“Men det var inte det jag ville säga utan att jag flera gånger har iakttagit er på håll. När ni går hemifrån håller ni fortfarande huvudet högt. Efter tjugo steg sänker ni det och lägger händerna på ryggen. Ni stirrar rakt fram men ser tydligen ingenting framför er eller på sidorna. Sedan börjar ni röra på läpparna och samtalar med er själv och ibland frigör ni ena armen och deklamerar, och sedan blir ni stående mitt på gatan en lång stund.”
(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff. 1866/1985, sid 539)
