Lördag kväll. Lyssnar på direktsändningen i radio av Verdis opera Macbeth. Två tända stearinljus. Dricker ett stort glas ekolättmjölk. Det är inte så ofta nuförtiden jag dricker mjölk. Jag har druckit min ranson, allt för mycket, och försöker undvika det, men ibland så. Jag känner mig som SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) i Tarantinos film Inglourious Basterds. Landa njuter verkligen av den färska mjölken han leende och artigt tilltvingar sig av mjölkbonden Perrier LaPadite som gömmer judar under golvbrädorna i sitt hus.

Det är några år sedan på Ullevi. Bortalaget tände bengaler och ett par banderoller fattade eld. För ett ögonblick såg det otäckt ut, men vakterna var snabbt där med släckare och matchen kunde fortsätta. Dagen efter var jag inne på bortalagets supporterforum och läste. Folk skällde på bengalbrännarna, men en av dem var där och försvarade sig. Det var inte meningen att det skulle börja brinna, skrev han, och tror ni att vi gjorde det med mening?

Tänkte på det när jag var ute i skogen och promenerade ett par timmar idag. Lyssnade på reprisen av radiodokumentären om Backabranden. känner ju till det mesta sedan tidigare, men blev ändå oerhört tagen. Det var naturligtvis inte meningen att 63 unga människor skulle dö i branden, när ungdomarna anlade elden, och det var också så eldsanläggarna försvarade sig i rätten.

Förr gav jag alltid pengar till tifo-insamlingen på Ullevi, när mitt lag spelade. Ungdomar som arbetar ideellt tillsammans kreativt med stor arbetsinsats som ofta gläder andra mer än vad de själva kan uppskatta sitt tifo. Det är beundransvärt och bör uppmuntras, har jag tänkt. Men nu lämnar jag inte mitt stöd längre.

Är det då inte festligt och vackert med brinnande bengaler under matchen?

Jo, det tycker jag att det är.

Men det är inte det frågan handlar om.