Jag gillar inledningen i den norske psykoterapeuten Per Isdals bok Meningen med våld (2001), där han först beskriver ett oprovocerat överfall på gatan och sedan förklarar meningen med detta.

American sniper (2012), en spökskriven självbiografi som min idol Clint Eastwood gjorde en djupt obehaglig film på, saknar den reflektion som finns i Isdals bok, skulle nog närmast säga att snipern i boken saknar tillstymmelse till reflektion. Men givetvis intressant för den som är intresserad av krigets brutaliseringsmekanismer.

I sammanhanget kan nämnas den utmärkta reportageboken Svenskar i strid (2012) där svenskar som deltagit i strider under andra världskriget, i Vietnam, i Främlingslegionen och under FN-tjänstgöring, i högsta grad reflekterar över sina upplevelser.

Det är lätt att förfasa sig över de amerikanska soldaternas svart-vit tänkande och avhumanisering av irakier i American sniper. Men den som betraktar detta krig som orättfärdigt borde samtidigt se att liknande mekanismer uppträder i det goda kriget. Detta innebär inte nödvändigtvis att man måste komma till slutsatsen att alla krig är orättfärdiga. Men avhumaniseringen och brutaliseringen är en del i krigets natur, något vi inte kommer ifrån, hur mycket folkrättsliga regler vi än fastslår.

Läs gärna Konfliktens och stridens psykologi (1983) av den israeliske officeren och militärpsykologen Ben Shalit. Shalit beskriver bland mycket annat njutningen i våldet och dödandet på ett mer nyanserat sätt än vår sniper som helt enkelt tycker det var “kul”:

“Första gången man ska skjuta någon blir man lite nervös. Man tänker: får jag verkligen skjuta den där killen? Är det verkligen okej? Men när man väl har dödat sin fiende inser man att det är okej. Lysande, tänker man bara. Det är så i krig. Jag älskade det, det gör jag fortfarande. Under andra omständigheter – om det inte vore för att min familj behöver mig – skulle jag återvända utan att blinka. Det är ingen lögn eller överdrift att säga att det var kul.” (American sniper 2012/2015, sid 16)