Läser Murakamis senaste novellsamling och dricker japansk whisky. Lyssnade på Julius Caesar och Alcina när jag var ute och sprang idag. Operor av Händel för den som inte känner till det. Möcke bra, som Svennis skulle uttryckt det. Körde bil en timme och då var det bara dansband som gällde. Dansbandsmusik gör mig glad, som nästan inget annat. Visst, ibland kan jag störa mig på en och annan textrad. Men jag lyssnar noggrant. Oftast känner jag igen mig och texterna skildrar min verklighet. Det är just så här livet är, tänker jag, när jag gungar med i musiken och ser hur de andra bilisterna tittar misstänksamt efter mig.
Tvekade om jag skulle se sista Beckfilmen eller dokumentären om Kurt Cobain. Det blev Beck. Påminner om när min kamrat skulle beställa mat på Prag senast. Han funderade en stund när servitrisen frågade vad han skulle äta, han bläddrade i menyn och så kom det: Jag tar en panerad ost och så en Staropramen. Men herregud, sa jag med en ursäktande blick till servitrisen, du har beställt samma sak de senaste tjugo åren vi har varit här, vad tvekar du över? Men det var som när en annan god kamrat blev allvarligt upprörd när servitören på Adria i Gamlestan ställde fram en öl till honom när han druckit upp den första. Hur vet han att jag skulle dricka en till? Ja, hur kunde han veta det efter att min kamrat hade druckit sex starköl i rask takt varje gång han varit där de senaste åren…
Beck var lika bra som alltid. Lite sorgligt att det var sista filmen, i alla fall med MP. Jag hade tänkt sluta med detta, men det är ju så bra. Och det skildrar verkligen min verklighet.
* * *
Tystnaden är livsfarlig. Jag blir mer och mer övertygad om detta. Ändå är det just i tystnaden som jag kunnat känna närhet. Nästan aldrig i samtalet. Sedan finns det givetvis olika sorters tystnad. Spänd, gemensam, ensam, vilande tystnad. Men så länge kommunikationen finns, när den avstannar då blir det katastrof.
Samtidigt som jag njuter så av när allt är sagt och gjort och det enda som återstår är tystnad.
