Jan Eriksson 2014

… ler i sin himmel

“Mitt storhetsvansinne kan inte längre hålla jämna steg med mina förmågor”

(Yahya Hassan 1995-2020)

Dostojevskij drar mig tillbaka. Novellen som ursprungligen var ett kapitel i Onda andar, men som togs bort av ryska censuren. Den ligger i en boktrave på ett antikvariat och trots att jag lovat mig själv att inte ge mig på Dostojevskij igen – det är för tungt och svårtillgängligt – läser jag historien om Stavrogins brott. Hur han skriver ner sin bekännelse för en munk som inte svarar upp som Stavrogin förväntat sig. Jag förstår inte riktigt, läser om och om igen.

… av en europeisk intellektuell

… is awakening

The Championship 2020-03-10

Nio omgångar återstår.

Bergström, G (2019): Utopin som blev en mardröm: de röda khmerernas Kambodja och ett besök under ett folkmord. Pedagogkonsult.

Gunnar Bergström återvänder i bokform till Kambodja och sitt tidigare stöd för Pol Pot. Bergström fortsätter att analysera politiskt och personligt hur han kunde försvara de röda khmererna. Hur den svenska gruppen möttes på flygplatsen i Phnom Penh av en man som västliga medier rapporterat vara avrättad. Hur de åt middag med Pol Pot. Tankarna om att det kommunistiska samhället skulle avskaffa kriminaliteten och skapa “den nya människan”. Hur Bergström reser tillbaka 30 år senare för att be om ursäkt. Det finns något allmänmänskligt i hans analyser och frågor: Hur kan vi gottgöra det orätta vi gjort?

Gunnar Bergström som arbetat en stor del av sitt liv med hur vi kan förändra våra tankemönster.

Den italienska tv-serien Min fantastiska väninna fångade mig mer än vad boken med samma namn gjorde. Film och skönlitteratur ger en annan dimension än facklitteratur, man såg människorna bakom ord som hederskultur och familjebaserad kriminalitet. Och detta i ett personligt, historiskt och socialpolitiskt sammanhang. Så välgjort och gripande tv-drama baserat på Elena Ferrantes bok om sin uppväxt i Neapel.

Fjodor Dostojevskij hade själv ett spelmissbruk. Det är inte utan att det märks i hans bok Spelaren. En stormrik farmor är med sina släktingar på ett spa där hon upptäcker kasinot. Dostojevskijs beskrivning av hur farmodern fångas av spelet är skildrat på ett sätt som omedelbart griper tag i mig. Och släktingarnas förtvivlan när de ser sitt arv spelas bort.

Dostojevskij hade en psykologisk blick utöver det vanliga.

Tvekade mellan senaste (sista) Rambofilmen eller senaste (sista) Terminatorfilmen.

Det blev Ken Loach och söndagsmatiné på Bio Capitol. Och kanske är Sorry we missed you också 83-årige Loach sista film.

Loach gör ju socialrealistiska filmer om engelsk arbetarklass i en verklighet som sällan skildras.

Kontrollsamhället där arbetsköparen alltid vet var arbetaren befinner sig och hur lång tid denne tar på sig för att utföra sitt arbete. Som i Toyotamodellen.

Mina favoritscener: Konflikten mellan Newcastlesupportern och Ricky som bara ska leverera ett paket men har ett knappt synligt Unitedklubbmärke. “Why don’t you support your local team?! …. In 1995 we beat you 5-0!!”

Och Abby som bara är god och snäll och tar hand om alla, men tar mobilen från Ricky och släpper taget om sig själv i samtalet med arbetsledaren.

Sorry we missed you är svart, svartare än svart. Loach sedvanliga humor saknas så gott som helt även om det också i denna film finns värme och solidaritet mellan människorna.

Men han lämnar oss utan hopp. Det är som att han säger att jag tar inte hand om detta med något fridfullt slut. Nej, nu får ni själva agera. Det finns inget annat.

… på dagen

Hade nog väntat att han skulle vara lite gammal och trött. Men inte. Fast det säkert var tjugo år sedan vi sågs senast var Roffe sig lik. Och rösten var lika bra som förr. Texterna gick kanske inte alltid fram, men jag kan dem utantill, i alla fall de flesta. Blues har egentligen aldrig varit min grej, men med Roffe dras jag in i mörkret och självömkan, där man samtidigt kan ana ett uns självdistans, kanske var jag lite grann delaktig i vart det bar hän. Jag hade fru och två små barn, och en väninna på andra sidan stan, nu är blues allt som jag har… Å andra sidan finns det texter som är rätt igenom nattsvarta. Ibland behövs det med. Det finns ingen kärlek, ingen trygghet, tröst eller tro, det finns bara smärta och ensamhet, i det land där jag bor. Du tar mitt liv och min framtid, nu får jag leva med det som var. Jag ska begrava min skugga och vandra iväg när morgonen gryr. Att vara konstruktiv och lösningsfokuserad har sin tid, men sorgen och smärtan har också sin tid. Jag kan läsa dina ögons språk, och just nu säger dom åt mig: Roffe, det är dags för dig att gå. Banalt och samtidigt genialt, sa S som inte hört honom förut. För mig får det vara vilket som. Tack Roffe W för att du följt mig i svåra tider genom mitt liv!

Metallica spelade på Ullevi i förra veckan. Det var mer än 64 000 personer och knappt en ordningsstörning på hela kvällen. Sångaren James Hetfield talade om oss som “metallica-family” och alla var glada.

All denna frånvaro av hat. Och metalpubliken kan ha på sig tröjor med sina favoritband fast det inte är det egna bandet som spelar. Ingen tycker det är konstigt eller reagerar negativt. Det är likadant på handboll eller hockeymatcher, aldrig några slagsmål på läktaren. Själv har jag varken mitt hjärta inom hårdrocken eller inom hockeyn. Utan inom fotbollen. Där det hatas en hel del. Och man kan inte komma i ett annat lags tröja, än det som spelar. Möjligen med undantag för om man är barn, då accepteras det. Och morbror Rune hade alltid gaiströjan på sig vare sig det var släktkalas eller han gick med oss andra på någon Öismatch, men då var han i åttioårsåldern och alla var glada att han ville gå med. Var är vänsteryttern, frågade han, väl medveten om att yttrarna avskaffades för många år sedan.

Hatet på fotbollsläktaren fyller antagligen något slags funktion. Men skönt också att slippa det en sommarkväll på ett fullsatt Ullevi.
´
———

Annars läser jag Vardagar av Ulf Lundell. Har först nu upptäckt honom. Aldrig läst något tidigare, med undantag av En varg söker sin flock där jag skummade igenom avsnittet om hans tolvstegsbehandling, men senaste skivan Tranorna kommer körde jag på repeat och Vardagar är riktigt bra. Har inget att tillföra de positiva recensioner han fått, det är mycket läsvärt, i alla fall för en man i min ålder.

… vid vatten

Nervös koll på klockan

In på tjänsterummet

Av med kavajen

och skjortan

På med Öiströjan

och jeansjackan

Ut i solen

Derbykväll

Under min uppväxt var Sven Stolpe ett levande namn. I vuxen ålder blev jag intresserad av hans engagemang i Oxfordgruppen/MRA. När Alex Schulman nu skrivit en bok om sin morfar är det en demon han beskriver. En man som kontrollerar och förtycker sin fru och vars vrede går i arv till barn och barnbarn. Det var länge sedan en bok berörde mig så.

… marching on together

… i regnet får jag se dig

Den finske tangosångaren Reijo Taipale avled nyligen. Jag hörde honom för första gången i slutet på 1990-talet när mitt fotbollsspelande hade bytts ut mot dans. Reijo fångade mig direkt, inte ett ord förstod jag men den känslan han sjöng med… Hur stor han var är nog svårt för en svensk att förstå. Men nämn hans namn för någon med rötterna i Finland och se vad som händer med deras ögon. Reijo Taipales sång berör djupt in i själen.

Jag klarade samtliga ord i årets högskoleprov men Lena Andersson får mig på fall i sin nya bok Om falsk och äkta liberalism. På var och varannan sida är det ord och begrepp som jag antingen inte känner igen alls eller inte kan förklara innebörden av. Ändå läser jag med stort intresse utan att förstå allt eller ens merparten. Jag tycker om att inte förstå alla ord.

Det är som att Lena är intresserad av samma saker som jag, fast hon rör sig på en högre nivå, när hon skriver kritiskt om postmodernism, sociala konstruktioner, Foucault och Hägerström.

Och jag känner igen filosofer, böcker och begrepp, sådant jag läst men inte alltid förstått helt och hållet.

Man kan ha olika intentionsdjup i ord. Man kanske inte exakt kan förklara offsideregeln, men är medveten om att det är en fotbollsterm. Poststrukturalism har jag ett svagt intentionsdjup i. Men det intresserar mig.

Det här är inte Egenmäktigt förfarande eller Utan personligt ansvar, två favoritböcker av Lena. Inte heller en ganska lättförståelig artikelsamling som Förnuft och högmod. Jag skulle inte rekommendera Om falsk och äkta liberalism om man inte är prenumerant på Filosofisk tidskrift (vilket jag inte är). Men jag tycker om Lena Andersson och delar hennes intresseområden. Det räcker för att jag ska uppskatta Om falsk och äkta liberalism (Liberal idédebatt 4/2019).

Söndag kväll. Lyssnar på P4 Dans och gungar med.

“Stockholmskan är vacker. Göteborgskan har sin charm. Men när en flicka talar skånska är det nåt som gör mig så varm.” (Wizex)

Jag gillar dansbandstexterna, sällan något negativt om något, ändå rätt in i verkligheten.

En politisk sångare som Björn Afzelius, öisare för övrigt, försvarade alltid dansbanden, deras punktlighet och professionalism.

– Det finns två saker jag värderar väldigt högt: kommunikation och punktlighet. Man hör av sig och man kommer i tid. Jag har väntat på Lemmy i 25 år och är färdig med att tvingas vänta på människor.

Öisaren och Motörheadtrummisen Mikkey Dee i GP 190404.

Tolv jurymedlemmar i ett rum. Om grupprocesser, att inte döma på förhand och att våga stå för sin osäkerhet. Och om ett fadersmord.

Stark film från 1957 med Henry Fonda i huvudrollen. Betyg 8.9/10 på imdb.

***

Myteriet på Caine. Jag har inte läst boken, men minns hur farsan ville att vi barn skulle se filmen. Kapten Queeg (Humphrey Bogart) är befälhavare på ett krigsfartyg under andra världskriget. De är ute till havs och besättningen börjar misstänka att kaptenen är galen. Rykten går att han fattat märkliga beslut på tidigare resor. De börjar ifrågasätta hans sätt att navigera fartyget, han verkar mer och mer avvikande, kanske paranoid, från små detaljer till större beslut han fattar. De börjar misstänka att han är schizofren eller psykopat, de slår i en psykiatribok… Det blåser upp till storm, som åskådare inser man mer och mer hur galen kaptenen är, det här kan aldrig sluta bra, gör någonting, avsätt honom innan det är för sent.

Till slut gör besättningen myteri. Fartyget klarar stormen, men när de kommer i land blir det krigsrätt. Då framträder inför rätten i kaptenens beskrivning, en helt annan berättelse av vad som skett. Till alla de beslut som besättningen ifrågasatt fanns det rationella förklaringar… Vi lämnas utan något säkert svar, om kaptenen var galen och manipulativ eller om besättningen hade låtit sig förledas i en destruktiv grupprocess med olika anklagelser som förstärkte varandra, men som i slutänden var utan saklig grund.

“Först koncentrerade jag mig på att smälta in i Cornerville, men snart ställdes jag inför frågan om hur långt jag kunde tillåta mig att gå in i stadsdelens inre liv. Jag stötte på det problemet en kväll då jag gick längs gatan med Nortons. I ett försök att komma in i småpratets anda fyrade jag av en radda obsceniteter och svordomar. Gänget stannade till och såg häpet på mig. Doc skakade på huvudet och sade: ´Bill, du ska nog inte tala så där. Det är inte likt dig.´ Jag försökte förklara att jag bara hade använt uttryck som var vanliga på hörnan. Doc insisterade emellertid på att jag var annorlunda, och att de ville att jag skulle vara det.”

Whyte, W F (1943/2010, sid 403): Street Corner Society. Egalité förlag.

Till allas förvåning stängdes skärmarna av på den irländska puben vid Norrlandsgatan och plötsligt visades Sheffield Wednedsday mot Sheffield United. En måndagskväll. Allt beroende på att en kortsnaggad gäst i skinnjacka och blågulvit halsduk hade klivit in. Och att Leeds United befann sig i toppstriden av the Championship.

Andra delen av Leif GW Perssons självbiografi innehåller en och annan upprepning från del ett, Gustavs grabb. Ungefär som vissa recensenter kommenterat och kritiserat.

Jag har fastnat i detta, skriver GW. Och är det inte så vi alla gör, när vi blir lite till åren, berättar samma historier om och om igen. Det som betytt något för oss.

Jag sträckläser GW till slutet. Hela tiden intressant. Och då har jag ändå aldrig varit så fascinerad av hans kriminalromaner, varken de tidigare eller de senare. Men självbiografin kan jag identifiera mig med. Den totala hängivenheten till arbetet och han är också en av de få idag som uttalar sig positivt om Nils Bejerot.

Det är för mig ett lugn i att läsa GW Perssons berättelse om sitt yrkesliv.

Glenn Gould ansåg ju att Mozart var en medioker kompositör som snarast dog för sent än för tidigt. Men Glenn gjorde ändå verkligen sitt bästa när han tolkade Mozarts pianosonater. Jag återkommer alltid till dem. Och det finns en sådan trygghet när jag hör Glenn nynna med i sitt eget pianospel. Jag är absolut inte stolt över mitt nynnande, sa han, men jag kan bara inte hålla tillbaka det.

Tisdag kväll. Lyssnar på Trollflöjten i en inspelning med René Jacobs som dirigent.

Den liberale filosofen John Stuart Mill anger tre skäl varför det är viktigt att även uppenbart felaktiga åsikter bör få komma till tals i ett gott samhälle. För det första kan man inte säkert veta att åsikten är felaktig. För det andra, även om åsikten är felaktig kanske den inte är helt och hållet felaktig. Den kan innehålla delar som är sanna eller kompletterar den mer riktiga åsikten, och för att få fram detta krävs dialog med personer som har en annan uppfattning. Och för det tredje, även om åsikten är till hundra procent felaktig tvingar den oss att argumentera för vår sak. Vi får därmed en djupare förståelse för vår egen uppfattning så att den inte bara lärs in på ytan, som en fördom.

—–

Lenin talade om den demokratiska centralismen. Meningsskiljaktigheter var väsentliga, men bara fram till dess beslutet var fattat, sedan skulle man räta in sig i ledet.

—–

Nattens drottning, en vanlig vardagskväll i mitt åttavåningshus.

På 1980-talet läste jag Politisk filosofi på universitetet. Lärare var Gunnar Falkemark. När han undervisade på Statsvetenskapliga institutionen stod studenterna ut i korridoren för att få höra honom föreläsa. Men jag läste på kvällstid på Filosofiska institutionen där vi satt ett fåtal personer som hade förmånen att få ta del av hans undervisning om politiska ideologier. Vi skulle läsa hela böcker, sa Falkemark. Inte bara utdrag, utan från pärm till pärm. Detta för att få en bättre känsla för boken. Och vi skulle läsa klassikerna. Så vi började med Staten av Platon som följdes av Karl Poppers kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender. Popper angrep Platon som att han var en modern filosof, det fanns ingen anledning att se Platon i sin tid, det fanns människor som var emot slaveriet även på Platons tid, argumenterade Popper.

Sedan läste vi Kommunistiska manifestet från 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels. Om friheten från 1859 av John Stuart Mill. Konservatismens klassiker Reflektioner över franska revolutionen av Edmund Burke från 1790.

Vi läste Isaiah Berlins Fyra essäer om frihet och Demokrati och proletär revolution av Torbjörn Tännsjö och som översiktsbok Sven-Eric Liedmans Från Platon till Reagan.

Så skulle vi välja en frivillig bok, något ideologiskt som vi ogillade, där vi sedan skulle lyfta fram det vi uppskattade i boken. Falkemark talade inte om innehållet i böckerna som bra eller dåligt, utan om böckerna var läsvärda. Jag valde nyliberalen Milton Friedmans Frihet att välja. Friedman skrev pedagogiskt och medryckande och jag förstod hur han menade, det blev ett bra bokval.

Falkemark var alltid välklädd och talade med entusiasm om litteratur och ideologi. Det var med sådan glädje han gav sig in i debatt med studenterna varav flera var politiskt aktiva från höger till vänster. Det blev aldrig personbundet utan han var intresserad av argumenten i sig. En marxist hade sagt så här, och då hade liberalen svarat så här, och då hade den konservative sagt… Ibland tog han också ställning själv i vissa ideologiska stridsfrågor, jag upplevde det som respektfullt mot oss som satt där och lyssnade.

Gunnar Falkemark belönades senare för sin pedagogiska skicklighet. Själv fick jag resten av mitt liv glädje av de böcker jag då tvingades läsa, och det som i politiska ideologier för mig ditintills varit något som jag uppfattat väldigt fragmentariskt blev nu till en helhet. Jag har sedan dess alltid velat gå till grundkällan, vad var det personen ursprungligen skrev, hur formulerade den sig, och hur såg sammanhanget ut. Vare sig det har handlat om Michel Foucault, Ervin Goffman, Howard Becker, Vladimir Illich Uljanov (Lenin), Anton Semjonovitj Makarenko, Sigmund Freud, Ingemar Hedenius, Per Ahlmark eller Nils Bejerot.

Och det har sedan dessa lektioner varit mig fullständigt obegripligt hur man kan undervisa om teorier och ideologier, utan att också nämna kritiken av dem. Att man alltid i undervisning bör lyfta fram de starkaste motargumenten mot det som man själv tror på. Vilka är de starkaste argumenten mot stämplingsteori, postkolonial teori eller socialkonstruktionism? Det är min övertygelse att ett sådant förhållningssätt inte bara är intellektuellt hederligt utan också skapar en djupare förståelse för det man vill lära ut.

Ola Magnells musik har följt mig sedan ungdomsåren. Ofta kommer det upp textrader som från ingenstans, men där något har väckts. Mina favoriter bland hans visor är Höstkänning, Sittande fåglar, Hos kuratorn samt Dylantolkningarna Ta det kallt det är allt och På snespår.

Jag har alltid uppfattat filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som hyperrationell. Inte okänslig eller oempatisk. Hade han varit det hade han inte kunnat uttrycka sig så pedagogiskt klart och så tydligt kunnat sätta sig in i andras perspektiv för att se de starkaste motargumenten mot sin tes. Men samtidigt en person som fattar beslut grundade på förnuft snarare än känsla.

Det som berör mig starkast i andra delen av hans självbiografi är beskrivningen hur han varit med om att fatta felaktiga beslut i viktiga frågor där hans känslomässiga processer tagit överhanden. Och hur han idag känner skam över detta.

Jag trodde inte det. Att han var en människa.

Semester. Passerade Högsäter igår, där morfar kom ifrån. Läser Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Vissa saker fastnar mer än andra:

“Sniker du dig unnan arbetet? Din djävulens latrygg!”

Mina fem i topp Haruki Murakami:

1. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

2. Den färglöse herr Tazaki

3. Män utan kvinnor

4. 1Q84

5. Efter mörkrets inbrott

“I Backa, där bilar brann och polis attackerades med sten för sju år sedan, stavas svaret fotboll. /…/ Vitsen med fotbollsklubbarna i Göteborg är att de är femtio eller hundra år gamla. De är sega strukturer som ligger som ett jävla lim i stadsdelen. De ligger där nästan oavsett vad som än händer – och det är precis det som behövs. Framförallt i de utsatta stadsdelarna. Man fastnar i det utan att man ens tänker på att det händer.” (GP 180527)

Man behöver inte alltid dra igång en massa projekt i förorten. Och fotbollen är en väsentlig del i samhällsbygget. Med värderingar och strukturer, gränssättningar och krav med konsekvenser. En fostran att ta hänsyn till andra människor utan att behöva ge upp sin individualitet, och att formas till en god samhällsmedborgare.

Så har jag för första gången genomfört Göteborgsklassikern. Den avslutande cyklingen på fem mil var en baggis. Samtidigt väldigt roligt med Hisingen runt. Och aldrig har väl saltgurka smakat så gott som i depån efter 38 km. Fantastiska funktionärer, strålande solsken och så roligt att cykla. Bara man har fått ställa in växlarna, bytt bromsklossar, pumpat däcken och smort kedjan. Sedan gick det av sig själv. Efter ett bad i Delsjön, utslagen på stranden, hem till Beethovens åttonde symfoni. Avslappning.

Som barn förstod jag inte varför vuxna tränade. De kunde ju ändå inte bli något.

Och nu tycker jag mina motionslopp är minst lika roliga som när jag tränade som barn.

Simning, löpning, cykling. Klassikern. Något att minnas.

Tre medaljer hänger kvar.
Slitna av vinter och regniga dar.

I senaste avsnittet av Babel i Svt talar Jessika Gedin om skiljetecken. Sämst tycker hon om tre punkter som är “självömkande dramaqueens som tigger om uppmärksamhet”.

För mig handlar dessa tre punkter om antydningar, att man inte skriver ut något till fullo, det kan också vara ett sätt att mjuka upp det man just sagt, en punkt blir för hård, kanske också någon form av humor eller försök till självdistans till det man just skrivit.

Men man riskerar att tappa stringens och allvar med tre punkter. Mestadels står den enda punkten bra för sig själv.

Jag läser just nu Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. (Om camorran i Neapel och kulturmaffian i Stockholm) Hon använder ofta tre punkter i slutet på meningar. Det känns bra och jag stör mig inte.

“Hon började med att utsätta honom för ett totalt bombardemang av kvickheter, spydigheter och sarkasmer: skoningslösa och såphala; förrädiska, förtäckta och försåtliga – sådana som slår rakt på målet, men som man inte från något håll kan fånga upp för att returnera, och som enbart utmattar offret i fruktlösa ansträngningar och lämnar honom i ett tillstånd av ursinne och komisk desperation.”

Fjodor Dostojevskij (1859/2011): En liten hjälte. Bakhåll förlag.

Nedanstående fantastiska reportage ur senaste numret av Offside intresserar sannolikt enbart personer med ett stort rödblått hjärta. Å andra sidan kan vi öisare läsa målreferatet om och om och om igen.

Gamlestadsvallen 6 maj 2002

ÖRGRYTE IS B – MOTALA AIF B 15–0 (8–0)

1–0 Paulinho (5), 2–0 Afonso (14), 3–0 Paulinho (17), 4–0 Paulinho (22), 5–0 Afonso (24), 6–0 Savo Drobac (26), 7–0 Afonso (29), 8–0 Paulinho (41), 9–0 Patrik Elmander (48), 10–0 Elmander (52), 11–0 Elmander (59), 12–0 Elmander (61), 13–0 Paulinho (78), 14–0 Afonso (82), 15–0 Paulinho (84)

Ali Forough, mittback i Motala: »I omklädningsrummet före matchen berättade någon att Öis skulle testa två nya brassar. Sedan gick vi ut rakt i en mardröm. Afonso gjorde precis som han ville. Han hämtade bollen långt ner, dansade förbi fem gubbar innan han serverade Paulinho eller gjorde mål själv. Han tunnlade mig en gång och när jag vände mig om tunnlade han mig igen. Jag var 19 år och tränade nio gånger i veckan, jag satsade på fotbollen. Men där och då förstod jag: ›Shit, man har en bit kvar.‹ «

(Ur Offside nr1/18)

——–

Min första fotbollsmatch förlorade vi med 18-4. Men jag gjorde mål… Hörde om ett pojklag i fem-sexårsåldern som låg under med 9-0 när de får sitt första mål. Vild glädje. Vad står det, frågar en av killarna en lagkamrat. Jag vet inte, kom svaret, men jag tror det är oavgjort.

“Som man sår får man skörda…”

(Shurayukihime)

Den i Algeriet verksamme psykiatern Frantz Fanon beskriver i sin bok Les damnés de la terre hur han blir uppsökt av en fransk officer som lider av sömnstörningar. Detta är under fransmännens kolonialkrig i Algeriet. Officeren ägnar sig på dagarna åt att tortera algerier och detta är sannolikt orsaken till att officeren har svårt med sömnen. Men han vill inte sluta tortera, han anser inte att det är orätt, han vill bara kunna sova.

“Man måste ha talat för att kunna vara tyst.”

(Psykoanalytikern Per Magnus Johansson: “Kärlekens förhållande till talet och tystnaden”)

“Det finns ingen starkare vänskap än mellan dem som älskar samma böcker.”

(Irving Stone – citerat ur GP 180104)

Lördag kväll. Lyssnar för första gången på en talbok. Radioföljetongen i P1. Never let me go av Kazuo Ishiguro.

Det tar ett tag att vänja sig. Men sedan uppstår något meditativt. Min inledande svårighet med koncentrationen övergår i ett lugn, ett fokus, en närhet till boken som läses för mig, i kvällningen.

Jag har egentligen aldrig varit intresserad av historia som ämne. Det är snarare vissa fragmentariska delar i historien som fångat mig. Jag har kunnat läsa flera böcker om enbart Song My-massakern, utan att ha några övergripande kunskaper om själva Vietnamkriget.

Nyligen läste jag en positiv recension av historikern Annika Sandéns faktabok Bödlar. Så befann jag mig på Hedengrens bokhandel vid Stureplan. Där stod den. Jag bläddrade lite, gick därifrån, men kunde inte släppa taget. Något drog mig tillbaka.

Man skulle kunna tro att Annika Sandén kan hålla mitt intresse uppe i ett par kapitel eller så. Men hon driver vidare. Det handlar om Sverige på 1600-talet och de män som utsågs att avrätta andra medborgare. Vilka de var, hur de var klädda, hur de fungerade… Och givetvis hur de var märkta. Stigmat.

Valet de fick var ofta att dödas själva eller att bli bödel. De red omkring i landet, fick öl och brännvin i mängd, och en del återföll i sitt gamla kriminella beteende.

Något fascinerar och berör.

Känslan efter kvaldramat på Gamla Ullevi förra helgen hänger sig kvar. Det är så sällan det sker för mig, goda känslor som stannar kvar. Förtvivlan som övergår i förvåning, glädje och sedan avslappning. Och att få dela denna känsla tillsammans med kamrater. Den som alltid springer bort bär också nederlaget med sig i sin grav. Kärlek och trohet!

Många har hört av sig och frågat efter mitt resultat i Finalloppet… För er som inte känner till det är detta ett terränglopp som går på leriga stigar i kraftigt kuperad bana. Tänk novemberkåsan, om ni är motorintresserade. Med mitt dåliga orienteringssinne var min farhåga att jag skulle halka efter alla andra och tappa bort mig i skogen medan mörkret föll. Men då hade jag missbedömt femtio års erfarenhet av att ha organiserat detta lopp. Det gick inte att komma fel. Och dessa funktionärer, mitt ute i skogen står de med mössa och regnrock och räcker fram en mugg vatten med hejarop när man springer förbi. Imponerande är det ord som bäst beskriver det förberedelsearbete som man anar ligger bakom detta. Att få logistiken att gå ihop med närmare tretusen deltagare.

Och resultatet då, undrar ni, kom till saken… Jag kan säga så här, jag vann klassen i tävlande för Leeds United! Och som min gamle fotbollskamrat skrev till mig efteråt: Billy ler i sin himmel!

Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan inte låta bli. När Leeds spelade sin första match strax efter Billy Bremners tidiga bortgång (han blev femtiofem år) fick laget sin andra utvisning med nästan en halvlek kvar att spela. Med två man mindre på plan så reser sig Leeds supportrar och sjunger: We’ve got nine men and Billy! Leeds höll ställningarna matchen ut…

Så skönt att efteråt känna sina stela lårmuskler och att ha fått uppleva en sådan gemenskap med helt främmande människor ute i skogen en lördageftermiddag i november.

Tänk om

Tillfällig

Svart kvinna

Jag tänker

Grabbarna på torget

Nyligen kom Norman Ohler ut med sin bok Droger i tredje riket. Som journalist och författare har Ohler fått kritik av historiker för att han övertolkar sin huvudkälla läkaren Morell som noggrant dokumenterade hur han försåg Hitler med droger. Själv tycker jag Ohler är intressant boken igenom och lätt att läsa. Han beskriver hur inte bara Wermacht och Hitler själv använde metamfetaminpreparatet Pervitin, utan hur det lanserades som en mirakelmedicin för hela tyska folket.

Droganvändningen hade varit frekvent i Tyskland redan under Weimarrepubliken och Hitlers bild av sig själv som en renlevnadsmänniska innefattade inte diverse narkotiska preparat. Ohler beskriver Hitler som en fullblodsnarkoman. Morell blandade friskt när han injicerade Hitler med inte bara Pervitin utan också Eukodal (oxikodon) och kokain.

Så – innebär detta att den nazistiska ideologin och praktiken var en produkt av Hitlers narkomani? Visade Hitler bara symptom på sin beroendesjukdom och kan därför ansvarsbefrias för sina handlingar?

Norman Ohler svarar tveklöst nej på dessa frågor samtidigt som han visar hur drogerna klart påverkade Hitlers beslut och omdöme.

Jag har aldrig varit någon simmare.

Mest guppar jag upp och ner och ser med avund och förakt på medsimmare, eller som jag ser dem motsimmare, som flyter fram i bassängen utan att till synes anstränga sig.

Det är kraftigt överviktiga herrar, äldre damer och personer med funktionsnedsättningar, ibland utan både armar och ben, som simmar förbi mig.

Och simhallsmiljön har alltsedan barndomens skolbesök i Valhallabadet känts allt annat än trivsam.

* * *

Däremot har jag tyckt om att simma för mig själv i hav och sjöar.

Det finns något ursprungligt i det, något primitivt, en närhet, som att göra upp eld, baka bröd eller ta hand om små barn.

Och kyla i vattnet har aldrig stört mig, aldrig hindrat mig, snarare lockat mig, gett mig någon sorts njutning.

En sargad axel har hindrat mitt simmande under sommaren och bara två gånger har jag klarat att förbereda mig i vattnet.

Igår kände jag ändå en viss tillförsikt när jag stod vid starten för mitt livs första simtävling. Det fanns en sådan glädje i luften bland deltagare och funktionärer. Trots ösregn och en inte helt vindstilla sjö. Jag hade cyklat och löptränat i brist på simning så konditionen var bättre än på länge och efter tjugo meter i vattnet kände jag också att axeln höll. Med min röda obligatoriska simmössa plöjde jag fram i vattnet helt oberörd, för en gångs skull, av att barn, handikappade och gamla simmade ifrån mig. Och jag hatade dem inte.

Det var något meditativt i simningen, i tävlandet, i gemenskapen, där ute i sjön. Jag fick slita, men visste att jag skulle orka, även om det var det längsta som jag hade simmat i mitt liv.

Och det var bara här-och-nu. Det fanns inget annat än de närmaste metrarna framåt, de närmaste simtagen, näsan över vattenytan, ibland under, och jodå en hel del sjövatten svaldes ner.

Medaljer har länge fascinerat mig, symbolvärdet i dem, och jag kände en stark stolthet när jag fick den runt halsen efter att frustande som en valross ha tagit mig upp på land och i mål.

Vilken plats fick jag, undrar ni kanske. Jag kan säga som så att jag vann klassen i bar överkropp, de andra fegsimmade i dykardräkt.

Tack till fantastiska funktionärer i Delsjösimmet! Så välorganiserat. Och tack till S som anmälde mig och fick mig att genomföra detta!

“Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

(Albert Camus 1947/2001, sid 353)

En del skulle nog säga att de läst detta förut, om de bara fick handlingen berättat för sig, ännu en reserapport från Thailand… Men det är inte innehållet som fascinerar mig, som jag tycker om. Det är utformningen, det poetiska i språket. Tone Schunnessons debutroman är kort, men den har följt mig i tre dagar, jag har sett fram mot att vara ensam med den. Den totala destruktiva utlevelsen, utan ånger eller sentimentalitet. Det jag själv varit så långt ifrån. Framträdandet i Babel fick mig att läsa hennes bok. Och jag hoppas att hon skriver mer.

Under sommaren läste jag min sista bok av Roslund & Hellström. De hann med att skriva sju kriminalromaner innan Börge Hellström avled. Jag upptäckte dem ganska sent och läste de tre sista böckerna först. Språket och intrigen förtätas efterhand, men jag gillade allt de skrev. Och då är jag ingen älskare av denna genre. Men det finns en äkthet i handlingen, en sorts rasande moralism som jag uppskattar. Och en närmast total avsaknad av humor. Det här är allvar, de har något som de vill förmedla, det är inte bara ännu ett spekulativt filmmanus. Och i alla fall Hellström hade befunnit sig nära det de beskriver. Han talade om sig själv som både ett offer och en förövare.

För den som är intresserad rekommenderar jag framförallt Två soldater. Om barn i kriminella nätverk.

Så har jag läst min sjunde bok av Haruki Murakami. Och herr Tazaki, den färglöse, berör mig mer än vad de halvpositiva recensionerna skulle kunna antyda.

Förlorad vänskap, att göra avslut och att försöka hela relationer har aldrig varit min styrka.

Murakami tar sig igenom mitt pansar.

Långsamt gick spelarna mot klacken. Med sänkta huvuden. I 87 minuter hade supportrarna sjungit oavbrutet positivt, utan en enda bengal, fast laget låg under stort trots en man mer på plan. Så – de sista tre minuterna började visslandet, buropen och avgå-ramsorna. Spelarna och tränaren stod framför klacken, stilla, medan folk skrek och vrålade åt dem.

När jag tänkte att det var dags att gå därifrån, varför ta emot mer förnedring, så gjorde de inte det. Försiktigt och närmast i slowmotion klättrade spelarna över reklamskyltarna och gick mot supporterläktaren.

Så började de diskutera och resonera med klacken. Lite hetsigt först där de fick ta emot en del kritik. Men det fanns inget hotfullt över situationen. Och sedan lugnare och det syntes att de talade med varandra. Samtalade tillsammans. Utan aggressivitet.

Vid träningen dagen efter slöt 300 supportrar upp. Med uppmuntrande sånger och banderoller. Och nästa hemmamatch. Seger.

——–

Allt jag säger finns i mig själv

i min egen verklighet

varje stycke jag refererar

varje intellektuell fotnot

finns inne i mig

om ni lyssnar

så hör ni

Igår spelades Sjostakovitj pianotrio nr 2 i Stenhammarsalen. Drabbande är det ord som bäst karaktäriserar min upplevelse av denna musik. Stark och finstämd var också presentationen och framförandet av Haga pianotrio.

“Jag hade blivit inbjuden som vinskribent. Så kom slutprovet. Finalisterna skulle i blindprovning avgöra varifrån ett vitt vin kom, vilket det var. De gick ut och provade i sidorummet. Alla fick vi dock vinet i våra glas – fast vi tilläts inte se etiketten. Finalisterna kom tillbaka in. De talade högtidligt och lärt. Bordeaux var de alla överens om. Ek hade de också känt.

Juryn såg betänksam ut.

Så reste sig en kvinna och sade:

– Men det är ju ett Alsacevin. Det känner alla människor.

Vad hade hänt? De var långt skickligare och kunnigare än jag, än de flesta i salen. Men någon bland dem hade under blindprovningen råkat säga Bourdeaux! och så hade de alla halkat i väg på fel spår; fått tungan omställd.

Man ska lita på sin smak – men också veta att den bestäms just av förväntningar. “

(Myrdal, Jan: “Att veta något om sin smak”. Vår bostad nr 5/99)

Jag bestämde mig till slut för att läsa en av våra mest kända nu levande författare. Hade jag anat att jag hade misstagit mig eller låtit mig vilseledas? Nej, snarare fanns en förväntan att få mina fördomar bekräftade. Och ändå fanns det något annat också som drog mig till denna bok. Något som faktiskt grep tag, redan innan jag började läsa.

Recensenter har beskrivit den som ett pekoral och att den inte alls berör. De välkända metaforerna är kanske inte heller riktigt min grej, och jag log när författaren karaktäriserar en av huvudpersonerna: “Han skröt visserligen inte, men han dolde aldrig bedrifterna.” Men sedan släppte jag den kritiska distansen och lät mig dras med. I språket och i handlingen. Hur allt inleds med att överbefälhavaren börjar gråta under presskonferensen, sökandet efter orsaken som inte går att göra enkel, och det är detta jag så uppskattar, att orsaken inte går att göra enkel, en kombination av olika händelser som var för sig kan ses som den riktiga förklaringen, men där så mycket annat spelar in.

Och det repetitiva, upprepningarna, omkvädet i kapitlen, och att jag hade missbedömt och låtit mig förledas, efter alla böcker som jag har läst, all facklitteratur och skönlitterära personskildringar, alla människor som jag mött i mitt liv, så fick jag ändå tänka om.

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.

Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.

(Första Korintierbrevet 13:1-7)

“Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa”

(Matteus 27:42)

”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.”

Minnesforskaren Elisabeth Loftus i “Vårt minne.” Liber. 1982:84.