
Jag förstod direkt att något var annorlunda när jag väl förberedd med kost och träning närmade mig starten i morse. Jag hade helt omedvetet förlagt mitt individuella träningsmål för sommaren till samma dag som Veteran-VM i orientering. Uppskattningsvis några tusen orienterare befann sig i den skog som jag hade förväntat mig att ha i stort sett för mig själv.
De kom från alla håll och eftersom jag hade lurar i öronen hörde jag dem oftast inte. Sällan sprang de i mitt spår, utan de sneddade tvärs över stigen några decimeter framför mig, sprang ibland ett tiotal meter i spåret för att sedan kasta en blick på kartan och gira rätt ut i skogen igen. Och det var inga ungdomar vi talade om. En man blev jag nästan orolig över, han hade en vacklande löpstil och såg ut att vara i 80-års åldern, men jag tänkte att jag antagligen såg fel, dessutom hade jag nog med mig själv.
Efter en dryg kilometer kommer den första stigningen, det är brant och håller på ett tag. Jag började direkt må illa, kände att jag kallsvettades och sedan kom ulkningarna.
Kvinnor vet inte alltid vad som menas med att ulka. Men vi män vet. Man torrspyr helt enkelt. För många år sedan var det en kollega som kom in till mig på mitt tjänsterum. Han hade utländsk bakgrund och hade kommit till Sverige i vuxen ålder. Han frågade hur läget var. “Så där”, svarade jag. “Jag ulkar en del på morgnarna.” Min kollega såg högst frågande ut. Jag förklarade vad som menades med att ulka. “Det är det manliga sättet att visa smärta”, sa jag. “Kvinnor gråter, vi män ulkar.” Kollegan såg tveksam ut, sa sitt ärende och gick sedan vidare utan att närmare kommentera vad jag sagt. Jag tänkte att jag nog lämnat lite för mycket information, om man säger så. Nåväl, dagen efter kom han åter in på mitt tjänsterum, han stängde dörren och frågade om han fick slå sig ner. “Jag vill tacka dig”, sa han. “Jag vill tacka dig för det du berättade igår. Jag ulkar också.”
Jag befann mig alltså i första stigningen där jag sprungit så många gånger förut, även om jag nu var på väg på en längre löptur än tidigare. Illamåendet var så kraftigt att jag för någon sekund funderade på att bryta, efter alla mina förberedelser inför detta. Det var då jag kom att tänka på Löjtnant Hornblower. Och mycket riktigt, illamåendet, ulkningarna och kallsvettningarna försvann. Resten sprang jag på lätta ben. Hade en svacka mellan 13 km och 16 km, men då tänkte jag på författaren och långdistanslöparen Haruki Murakami när han sprang sitt tiomilalopp på en dag. Han hade också en svacka mellan sju och åtta mil, men sedan kom han igång igen.
Med två km kvar hamnade jag i slutstriden bland veteranorienterarna. Jag drogs med av bara farten och sista hundra metrarna spurtade jag tillsammans med de andra i målfållan.
Nej, det gick definitivt inte snabbt, mina 18 km, men jag gick i alla fall inte. Jag sprang hela vägen.
Efteråt stannade jag och tittade på prisutdelningen. Trodde det var klart när priset i klassen över 75 år delats ut. Var på väg att gå. Då ropar speakern ut att det nu är fortsatt prisutdelning i klassen över 80 år. Det här är inte sant, tänkte jag. Men jodå. Både män och kvinnor tog sig upp på prispallen. De kom från Sverige, Norge, Finland, Estland, Ryssland och Nya Zeeland. Jag applåderade tillsammans med de andra och vi var nog alla lite tårögda. Det var väldigt starkt. När jag går därifrån hör jag speakern säga att nu har vi klassen för “men and women eighty-five”.
Jag ska inte plåga er mer med detta. Men jag stannade kvar. Det kom en klass för 90-åringar också. Och sedan till sist, jo det är sant, en klass för 95-åringar. Vinnaren var svensk, jag skäms att jag inte lade hans namn på minnet, han var 97 år.
Pristagarna såg oförskämt spänstiga och vältränade ut, även om en del fick en hjälpande hand av de andra upp på prispallen. De höjde sina armar i luften med knutna nävar som Rocky Balboa… De hade fullföljt sitt lopp.
Där fanns en känsla av sammanhang som det var längesedan jag kände så starkt fast jag aldrig har orienterat. Och fast min egen prestation kom så helt i skymundan, väcktes något hoppfullt i mig, och en glädje.
Dricker te och lyssnar på Sjostakovitj stråkkvartetter med S:t Lawrence string quartet. Förbereder mig inför morgondagen, mitt mål för hela sommaren. Tänk om jag var lika målmedveten i allting som jag är i vissa saker.
Har köpt vattenbälte idag, herregud…
Snart avslutat min femte bok av Haruki Murakami. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om honom. Men hans böcker berikar mitt liv. Det räcker väl långt. Sedan väntar sommarens klassiker som redan är inköpt och klar: Doktor Glas. Utvald på grund av att den är kort och får plats i innerfickan, samt efter två rekommendationer, men kanske än mer på grund av handlingen. Intellektuella personer brukar betona att de läser om sina klassiker, men jag kan inte skryta med detta, har aldrig läst Hjalmar Söderberg.
Det finns fler klassiker jag innehar, men inte har läst. I bokhyllan står Ayns Rands drygt tusensidiga Och världen skälvde. En bok som brukar uppskattas av nyliberaler, för Rands politiska budskap. Jag tappade lusten att läsa den när jag hörde den beskrivas som mångordig, omständlig och pratig och att Rand eventuellt ska ha skrivit den under påverkan av sina centralstimulerande bantningspiller. Men jag har som sagt inte läst den.
Jordskalv och vulkanutbrott upptar mina tankar.
Det har varit jordbävning i Göteborg, 2,8 på Richterskalan. Jag vaknade till lite, tänkte att det verkar vara en jordbävning, och så vände jag mig och somnade om.
När man är med om en riktigt stor jordbävning, jag talar nu om över 9,0 på Richterskalan (frekvens en vart 20:e år), så känns det som jorden går under. Då vänder man sig inte bara och somnar om. Man ser ingen framtid, bara ödeläggelse och förintelse, ingen terminator kan komma från en avlägsen tid och rädda en.
Man sluter sig samman. Och sedan fortsätter livet.
Trodde jag höll på att springa om en person i spåret. Jag tänkte att det måste vara flera år sedan som jag sprang om någon. Jag springer långt, men det går fruktansvärt långsamt. Nu var det alltså en raksträcka, solen gassade, och jag skymtade den andre långt fram och hur jag närmade mig, meter för meter. Då såg jag det, det var någon som promenerade emot mig, det var därför jag närmade mig…
Styrketränade efteråt, men tankarna fortsatte, kunde inte släppa taget.
Det brinner i Göteborg och brorsan deltar i att leda släckningsarbetet.
Räddningstjänsten svarar på fråga från medierna att nej, branden är inte under kontroll.
Det finns något förtroendeingivande i detta svar: Branden är inte under kontroll.
Bland det mer demoraliserande som finns i krig är så kallad friendly fire. Detta är inte helt ovanligt, att av misstag bli beskjuten av sina egna styrkor som ofta inte vet exakt var frontlinjen går och var ens egna soldater befinner sig.
I den klassiska krigsfilmen Paths of glory (1957) med Kirk Douglas beskrivs detta, men också att det avsiktligt ges order att ge verkanseld mot egna trupper. Och dilemmat soldaterna ställs inför, orderbrott kan medföra att de hamnar inför krigsrätt med dödsstraff som konsekvens.
Begreppet friendly fire har alltid berört mig i någon sorts överförd bemärkelse. Det är som kamrat så lätt att bara hålla med, och det är väl också vänners uppgift, att vara ett stöd i vått och torrt, någon man tryggt kan öppna sig för och vända sig till, samtidigt som det är just den goda kamraten som kan säga att så här kan du inte bete dig, det är faktiskt hon som har rätt här, och inte du.
Det är en balansgång, man behöver känna sig trygg med sina kamrater, och man kan säga svåra saker på olika sätt, men civilkurage handlar inte bara om att stå upp med sina åsikter mot motståndarsidan, utan kanske än mer att våga säga ifrån och vara kritisk mot sina egna.
Turandot, den iskalla och gåtfulla
Alcina, förförerskan som med trollkonster förvandlar de uppvaktande männen till odjur
Sheherazade, som viskar fram sina berättelser i natten
*
Nej, naturligtvis kan ingen kvinna göra en man till ett odjur, han väljer att gå in i rollen.
Läser Murakamis senaste novellsamling och dricker japansk whisky. Lyssnade på Julius Caesar och Alcina när jag var ute och sprang idag. Operor av Händel för den som inte känner till det. Möcke bra, som Svennis skulle uttryckt det. Körde bil en timme och då var det bara dansband som gällde. Dansbandsmusik gör mig glad, som nästan inget annat. Visst, ibland kan jag störa mig på en och annan textrad. Men jag lyssnar noggrant. Oftast känner jag igen mig och texterna skildrar min verklighet. Det är just så här livet är, tänker jag, när jag gungar med i musiken och ser hur de andra bilisterna tittar misstänksamt efter mig.
Tvekade om jag skulle se sista Beckfilmen eller dokumentären om Kurt Cobain. Det blev Beck. Påminner om när min kamrat skulle beställa mat på Prag senast. Han funderade en stund när servitrisen frågade vad han skulle äta, han bläddrade i menyn och så kom det: Jag tar en panerad ost och så en Staropramen. Men herregud, sa jag med en ursäktande blick till servitrisen, du har beställt samma sak de senaste tjugo åren vi har varit här, vad tvekar du över? Men det var som när en annan god kamrat blev allvarligt upprörd när servitören på Adria i Gamlestan ställde fram en öl till honom när han druckit upp den första. Hur vet han att jag skulle dricka en till? Ja, hur kunde han veta det efter att min kamrat hade druckit sex starköl i rask takt varje gång han varit där de senaste åren…
Beck var lika bra som alltid. Lite sorgligt att det var sista filmen, i alla fall med MP. Jag hade tänkt sluta med detta, men det är ju så bra. Och det skildrar verkligen min verklighet.
* * *
Tystnaden är livsfarlig. Jag blir mer och mer övertygad om detta. Ändå är det just i tystnaden som jag kunnat känna närhet. Nästan aldrig i samtalet. Sedan finns det givetvis olika sorters tystnad. Spänd, gemensam, ensam, vilande tystnad. Men så länge kommunikationen finns, när den avstannar då blir det katastrof.
Samtidigt som jag njuter så av när allt är sagt och gjort och det enda som återstår är tystnad.
När jag var liten ville jag bli sopgubbe. Jag har fortfarande kvar någon beundran för arbetet, när jag ser gubbarna på gatan.
1982 gjorde Roadrunners en singel: Ung, fräsch och vacker. Väldigt bra låt. Den handlade om en sopåkare som går på semester. Refrängen löd: Nej, jag vill aldrig börja jobba igen, men om jag nån gång ska, så är det lika bra, att bära sopor som att sälja choklad. Ung, fräsch och vacker, jag ska dansa hela natten lång…
Semestern inleds traditionsenligt med att jag tvättar fönstren till tonerna av klassisk hårdrock: ac/dc, maiden och metallica. Enda gången som jag är fullständigt hänsynslös mot grannar och förbipasserande. Nu ger jag igen för allt jag utsatts för under året. Det är inte mer än ett par timmar på dagtid. Grannarna suckar lite, men vet vad det handlar om. Sedan svabbar jag golvet när jag ändå är igång.
Tre böcker ska lika traditionsenligt läsas under semestern. En Knausgård, en deckare och en klassiker. Vad det blir bestäms i god tid före ledigheten. Men inte så i år. En tid för allt, av Karl Ove, är klar. Men sen får vi se. Jag tar det som det kommer.
För flera år sedan läste jag en attitydundersökning om personer som log på fotografier i tidningen. De som var allvarliga betraktades som mer kompetenta och kunniga inom sitt yrkesområde. Samma undersökning visade att kvinnliga journalister oftare än män log på fotografier på dem själva i bylines. Kanske blev de oftare av fotografer uppmanade att skratta.
Det har alltid sedan dess stört mig när jag ser fotografier på leende kvinnor i dagstidningar.
Lemmy Kilmister från Motörhead fotograferas i filmen om honom tillsammans med en överlycklig skrattande hårdrocksfan. Don´t smile, säger Lemmy, be cool!
Men nu börjar jag tro att det är fel. Alltså att till och med Lemmy har fel.
Jag ska börja le lite mer.
Jag har deppat klart nu.
Var sak har sin tid.
Lyssnar på Julio Iglesias. Har alltid haft en dragning till smörsångare: Eros Ramazotti, Barry Manilow, Chris de Burgh och liknande.
————
När min bilmekaniker Bosse ställer diagnos på min bil ringer han upp mig och är väldigt försiktig och närmast generad.
– Hej Janne.
– Hej Bosse.
– Det ser inte bra ut det här.
– Det är lugnt Bosse, säg som det är.
– Jag vet inte inte hur jag ska säga detta, men det ser allvarligt ut.
– Jag tål att höra det Bosse, vad handlar det om?
– Det är krängningshämmaren, Janne, du behöver byta ut den, den går inte att rädda.
– Jag känner igen det, vi har samma problem på jobbet. Vad är det vi pratar om?
– Jag skulle säga åtta, åtta och ett halvt… Jag förstår om du måste tänka på det. Jag förväntar mig inte ett svar direkt nu så här.
– Jag har väl inget val.
– Nej, det är väl så.
– Då kör vi på det, det är inget att fundera över.
– Okej, jag beställer grejerna nu så fixar jag det i eftermiddag och du kan hämta den efter jobbet, jag ringer när det är klart.
– Du är en klippa, Bosse, vi hörs igen.
————-
Vad har nu detta med Julio Iglesias, Eros Ramozotti, och Barry Manilow att göra, undrar ni.
Inte mycket. Men jag var hos läkaren idag. Hon slängde ur sig fyra diagnoser på en kvart, i förbigående, varav samtliga är kroniska och åtminstone en potentiellt dödlig. Och det var som om hon pratade om hur vädret var. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Och tänkte på Bosse, min bilmekaniker.
Igår sprang jag åtta km i blåst och ösregn. Det är så det ska vara. Man känner att man lever, och jag orkar fortfarande.
En kvinna och en man vandrar förälskade en månklar natt i skogen. Så berättar hon för honom att hon bär på ett barn, men det är inte hans.
Mannens förtvivlan och sorg.
Och sedan acceptansen inför livet, hur han lägger armen om henne.
Jag ser Macbeth i en inspelning från Thames television (1979). Skådespelarna går inte in i rollerna, de är sina karaktärer från första närbilderna där de står i cirkel, kameran fokuserar dem en efter en och koncentrationen är total.
De tre häxorna på en hed i Skottland.
Macbeth, Banquo, Macduff och Duncan.
Lady Macbeth som vandrar i natten och försöker två sina händer, tvätta bort blodet.
En kvinna sa en gång till mig att jag
var den tråkigaste människa
hon någonsin hade träffat
Det kändes tryggt
på något sätt
… omvärlden
Hypnos är i grekisk mytologi sömnens gud. Han är son till Nyx (Natten) och tvillingbror till Thanatos (Döden).
För tio år sedan var jag på Borås Arena. Öis mötte Elfsborg, men först var det invigning av den nya stadion. Ballonger släpptes upp, flaggor vajade i vinden, musikkårer spelade, flygplan cirklade över planen, Ingvar Carlsson höll tal, han talade tydligt och starkt, Borås skulle blomstra igen, fler ungdomar börja idrotta, det skulle bli bättre för hela Sverige, arbetstillfällena skulle bli fler, bostäderna modernare, daghemmen byggas ut, hemmasupportrarna rullade ut ett tifo över hela långsidan, en svart siluett av Borås med gul himmel och en sol som gick upp, en ny morgon gryr över staden stod det textat med stora bokstäver.
Jag har inte varit där sedan dess. Men ikväll var det dags igen.
Öisklacken brände av några rökgranater så att man inte såg handen framför sig och vi fick gå ut en stund tills röken blåst bort. 0-0 mot tabelljumbon Norrby. En måndagkväll i ett kylslaget Borås. Vad gör vi med vårt liv, som Nationalteatern sjunger.
Och ändå någon form av energi.
Amor et Fides
Historikern Miriam Gebhardt har kommit ut med ny forskning om västallierade soldaters massövergrepp mot tyska kvinnor, i slutskedet av andra världskriget.
När soldaterna kom, heter hennes bok som ännu inte finns på svenska.
Kan man acceptera ett krig som rättfärdigt, utan att också acceptera krigets beståndsdelar: upptrappningen av våldet, brutaliseringen och övergreppen som sker även av den goda sidans soldater? Observera att våldtäkter mot kvinnor var belagt med dödsstraff från de allierades sida. Det var inget som var sanktionerat uppifrån. Ändå skedde det, i hundratusental.
Att inte kasta sig på marken, efter minsta närkontakt.
Jag tänker att det är som efter flera veckors eller månaders vånda inför något som till slut är över och fullbordat, smärtan finns inte längre och man har tagit sig igenom det, och man somnar för första gången på länge tidigt och sover djupt och avslappnat, och man behöver aldrig aldrig vakna mer.
“Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten.”
(Julius Caesar i Shakespeares drama med samma namn)
—-
Idag tänkte jag: “Du ser så harmonisk och lycklig ut….men jag vet ju inte vad du känner inombords.”
Det slog mig att vad jag nog egentligen menade var: “Jag vill se disharmoniska människor omkring mig, olyckligt folk som sover dåligt om natten.”
I sökandet efter barndomens manlighetsideal är det nu dags för tv-deckarna. Jag växte upp med Kojak och Columbo som inte satte några djupare spår, men så var det Baretta…
Jag köper en dvd-box med de tio första Baretta-avsnitten.
Man kan inte direkt säga att han har åldrats med värdighet. Idag hade man knappast kunna visa detta på Svt. Jag fascineras av bilden av narkomanen, den prostituerade, hallicken… Och Barettas förhållningssätt är inte alltid vad en del idag skulle kalla politiskt korrekt, även om han har någon sorts värme i sig, för dessa udda existenser.
Det är fortfarande sevärt och spännande. Jag förstår varför det satte sig i mig. Och samtidigt gör det mig fundersam: Är det detta som format mig och gjort mig till den jag är?
“I drivor av snö: Ipswich Town – Leicester City
Trots att planen på Portman Road var täckt med ett centimetertjockt lager med snö blev matchen av – vilket kom att bli Leicesters mardröm. Leicester spelade uselt i snödrivorna och ett desperat Ipswich vann lätt med 3-0. Inför matchen var det tveksamt om matchen skulle bli av. Trots ett tjockt lager snö, fortsatt intensivt snöande och ´osynliga´ linjer blev matchen av. De osynliga linjerna löstes med temporär blå färg från sprejflaskor.
Tack vare täcket med snö så var det svårt att slå ordentliga passar – och att hålla bollen. Matchen, som sändes i TV4 Sport, såg mer ut som en match i en svensk mellanstadieskola på vintern, då det var mer att sparka upp bollen mot motståndarmålet än att försöka passa sig dit. Spelarna halkade en efter en och det var en mycket försämrad sikt på planen. Matchen behövde spelas med en orange boll då den boll som skulle användas var osynlig i snön.”
(Citerat från Svenska fans, 2010.)
Sven-Göran Eriksson var tränaren för Leicester. I vilket annat land som helst så hade man ställt in eller brutit matchen…
I serien hjältar vi minns har turen kommit till Terry Butcher. Han spelade med Glasgow Rangers, men är mest känd för en match med engelska landslaget mot Sverige 1989 där han fullföljde matchen trots krossad skalle. Hans blodröda tröja blev symbolen för den engelska fotbollen, där spelare inte kastade sig på marken efter minsta närkontakt.
Terry Butcher – spelare vi minns.
Idag använde jag blomstercheckarna som jag fått för lång och trogen tjänst från blodcentralen.
Jag köpte inte blommor till någon annan.
Jag köpte två orkidéer till mig själv.
Efter moget övervägande.
Mina knän bär tatueringar från Ånäsfältets grusplan. Jag minns hur farsan satt med pincett och plockade ut grus ur mina blödande skrapsår. Sedan var det match igen och jag tror aldrig knäna hann läka riktigt mellan kamperna.
*
Morfar hade en naken kvinna tatuerad på ena underarmen. Som barn tittade man fascinerat, men vågade aldrig fråga något.
*
Jag kan känna en viss stolthet över mina sargade fotbollsspelarknän. De för minnen med sig. Dagens plastgräsfostrade ungdomsspelare har sannolikt missat något väsentligt.
… försvinner
– Herregud, finns det en idiot till?!
Okänd kvinna i skogen när jag sprang fram till hennes man efter att ha identifierat hans LUFC-märke, och jag nödvändigtvis måste visa upp min Billy Bremner tröja. Det är inte så ofta man träffar någon Leeds-anhängare. Vi var alldeles tårögda…
Man borde väl växa upp.
Manipulationens väsen, motståndets strategier.
Tom Cruise kan tyckas något endimensionell i Mission impossible-filmerna. Men detta är en chimär. Cruise kan när han vill. Jag tänker på Magnolia där han gör sin bästa rollprestation.
Tom Cruise spelar en sektledare, karismatisk, psykopatisk, han spelar med elegans och briljans. En man som manipulerar sin omgivning, men lever på en livslögn.
Så kommer en kvinnlig journalist. Hon ser hans manipulationer, hon ser igenom honom, hon lurar honom, hon bryter igenom hans försvar, hon får honom att vackla, att bryta ihop, att se sig själv i ansiktet.
Och när livslögnen försvinner träder människan, den verklige mannen, fram.
Tom Cruise som i sitt privatliv själv är medlem i en organisation som brukar betecknas som sekt.
—-
jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dig allt
råna dig på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dig
ingen kan råna dig på din sorg
(Bruno K Öijer)
Jag var på ett möte där det bara närvarade rika människor. Vi var ett hundratal personer. Jag har befunnit mig i detta sammanhang tidigare. Det var inte första gången. Jag ser det som en slags sekt. Vi träffas i avskildhet.
Sektledaren var i trettiofemårsåldern. (En ung pojk, som farsan skulle sagt utan att han för den skull varit nedlåtande.) Smal, vältränad, löpartyp. Skräddarsydd kostym och slips. Mannen talade om hur det var förr i tiden och man insåg efter ett tag att han menade hur det var för högst fem år sedan. Han hade ett tränat kroppsspråk med gester uppövade framför spegeln. Det är någon hundradels sekund som saknas i timingen mellan rörelserna och talet, det är svårt att träna in. Han betraktades sannolikt som en god talare. Jag såg något annat och började drömma mig bort efter de första tio minuterna.
Nåväl, det intressanta var åhörarna. Medelåldern var hög. Jag drog ner den kraftigt. Det jag reagerade på var deras klädsel. De var så gott som alla väldigt enkelt klädda, slarvigt, slitet och ointresserat, inte bohemiskt eller avsiktligt på något sätt. De bara var sig själva. Någon hade en illasittande tröja med namnet på en golfklubb, någon annan hade omoderna slitna jeans och en skrynklig t-shirt.
Och jag kände igen det. Det här var verkligt rika människor.
*
Jag hörde aldrig farsan föreläsa. (Han undervisade i husbyggnad senare delen av sitt yrkesliv. Fast han arbetade praktiskt samtidigt.) Men jag kan tänka mig hur han var när han talade. Han stammade när han växte upp, och detta kunde komma tillbaka ibland. Han kunde tala alldeles för tyst för att strax efteråt närmast vråla fram sina uppfattningar. Han var intensiv när han talade, inte alls fixerad vid sig själv. Han hade något som var större än hans egen person. Han hade aldrig gått några retorikkurser, men studenterna på Chalmers röstade fram honom som bästa föreläsare.
*
Världens 85 rikaste personer har större förmögenhet än vad halva jordens befolkning äger tillsammans, läser jag i DN.
*
Jag har respekt för personer som är intresserade av kläder. Även om jag aldrig har varit det. Men går jag på opera tar jag på mig kostymen. Jag har kavaj i arbetet. Jag tror på konventioner.
Och kan känna en fascination för verkligt rika människor.
Om våldets berättigande, och medel – mål problematiken. Intressant recension i Flamman om Brusten regnbåge: Mandelas krossade dröm av Disa Håstad (Albert Bonniers förlag, 2015).
… som om han själv försöker skapa sin egen undergång
Drömmar ska innehålla symbolik som man i lugn och ro kan ligga och tolka när man vaknar.
Drömmar ska inte säga sanningar i klarspråk och innehålla en känsla som slår igenom alla ens försvar och kommer så nära en att det tar dygn innan man har byggt upp sitt pansarskydd igen.
Drömmar ska inte svika på det sättet.
Ibland känns det skönt att göra som alla andra, att vara som andra är.
Jag lyssnar på Sabaton.
I sorg, i smärta, i glädje, i rädsla.
Och omvärlden stängs ute.
Den nyliberale historikern Paul Johnson skriver om Leo Trotskij att han sade sig ha gjort rätt när han lät mörda tsarens barn efter ryska revolutionen 1917, eftersom det var till politisk nytta (Johnson 1991:329). Trotskij var teoretiker och pragmatiker. Han var tillsammans med Lenin ansvarig för Kronstadtmassakern 1921. Matroserna vid flottbasen Kronstadt var revolutionärer, men menade att Lenin svek revolutionens krav på all makt åt sovjeterna (arbetarråden), och de krävde bland annat yttrande- och tryckfrihet (Mett 1981).
Trotskij skriver i sin essä Deras moral och vår: ” Inbördeskrig är den allvarligaste formen av krig. Det är otänkbart inte bara utan våld gentemot tredje part utan också, med den teknik som man har nu, dödandet av gamla män, kvinnor och barn.” (Citerat ur Pontara 1971:206)
Upprepad våldsanvändning brutaliserar dem som använder sig av våldet. Man “vänjer sig” vid våldet. Den ursprungliga ideologin riskerar att hamna i bakgrunden. Personer som har lättare för att acceptera våld och brutalitet tar över, de ursprungliga idealisterna manövreras ut.
Guliana Pontara skriver att bruk av våld tenderar “att bana väg för maktlystna auktoritära personer och grupper utan större hämningar mot våld, med trånga perspektiv, låga motiv och starka militaristiska tendenser. Det är själva den våldsliga kampens natur som kräver och för fram sådana individer och grupper vilka behövs desto mer ju hårdare konflikten blir. Det revolutionära våldet utgör enligt denna hypotes inget undantag.” (Pontara 1971:49)
—-
Och ändå är jag inte någon absolut våldsmotståndare.
Referenser
Johnson, Paul (1991). Moderna tider. Ratio.
Mett, Ida (1981). Kronstadt 1921. Federativs förlag.
Pontara, Giuliana (red) (1971). Etik, politik, revolution. Bo Cavefors bokförlag.
Den svensk-italienske filosofen Giuliano Pontaras antologi Etik, politik, revolution, med hans egen inledning och ställningstagande, är bland det viktigaste som publicerats i frågan om våldets berättigande.
Dr Mabuses testamente är en film från 1933 regisserad av Fritz Lang. En galen psykiater styr ett brottssyndikat och den operaälskande kriminalkommissarie Lohmann kommer aldrig iväg på sin Wagnerföreställning. Filmen har antinazistiska undertoner vilket gjorde att den förbjöds i Tyskland. Själv fascineras jag mest av professor Baum när han föreläser om Mabuse, och studenterna först viskar skämtsamt, men sedan fångas av Baums galenskap, hur han själv övertas av Mabuses person.
“Mabuses identitet förändras ofta och inte bara genom förklädnad. En ´Dr. Mabuse´ kanske övermannas och skickas till dårhus, fängelse eller begravs, bara för att en ny ´Dr. Mabuse´ senare ska dyka upp. Det finns antydningar om att Mabuse fungerar i det närmaste som en ande som besätter värdpersoner efter värdperson.
Ett annat drag som skiljer Mabuse från liknande karaktärer är hans självdestruktiva läggning. Det har till och med föreslagits att …. M’abuse är franskans ´(Jag) begår övergrepp på mig själv´ (eng:´(I) abuse myself´). Vid flera tillfällen spolieras Mabuses planer bara för att han själv ingriper, som om han själv försöker skapa sin egen undergång.” (Wikipedia)
Till sist kom dagen för studentbalen. Den hölls i i flickornas gymnastiksal med levande musik, ett riktigt band. Jag vet inte varför men jag gick dit den kvällen, gick de fyra kilometrarna från mina föräldrars hus. Jag stod utanför i mörkret och tittade in genom det gallerförsedda fönstret och blev förbluffad. Alla flickorna såg alldeles vuxna ut, värdiga, förtjusande, klädda i långa klänningar, och de var vackra allesammans. Jag kände nästan inte igen dem. Och pojkarna i sina smokingar var också en ståtlig syn, de dansade så elegant, höll var sin flicka i famnen med ansiktena tryckta mot flickornas hår. Alla dansade så vackert och musiken var ljudlig och klar och fin, kraftfull.
Då fick jag en glimt av min spegelbild som stod och stirrade in på dem – bölder och ärr i ansiktet, och min slitna skjorta. Jag såg ut som ett djur från djungeln som lockats dit av ljuset och tittade in på dem. Varför hade jag gått dit? Jag mådde illa. Men jag fortsatte titta.
(Charles Bukowski 1982/1987:245)
… mänskoboning
… natt
… kylan
… rodnad
… amnesti
