Metallica spelade på Ullevi i förra veckan. Det var mer än 64 000 personer och knappt en ordningsstörning på hela kvällen. Sångaren James Hetfield talade om oss som “metallica-family” och alla var glada.
All denna frånvaro av hat. Och metalpubliken kan ha på sig tröjor med sina favoritband fast det inte är det egna bandet som spelar. Ingen tycker det är konstigt eller reagerar negativt. Det är likadant på handboll eller hockeymatcher, aldrig några slagsmål på läktaren. Själv har jag varken mitt hjärta inom hårdrocken eller inom hockeyn. Utan inom fotbollen. Där det hatas en hel del. Och man kan inte komma i ett annat lags tröja, än det som spelar. Möjligen med undantag för om man är barn, då accepteras det. Och morbror Rune hade alltid gaiströjan på sig vare sig det var släktkalas eller han gick med oss andra på någon Öismatch, men då var han i åttioårsåldern och alla var glada att han ville gå med. Var är vänsteryttern, frågade han, väl medveten om att yttrarna avskaffades för många år sedan.
Hatet på fotbollsläktaren fyller antagligen något slags funktion. Men skönt också att slippa det en sommarkväll på ett fullsatt Ullevi.
´
———
Annars läser jag Vardagar av Ulf Lundell. Har först nu upptäckt honom. Aldrig läst något tidigare, med undantag av En varg söker sin flock där jag skummade igenom avsnittet om hans tolvstegsbehandling, men senaste skivan Tranorna kommer körde jag på repeat och Vardagar är riktigt bra. Har inget att tillföra de positiva recensioner han fått, det är mycket läsvärt, i alla fall för en man i min ålder.
