“Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”
(Albert Camus 1947/2001, sid 353)
Inledningen på Camus klassiker lyder: “På morgonen den 16 april gick doktor Bernard Rieux från sin mottagning och snubblade då på en död råtta mitt i farstun. Han sparkade undan djuret utan att fästa sig närmare vid saken och fortsatte nedför trappan.”