Jan Eriksson 2014

Det känns som att Torbjörn Tännsjö har funnits med mig i snart hela mitt vuxna liv. Hans artiklar i DN, Filosofisk tidskrift och Tidskrift för politisk filosofi, hans medverkan i Filosofiska rummet i radions P1, och hans bokutgivning. Allt har jag följt, det mesta med stort allvar.

När jag läser hans nyutkomna självbiografi, Vänsterdocenten, ser jag mina egna intressen, det ena efter det andra, återges av Tännsjö. Han skriver om personlig identitet, är jag samma person idag som för 30 år sedan? Om dödshjälp, om vapenvägran, om det berättigade med tortyr, om vänsterpartiets resor i öst, och hans egen resa till Nordkorea, om Lars O Ericssons prostitutionsartikel, jag minns hur jag läste den på 80-talet, om Mathleins fantastiska artikel om djurrätt, om hur Tännsjö argumenterar mot veganism, om gudstro och ateism, hur Tännsjö skänker bort sitt arv på fem miljoner …

Är det mina intressen, mitt eget liv, som har fått mig att läsa Tännsjö eller har han påverkat så vad jag blivit fascinerad av?

Det som berör mig mest är karaktäristiken över Harald Ofstad. Jag har alltid tyckt om att ha idoler och förebilder. Ofstad var under många år en sådan förebild för mig. Och så denna beskrivning, hur Tännsjö minns en översittare och mobbare. Vi talar om mannen som skrev “Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna”. Var allt en projektion?

Ingemar Hedenius, en annan viktig person för mig, men som skrivit så nedlåtande om Tännsjö, kommer lindrigt undan i jämförelse med avsnittet om Harald Ofstad.

Det andra som fastnar starkt i Tännsjös bok är hur han analyserar vad han kallar den tillfälliga ondskan, att vi kan vara goda i vissa sammanhang och dåliga i andra. Vi beter oss på ett sätt på jobbet, och ett helt annat i hemmet. Vi kan vara goda familjefäder och samtidigt massmördare.

Ibland håller jag inte med. Men det är detta som är så roligt med att läsa Tännsjö. Oftast, men långt ifrån alltid, förstår jag vad han menar, trots att han skriver om svåra filosofiska frågor.

Och det gör att jag känner en tacksamhet mot honom. Sträckläser första delen av hans självbiografi och väntar redan nu på nästa del: Etikprofessorn.

En enda person kan aldrig vara grundare av en förening. Däremot kan en person vara initiativtagare, men inte ensam grundare. Då måste man vara två. Minst. Det är själva idén bakom en förening.

Den här dagen kommer också ta slut

och en annan kommer ta dess plats

Jag såg graffitin när jag tittade upp

från min bok där jag satt på spårvagnen

Det var nyårsafton,

och jag kände igen textraden,

från något som berört mig

Vilken sorts musik har aldrig

varit väsentligt,

utan vad man gör

med orden,

de som befriar

Det är några veckor sedan nu som jag läste den. Fortfarande sitter den kvar och jag tänker på den så gott som dagligen. Någonting hakade tag.

Det handlar om en uppenbart psykiskt sjuk man som arbetar på ett kontor. Hur han betraktar sin omvärld, utifrån sitt eget förvridna perspektiv.

Och hur han finner frid och tillflykt i Rummet, det rum som arbetskamraterna menar inte överhuvudtaget existerar.

“Han är inte så ond, som han låtsas vara.”

Eller är han det, David Holm?

Slumsystern blir förälskad i den grymme David Holm i den svenska filmklassikern Körkarlen från 1921.

Den onda godheten som skadar mer än den hjälper.

En kärlek utan gränser.

“Men det var inte det jag ville säga utan att jag flera gånger har iakttagit er på håll. När ni går hemifrån håller ni fortfarande huvudet högt. Efter tjugo steg sänker ni det och lägger händerna på ryggen. Ni stirrar rakt fram men ser tydligen ingenting framför er eller på sidorna. Sedan börjar ni röra på läpparna och samtalar med er själv och ibland frigör ni ena armen och deklamerar, och sedan blir ni stående mitt på gatan en lång stund.”

(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff. 1866/1985, sid 539)

Lyssnar på Metallicas nya skiva och fastnar direkt.

Nej, jag är inte kunnig i hårdrock. Men jag känner igen musikalitet när jag hör det.

För snart ett år sedan spelade Motörhead i Scandinavium och alla som var där insåg nog att Lemmy Kilmister inte hade lång tid kvar att leva. Ändå tog de sig igenom en godkänd spelning, mycket tack vare trummisen och öisaren Mikkey Dee (född -63 i Gbg). De hade ställt in ett par spelningar tidigare på Europaturnén på grund av att gitarristen Phil Campbell blev inlagd på sjukhus. Så tremannabandet Motörhead fick förlita sig på Mikkey Dee som tog ett stort ansvar och höll ihop spelningen till glädje för oss cirka 4000 i publiken. En knapp månad senare, den 28 december, avled Lemmy. Han hade nyss fyllt 70 år.

We are Motörhead and we play rock´n fuckin´roll, sa Lemmy som vanligt, men ändå med en viss variation.

Jag har alltid gillat sådana återkommande uttryck, det är trygghetsskapande.

*

Det repetitiva har länge fascinerat mig.

Berättelser och uttryck som återgavs i hemmet i barndomsmiljön, om och om igen, man kunde dem utantill, vad stod de egentligen för?

Äldre kollegors ständiga upprepande av gamla historier. Fotbollskamraters skrönor som vi skrattar lika mycket åt varje gång.

Sagor som lever vidare just för att de väcker något i vårt undermedvetna, som Rödluvan och vargen, operahandlingar, Shakespeares dramer.

Och i dag när jag själv blivit sådan, berättar samma historier, igen och igen, på samma sätt äldre människor gjort före mig, och som jag trodde att jag aldrig skulle göra.

De fyller en funktion dessa berättelser och uttryck. En funktion viktigare än vi anar.

Och jag tror att Lemmy visste det.

I hällande regn dominerade Assyriska matchen mot Öis på Gamla Ullevi. Med fyra minuter kvar hade bortalaget ledningen. Jag ville bara gå hem. Men sedan kom vändningen. I säsongens sista match vann Öis föga rättvist, men vi har varit med om motsatsen så många gånger, och så skönt att kunna få en viss ro inför vinteruppehållet och byggandet av laget inför våren! Vi stod upp och jublade! Från iskyla till sådan värme på några få minuter.

Samtidigt vann Leeds United mot Norwich i The Championship, med mål av Pontus Jansson, och för första gången på många år skymtar vi Premier League.

Jag var i Stockholm för ett par veckor sedan, kallt och snålblåst, skinnjackan knäppt och Leedshalsduken stack bara fram med färgerna knappt synliga. Då hörs ett vrål från en man som går förbi på gatan, han knyter näven mot mig och skriker det namn som berör något djupt inom mig, jag hör mig själv med knuten näve mot hjärtat vråla tillbaka och ser hur mannens fru tittar oroligt på oss …

Kärlek och trohet!

Det är sällan jag går på ishockey. Flera år sedan sist. Frölunda mötte Djurgården i Scandinavium. Stockholmsklacken sjöng hånfullt och rytmiskt: “Vi kan sjunga utan trumma! Vi kan sjunga utan trumma!”

Tänkte på det när jag såg Anna Larsdotter föreläsa från Bokmässan i år. Jag hade köpt hennes bok om stridande kvinnor och såg hennes framträdande på UR. Hon föreläste utan powerpoint. Så hon talade direkt ut till publiken, med ett manus i handen, lite gammaldags, men så skönt att höra någon som klarade av att tala utan bildspel bakom sig. En helt annan nerv, en helt annat kontakt. Och hur hon på tjugo komprimerade minuter fick med mer än de flesta föreläsare ibland lyckas med på en hel dag.

När kvinnor deltar i strid verkar de njuta lika mycket som män av spänningen, våldet och dödandet.

Som kaptenen Flora Sandes när hon efter kriget längtade tillbaka till skyttegraven.

—-

Litteratur: Larsdotter, Anna (2016): Kvinnor i strid. Historiska media.

… i historien

Någon sa att eldsjälar stjäl elden.

Jag har alltid funderat över ordet eldsjäl. Vad är det begreppsliga innehållet? En idrottsledare som arbetar ideellt dygnet runt i klubben, inte har familj eller något annat intresse och som tycker att julafton är den tråkigaste dagen på året när det inte är några matcher eller andra aktiviteter i föreningen.

Jag får ingen positiv bild i huvudet när jag sluter ögonen och ser en eldsjäl.

Jo, jag har själv blivit kallad detta, och faktiskt känt mig smickrad, kanske för att jag inte stämmer in på min egen bild av begreppet.

*

Föreläsare och agitatorer som brinner så för sin egen sak att de tar energin från alla andra.

Vilken bra föreläsning, säger man efteråt. Och samtidigt känslan av att man själv är värdelös som inte kan tillnärmelsevis så mycket som den karismatiske talaren.

“Ilskan är inte den bästa protesten”, skrev Tage Danielsson, “frihetens vind är den stadiga vreden”.

*

Nej, jag menar inte att det är fel att kalla någon eldsjäl. De behövs. Men man kan fundera över innehållet i ordet. Och föreningar eller företag kan inte leva vidare tack vare enstaka eldsjälar.

Det krävs ett kollektiv.

“Det var en som gav sig till att erkänna ett mord han inte begått: han ljög ihop en hel hallucination – lade fram fakta, berättade detaljer och trasslade till det för alla, och varför? Jo, därför att han själv oavsiktligt och delvis, men bara delvis, var orsak till mordet, och så snart han fick reda på att han hade givit mördarna en förevändning, blev han nedstämd och omtöcknad och började fantisera ihop saker och ting, han blev alldeles förryckt och till slut trodde han själv att han var mördaren!”

(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff, 1866/1985, sid 400)

”… hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare.”

(Karl Ove Knausgård, Min kamp 6)

Kain föredrar risken att förolyckas i vattenfallet framför att ropa på hjälp och senare då kanske bli hånad och utskrattad för hur dumt han betett sig. Så han låter sig transporteras i den forsande floden tills han ser en bro som han tar tag i och hänger under. Då hör Kain steg på bron och åter inser han hur utskämd han skulle bli om man märker honom, så han avvaktar i det iskalla vattnet tills stegen försvunnit och han med sina sista krafter kan häva sig upp och rädda sig.

Berättelsen om Kains skam finns återgiven i En tid för allt av Karl Ove Knausgård.

Sakta kommer det tillbaka. Hänger sig kvar. Sekvenser av en fragmentarisk och kalejdoskopisk minnesbild.

Rädslan att slå sönder den dyrbara vasen. Och hur fursten grips av sitt engagemang och förflyttar sig, liksom omedvetet, mot det han vill skydda sig ifrån. Porslinet som faller med ett kras i golvet.

Och att skammen inte finns efteråt. Bara ett lugn. En gemenskap. Människorna skrattar, men på ett vänligt och godsinnat sätt.

Ingen reaktion som gör att han behöver stänga in sig i sig själv under många år fram i tiden.

… över Short Valley

Patrullerat av området. Varmt och väldigt lugnt förutom avlägsna sirener och helikopterns sedvanliga hovrande.

Jag kommer på mig med att tänka och tala som det jag för tillfället läser. Karl Ove Knausgård, Lena Andersson, Johann Wolfgang von Goethe, Elmore Leonard, Fjodor Dostojevskij, Michael Connelly, Ebba Witt-Brattström, Jonas Hassen Khemiri.

Vad är mitt eget språk, min egen identitet, när jag likt en kameleont övertar andras sätt att beskriva olika fenomen, andras sätt att uttrycka sig.

Läser mer än någonsin, och böckerna blir allt mer viktiga för mig.

Semestern regnar, men inte bort. Njuter av långa frukostar. Läser Dostojevskij, cyklar iväg i mina avklippta jeans, tränar pectoralis major och trapezius. Glädjer mig åt att vår svenske stjärnforward till slut, efter alla spekulationer, valde England. Tänk att få spela för samma klubb som Billy Bremner, Allan Clarke, Peter Lorimer, Joe Jordan och Tomas Brolin… Leeds United har alltså värvat Marcus Antonsson!

* *

Jag verkar alltid återvända till nazismen. Om vi håller upp den som en spegel framför oss ser vi våra egna drag förstorade, men därför också så avslöjande. Har sett Cabaret, en klassisk film som utspelar sig 1931 i Berlin. Det är den gryende nationalsocialismen och Liza Minelli är fantastisk i rollen som Sally Bowles. Så närvarande. Jag tror det är det underliggande hotet som berör mig. Och att stå för det man är. Äktheten även i det burleska skådespeleriet. Samhällskildringen med Weimarrepubliken två år innan Hitler kommer till makten. Det annalkande hotet, framväxten och ideologin intresserar mig numer mer än själva kriget och personligheten hos enskilda nazister.

Adolf Hitler lär en gång ha fått brev från en ung man inom hitlerjugend. Ynglingen beskrev sina goda ledaregenskaper och bad att Hitler skulle befordra honom.

Hitler svarade: – Om du har så goda ledaregenskaper, varför har du då inte tagit ledningen?

***

Jag minns inte var jag läst det ovan beskrivna, så vi får väl tills vidare betrakta det som en skröna. Men det uttrycker komprimerat en väsentlig del i den nazistiska ideologin. Den starke har rätt. Enligt nazismen var den nazistiska ideologin felaktig, eftersom de förlorade kriget, som filosofiprofessorn Harald Ofstad påpekade i sin studie Vårt förakt för svaghet (1972).

Som barn läste jag i serieform Dorian Grays porträtt. Jag minns bara en kort bildsekvens: Mannens förtvivlan och skräckslagna ansikte när han betraktade det åldrade porträttet av honom själv.

Nu återvänder jag som vuxen till Oskar Wildes roman och läser den för första gången i bokform.

Jag har varit på organiserat träningsläger, det är många år sedan sist, och det är här på ön Losinj som jag har läst boken om mannen som säljer sin själ för evig ungdom.

Det handlar om att förlägga sina egna oönskade egenskaper hos andra personer, att se sig själv i andra människor, och även i andra ting.

Jag fascineras av Oskar Wildes text som han skrev för mer än hundra år sedan, hur den ser in i mig, hans sätt att skriva, lättheten som man läser honom, och visdomsorden eller kanske snarare sarkasmerna som finns på snart sagt varje sida.

—-

När vi anklagar oss själva får vi en känsla av att ingen annan har rätt att klandra oss. (Dorian Grays porträtt 1890/2015, sid 112)

Dokumentärfilmen Cartel Land (2015) handlar om medborgargarden som bekämpar drogkarteller i Mexico. När staten inte förmår skydda befolkningen bildas dessa grupper som beväpnar och organiserar sig.

Drogkartellerna utsätter människor för fruktansvärda övergrepp och i början av filmen ligger mina känslomässiga sympatier hos folket som reser motstånd och tvingas välja väpnad kamp.

Men så sker det igen. Övergrepp även från de godas sida. Avrättningar utan rättegångar och brutalisering också av dem som skulle stå för något bättre. Folket börjar ta avstånd från sina beskyddare. Och den karismatiske ledaren börjar uppvisa andra mindre smickrande sidor.

Sammanbrott i slutna organisationer sker sällan genom yttre tryck, utan genom inre stridigheter.

Vill man bekämpa en rörelse bör man rikta in sig på deras interna konflikter, som personmotsättningar och ideologiska skillnader inom gruppen.

Cartel Land har betyg 7,4/10 på filmdatabasen imdb.

“I can’t get it out of my head. I´ve dreamed about it for seven years. Everyday I have this. And sometimes I wake up and I don’t know where I am. I don’t talk to anybody, sometimes a day, sometimes a week. I can’t put it out of my mind.”

(John Rambo)

“Få skulle förespråka legalisering av könsstympning även om man vet att många flickor kommer att utsättas för det ändå, och oavsett om det sker på ett farligare och mer ohygieniskt sätt. Istället menar de flesta att en lagstiftning som tillät kvinnlig könsstympning visserligen skulle vara bättre för de kvinnor som ändå skulle utsättas för det, men att detta inte skulle uppväga den legitimitet och den potentiella spridning som fenomenet då riskerar att få. Man vill helt enkelt inte cementera en sådan hemsk sedvänja.” Juhte, A (2015): Tidskrift för politisk filosofi nr 1/15, sid 32f.

Ibland är så kallad signalpolitik viktig. Och ibland bör vi istället välja skademinimerande åtgärder.

Vad som avgör är de samlade konsekvenserna för den enskilde, för omgivningen och samhället. På kort och lång sikt.

– – –

Eller finns det handlingar som vi aldrig har rätt att utföra, oavsett konsekvenserna?

Kanonerna på Navarone, film från 1961 med David Niven, Gregory Peck och Anthony Quinn. Min favoritscen finns i inledningen. Männen har återvänt från sitt uppdrag att förstöra de tyska kanonerna. De har återigen misslyckats. De har förlorat arton kamrater under natten. De är uttröttade och förtvivlade. Fyllda av skuld och även vredesmod mot sina överordnade som återigen vill skicka ut dem på detta omöjliga uppdrag.

Det är ledarskapet som fascinerar mig. Att återigen motivera dessa män att ge sig ut, dessa män som uttrycker sig kränkande mot sitt högsta befäl, ironiska och sarkastiska, och hur han ser igenom detta, och bemöter dem med fasthet och värme, utan att lägga mer skuld eller skam på dem…

Och att man sedan gör ett nytt försök att inta Navaroneklippan.

När den sovjetiske kompositören Dmitrij Sjostakovitj kritiserades av Stalin för att vara en folkets fiende skrev Sjostakovitj sin femte symfoni.

Han kallade den: “En sovjetkonstnärs svar på berättigad kritik”.

Näst efter Beethovens stråkkvartetter är Brahms pianokvartett nr 1 i G-moll, opus 25, min favorit bland kammarmusik. Igår på konserthuset uppfördes denna kvartett, av en ensemble från göteborgssymfonikerna. Så vackert spelat.

Den långsamma delen av sista satsen, Rondo alla zingarese, är ledmotivet ur en film som jag såg i början av 1990-talet, på Bio Capitol vid Skanstorget.

Filmen heter Monsieur Hire, på svenska Den fula gubben, regissör Patrice Leconte.

En man står varje kväll och betraktar från sitt fönster en kvinna i huset mitt emot. Han lyssnar alltid på samma skiva, Brahms pianokvartett nr 1. Så en natt åskar och regnar det när han står där. Det kommer en blixt och då får hon syn på honom. Vad som sedan händer är ett psykologiskt spel utöver det vanliga i detta mänskliga drama baserat på en roman av Georges Simenon.

När jag 1982 gick ut gymnasiet läste jag Allmän språkvetenskap en termin. Lärare i språksociologi var Lars-Gunnar Andersson, sedermera radions språkexpert under många år. Andersson hade vid denna tid sammanställt ett kompendium med titeln “Fult och torftigt språk”.

För den som känner sig osäker på sin språkanvändning kan denna titel kanske kännas obehaglig. En del personer kan säga om sig själva, med någon form av bristande självförtroende, att de aldrig läser böcker och att de har ett dåligt ordförråd, samtidigt som jag hör något annat när de talar.

Anderssons kompendiumtitel var dock snarast ironisk. Han menade att mycket av det som betraktats som torftigt språk i själva verket kan vara rikt och levande. Lita till ditt språk, var det budskap jag läste mig till. Samtidigt som det inte var frågan om någon språknihilism där allt var lika bra, man måste fundera över vad mottagaren hör och skilja på normkonfliktfel (“en gäng”) och normluckefel (“ett stol”).

Morfar sa alltid ett apelsin… (Jag kan fortfarande känna tryggheten i mig när jag hör det.)

Språksociologin är ofta deskriptiv, den lyssnar till hur ord förändrar sin betydelse, hur olika socialgrupper använder språket, hur kvinnor och män talar olika, barnspråk i olika samhällsgrupper. Dessa forskare lyssnar mer intresserat än fördömande, när de hör ett annat sätt att uttrycka sig på.

Men språksociologer kan också diskutera normativa frågor. Vad ger bäst effekt om ett barn säger fel, t ex gedde (i stället för gav)? Att korrigera barnet genom att påtala att det är fel och vad det rätta är, att inte rätta barnet, men upprepa det korrekta efteråt, eller att helt ignorera felaktigheten?

Som jag minns det var svaret det sistnämnda. (Därmed inte sagt att detta gäller också för vuxna som håller på att lära sig svenska.)

—-

Kompendiet blev senare en bok:

Andersson, Lars-Gunnar (1985): ”Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont.” Carlssons bokförlag.

Läs den om du känner dig osäker på ditt språk, den är rolig, lättläst och handlar i grunden om demokrati och jämlikhet.

Schackvärldsmästaren Capablanca fick en gång frågan hur många drag han tänkte i förväg.

“Bara ett”, svarade han.

Som nybörjare i schack fick jag lära mig de vanligaste spelöppningarna, vikten att utveckla pjäserna och se hela brädet.

Att inte låta blicken fastna där spelet är som intensivast.

… med livet

Överklass och arbetarklass kan ha en del gemensamma värderingar och sätt att uppfostra barn på, som skiljer från medelklass.

Att passa tider kan ha haft ett överlevnadsvärde i arbetarklassen, kanske till och med viktigare än i överklassen.

Att ha ett gott bordsskick.

Att klä upp sig vid högtidliga tillfällen, som till exempel arbetare gjorde förr på 1:a maj demonstrationer.

Att anse att alla ska göra rätt för sig. Den som kan ta ett arbete, men inte vill det, ska inte heller äta. (“Av var och en efter förmåga, åt var och en efter arbetsinsats.”)

Att förespråka hårda straff för brottslingar. (Kriminalitet drabbar oftast arbetarklassen hårdast.)

Ordning och reda i klassrummet.

Jämför Anton Makarenkos fostran med stark gränssättning av vanartiga barn i den tidiga sovjetstaten. En sorts hasselapedagogik som i alla fall delvis överensstämde med hur överklassen såg på barnuppfostran, till skillnad från medelklassens friare synsätt.

Den politiska vänstern som legat till vänster om vpk/vänsterpartiet, har ibland hamnat på liknande ståndpunkter som delar av socialdemokratin och den politiska högern. Som i skolfrågor, kriminalpolitik, narkotikapolitik och försvarspolitik.

Litteratur: Brembeck, Helene (1992/1995): Efter Spock- uppfostran idag. Akademisk avhandling. Etnologiska föreningen i Västsverige.
(För kännedom. Spock syftar i detta sammanhang inte på någon Star trek-figur, utan var en barnuppfostringsguru på 1960-talet.)

Makarenko, Anton (1979): Vägen till livet. Progress/Arbetarkultur.

Vid en överlappning lämnar man som försvarare sin invanda position. Man lämnar ytan obevakad. Mittfältaren måste täcka upp. Forwarden skära in och utmana. Man tar en risk, löper in i en ny yta…

Skriver man orden utan vokaler kan mottagaren ändå läsa, men det kräver full koncentration.

Redundansen är det överflödiga, det man kan vara utan, men som också innebär att man inte hela tiden behöver vara koncentrerad, att man kan vila ibland, att man kan smälta det man hört eller läst, kanske kan det också innebära någon form av socialt samspel, en annan sorts informationsöverföring.

Att slopa redundansen kan kortsiktigt fånga mottagarens uppmärksamhet, men långsiktigt har man förlorat något annat.

Jag tycker om P O Enquists Nedstörtad ängel, inte enbart på grund av innehållet. Det är också det att den är så kort, bara 120 sidor, med långt radavstånd, vackert utformad med tryck och omslag. Men framförallt är det språket. Det är så här jag skulle ha velat kunna skriva själv.

Och ingen bok för mig att analysera, vill bara njuta av läsningen.

Jag ställer in Enquists innehållsrika roman i min bokhylla, strax bredvid Mariamne av Pär Lagerkvist.

Lyssnat på Bartóks stråkkvartetter i radions P2 live. Kan inte påminna mig att jag hört dem förut. Visste nog ärligt talat knappt att de fanns.

Stråkkvartett nr 6 sista satsen. Så vackert och känsligt…

Hur har detta kunnat gå mig förbi?

Drömmarna förändras

utvidgar sig

blir nya

Livslögnerna

slås samman

sönder och

itu

“Är mina vänner bättre än dina!?”

Fotbollsstjärnan Eric Cantona till brevbäraren Eric i Ken Loach-filmen Looking for Eric.

När det blivit för svårt och tillknäppt, man har kört fast och inte tar sig loss.

Det är då man tittar upp, ser ytan långt borta, slår en cross, vändningen kommer, och allt öppnar upp.

Känslan att stiga av tåget och sätta foten på perrongen, känslan att för första gången vara i Leeds, känslan att fotografera sig bredvid Billy Bremner-statyn och sedan när den gamla gallergrinden klickade till och svängde upp in till Elland Road, sången och stämningen under matchen, utan en enda bengal, där South-side växelsjöng mot Don Revie-stand, jublet när sedan Leeds United mot alla odds besegrade topplaget Hull, och att besöka supporter-puben där först halsdukarna granskades innan vi släpptes in…

… and Leeds go marchin´on

Jag kan fortfarande känna avslappningen, glädjen och tacksamheten efter det som hände i Sölvesborg för snart två veckor sedan. Ett lugn i kroppen som sitter kvar. Efter dessa eländiga år som varit. Det blev en vändning.

Amor et Fides!

Desmond Tutu säger i dokumentärfilmen om Olof Palme att Palme var färgblind, han såg inte skillnad på svarta och vita människor.

Kommer man in i en buss fylld med svarta personer så tittar man på den som är vit. Blicken fastnar vid det avvikande. Det är ingenting konstigt med det. Inget man behöver skämmas eller be om ursäkt för. Sedan kan man givetvis förhålla sig till detta faktum på olika sätt.

Är en pojke, en gosse, en kille och en grabb samma sak?

Ord med gemensam betydelse kan ändå ha olika begreppslig innebörd, olika konnotationer.

Ords konnotation går att mäta genom en så kallad Osgood-skala. Skalan brukar vara tre, fem eller sjugradig och innehålla ett antal motstridiga värdeord:

Stark          –  –  –  –  –     Svag
Ond            –  –  –  –  –     God
Mjuk           –  –  –  –  –     Hård
Rolig           –  –  –  –  –     Tråkig
Maskulin      –  –  –  –  –     Feminin
Intelligent    –  –  –  –  –     Ointelligent

Så var placerar vi in begreppet pojke i denna skala? Hur sätter vi kryssen? Och vad blir skillnaden gentemot ordet kille? På detta sätt får man en profil och kan mäta innehållet i ett ord i jämförelse med synonymen. Väsentligt är att detta kan se olika ut för olika grupper eller generationer. En farfar och hans barnbarn använder inte orden på samma sätt. Och ibland använder vi samma ord, men med olika begreppsligt innehåll beroende på vem vi talar med. Ibland blir ordet “narkoman” stigmatiserande och nedsättande, men i ett annat sammanhang, för samma person, neutralt eller positivt igenkännande, som i självhjälpsgruppen.

Samma yttrande kan få olika mening utifrån vem som säger det. Berättar en jude en judehistoria kan man skratta om man tycker historien är rolig. Berättar en nazist exakt samma historia skrattar man inte. Om en svart man säger “neger” eller “nigger” är det inte samma sak som om en vit man och framförallt en rasist gör det.

Ibland hör man argumentet att på 1950-talet var “neger” inget negativt uttryck. Muhammad Ali och Martin Luther King använde ordet “negro” i neutral bemärkelse. Men hade ordet samma begreppsliga innehåll för en svensk på 1950-talet? Fanns det inte en kolonial antydan eller innehåll i ordet “neger”: en muskulös person, kunde arbeta hårt under övervakning, musikalisk, stark sexualitet, bra på att idrotta, inte särskilt intelligent etc?

Någon menar att för honom betyder ordet “knarkare”, “bög” eller “neger” ingenting negativt. Då kan denna person testa sig själv med en Osgood-skala. Man kan jämföra orden “svart”, “färgad”, “neger” eller “nigger”. (Ett vanligt argument mot “färgad” är att det förutsätter att ursprungsfärgen är vit, att det vita är normaliteten.)

Vi kan inte använda orden helt och hållet som vi själva vill och efter vår egen inställning till ordets betydelse. Vi kan inte idag kalla någon för “idiot” med hänvisning till ordets ursprungliga betydelse i det gamla Grekland. Ords betydelse förändras. Vi lever i ett sammanhang med andra människor.

Och en Osgood-skala kan ibland fylla en funktion för att pröva innehållet i orden vi använder.

Den lysande stigen är ett suggestivt namn på en gerilla. Sendero Luminoso kallas ibland för en maoistisk befrielserörelse, men oftare benämns de terrororganisation. I dokumentärfilmen Storm över Anderna (2015) får vi följa en ung svensk kvinna vars faster var ledare inom Sendero. I den svenska historieskrivningen i hennes familj är hon en kvinna som offrat sitt liv i kampen för de fattiga bönderna. En hjältinna. Men i Peru möts hennes brorsdotter av en annan bild, som hon någonstans har anat. Hon möter människor som ger fastern ansvaret för att deras anhöriga dödats i kampen.

Storm över Anderna innehåller fantastiska bilder av bergen i Peru, av Anderna. Människor berättar med stort allvar om de fruktansvärda övergreppen och utsugningen som de utsattes för av militären och jordherrarna. Men även vad Senderos våld medförde. Hur det våld som skulle befria också blev förtryckande.

Och hur ett sår bryts upp, när man är beredd att lyssna utan förutfattade meningar. Där aggressiviteten och förtvivlan får släppas fram, något som bär förutsättning för en möjlig försoning.

Jag ser den danska dokumentärfilmen Christianias barn (2015). Ni var så ivriga att skapa en lekplats för vuxna, att det inte blev någon riktigt bra lekplats för barnen, säger en kvinna till sin far.

I Christiania i Köpenhamn ville man skapa ett inkluderande samhälle där alla skulle få vara med. Men det blev också ett gränslöst samhälle där de idag vuxna barnen konfronterar sina föräldrar med att ha utsatts för droger, kriminalitet och ansvarslösa vuxna.

Det är naturligtvis en bild av många som deltagarna i filmen ger. Å andra sidan blir det en motvikt till den ibland romantiserande bilden av den så kallade fristaden Christiania.

Det blev den starkares rätt som gällde, säger en man i dokumentären. Man ringde inte polisen och det fanns ingen makt bakom det som beslutades på stormötena. Vi trodde naivt att alla blev snälla om de fick drägliga förhållanden, säger samme man.

En annan man beskriver Christiania som en incestfamilj. Alla ljuger. Alla tystar ner. Alla håller skenet uppe.

Det ges också mer positiva bilder av Christiania i reportaget. Men det är bilden av barnens utsatthet som stannar kvar.

Mitt engelska favoritlag Leeds United har återigen sparkat tränaren. Det blir femte gången detta inträffar på de senaste två åren. Vad är meningen?

För att det ska kunna bli bra måste man stanna kvar tillsammans även i perioder när det går dåligt. Det är på det sättet en relation fördjupas. Det är på det sättet man växer ihop. Det är på det sättet man skapar styrka.

Sedan finns det tillfällen när det inte fungerar. När man måste bryta med varandra. När styrelsen behöver se det, och ta ett beslut. Och det är inget som görs lättsinnigt från ledningens sida som ofta är väl medvetna om att allt inte enbart handlar om tränaren. Men ibland behöver man bryta, när relationen blivit destruktiv.

När Brian Clough fick sparken som tränare för Leeds 1974, är frågan om det hade kunnat gå att reparera den negativa relationen som Clough själv till stor del, som jag ser det, var ansvarig för. Han hade då varit tränare i fyrtiofyra dagar, när han fick avgå. Processen finns beskriven i boken The Damned United av David Peace. Men om Brian Clough hade stannat kvar, och tillsammans med spelarna lyckats vända förlusttrenden, hade sannolikt något stort kunnat inträffa. Samtidigt som kanske alltför mycket hade sagts, saker som var närmast oförlåtliga, saker som kanske alltid skulle sitta kvar i spelare och tränare och förhindra att verklig harmoni någonsin skulle kunna uppstå i laget. Ibland måste man bryta. Allt går inte att helt reparera, att återställa.

***

Nu åker jag över. Flygbiljetten är bokad. För första gången ska jag besöka staden Leeds och Elland Road, denna mytomspunna idrottsarena. Och det är nu stödet behövs. Som Björn Afzelius sjunger: Den som alltid springer bort, bär också nederlaget med sig i sin grav, men den som strider om han så stupar, han bär segerhuvan…

”Jag ska gärna säga vad jag menar. All äkta radikalitet bygger på kollektivet och samhället och att individen måste underordna sig kollektivet, en ideologi som är min. /…/ Det är alltså ett tidigt ingripande jag förordar. Individen måste utsättas för ett socialt tryck och kontroll, det är sann socialism för mig.”

(Nils Bejerot, intervjuad i Pockettidningen R, nr1/1974:76f)

Man har de gubbarna som man har i laget. Man kanske som tränare eller lagledare hade velat ha in en och annan storspelare. Men nu har man inte den möjligheten. Så det gäller att hantera och utveckla det spelarmaterialet som finns. Sedan kanske transferfönstret öppnar och man kan köpa in nya spelare. Men till dess arbetar man utan något missnöje eller bitterhet med de gubbarna som man har. Och man letar aktivt efter och förstärker deras positiva egenskaper. Så har jag fått lära mig ledarskap.

Två korta youtube-sekvenser, två minuter vardera, som berörde mig starkt. Hur fotbollsrörelsen ser sig som en del i samhället.

“Tar man ansvar, då förändrar man sitt sätt att leva. /…/ Att vara en del av ett kollektiv, att vara en del i ett sammanhang, är så oerhört viktigt och kanske ännu viktigare idag för unga människor, ju tidigare man kommer in i en förening och tar upp de värderingar som finns i föreningen, ju bättre chans har man att klara sig senare i livet.”

“Vi är inte öar, vi är en del i samhället”

På 1980-talet var jag fredspolitiskt engagerad. Jag minns vid ett tillfälle när jag var ny i ett sammanhang. Vi skulle demonstrera, alla skulle vara med, och jag ombads vid min första sammankomst, att redan dagen efter hålla appelltal på torget i Falköping. Stämningen var laddad, nästan aggressiv, och det var ingen riktig förfrågan som jag fick, jag tilldelades uppgiften. Jag minns hur genuint illa jag tyckte om detta, även om jag njöt i fulla drag av att dagen efter höra min egen röst, i den magnifika högtalaranläggningen, dåna ut över de uppskattningsvis femton personerna på torget.

Jag visste redan då att på det sättet engagerar man inte människor. Min bakgrund fanns i idrottsrörelsen, där var jag fostrad i att få människor att känna sig hemma i ett sammanhang.

Vi lät människor knyta an först till vår fotbollsklubb, för att känna sig trygga, innan de fick förfrågan om att ha ett uppdrag i föreningen. Så skapar man delaktighet. (Detta vet alla som har en aning om hur sekter fungerar…)

När jag började spela fotboll i BK Atos som 16-åring var jag osäker och förvirrad i tillvaron. Men där fanns personer som tidigt såg mig, fast jag var tystlåten och tillbakadragen, och jag fick så småningom frågan om jag ville finnas med som ledare i föreningen. Något som betydde mycket för mig och jag fann min roll i klubben, även om jag aldrig blev den elitfotbollsspelare jag som barn hade drömt om. I Atos träffade jag människor av olika slag och fick erfarenheter som jag har haft glädje av hela mitt liv. Vi var en välorganiserad förening, men behövde alltid personer på olika poster. Alltifrån att arrangera fester, stå i inträdet eller caféet på Gamlestadsvallen, vara ungdomstränare eller lagledare, materialförvaltare, hålla i lottförsäljning, skriva i klubbtidningen, till att
vara med i styrelsen.

Vi tvingades att se nya medlemmar, vad de kunde vara bra på och fylla för funktion i klubben. När de hade knutit an en period och vi märkte att de dröjde sig kvar i klubbstugan med de andra gubbarna efter matcherna, så fick de frågan. Om de kunde tänka sig att stanna kvar efter årsfesten och ställa upp stolar, eller något liknande. De fick bli del i ett annat och djupare sammanhang, än att bara vara fotbollsspelare eller en go gubbe. Jag minns min stolthet när jag först fick sådana enkla uppdrag, hur jag kände en delaktighet i klubben.

Vi tvingades alltså att se vad vi kunde ha för användning av olika personer, vilka begåvningar medlemmarna hade, annars hade inte föreningen överlevt, det räcker sällan att ha en eller två eldsjälar (jag har svårt för uttrycket) i en förening. Även om det alltid är vissa som lägger ett större engagemang än andra.

Och vi slussade in personer stegvis och försiktigt i föreningsaktiviteterna.

Det är många år sedan. Jag var i dryga 20-årsåldern, en kväll fick jag ett telefonsamtal.

– Hej, det är Alberto, hur är läget, jag ringer som representant för valberedningen, vi skulle vilja ha med dig i styrelsen.

– Hmm, det var vänligt att ni tänkte på mig, men jag tror nog inte att jag är rätt person för det.

– Nej, så kan det vara ibland, att man inte ser själv vad man skulle vara bra på, det är inte alltid man ser det själv.

– Hmm, har ni ingen annan, då?

– Jo, det har vi, men ingen bättre.

– Hmm…

– Du kan gärna fundera på det, sov på saken.

– Javisst, ha det bra, vi hörs igen.

När jag lade på luren visste jag att jag skulle svara ja. Stoltheten jag kände, motargumenten mot mina invändningar, min lojalitet mot föreningen och att jag gavs möjlighet att fatta beslutet själv, vägde över mot min osäkerhet och rädsla för det okända.

Jag glömmer aldrig det samtalet.

En del utomsocknes tror att göteborgshumor handlar om ordvitsar. Så är det inte. Att vitsa är något som ett fåtal så kallade kulturpersonligheter ägnar sig åt. Men inte vanliga göteborgare i arbetarbyschan, på Ullevi eller på puben. Göteborgshumor handlar om kommentarer. Själv har jag aldrig varit någon expert på detta kan jag säga, men många andra infödda göteborgare är det. Kommentarerna kan vara svåra att återge i skrift. Man förstår inte alltid humorn i det, om man inte hör det. Utomsocknes förstår framförallt inte alltid.

Ett autentiskt exempel.

Gubbe med fru, bägge i 70-årsåldern på Ica Munkebäck. Stor charkdisk. Han vill ha hushållsmedwurst.

– Vi har cognacsmedwurst, svarar expediten vänligt.

Till saken hör att det finns hur mycket olika korvar som helst i charken, men uppenbarligen inte hushållsmedwurst.

Mannen vill inte ha cognacsmedwurst och ingen av de andra korvarna heller. Han går med sin fru därifrån. Efter några meter vänder han, går tillbaka och frågar expediten i charken:

– Ursäkta fröken, är hushållsmedwurst en bristvara, eller?

—-

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag skrattade hela vägen hem.

Nolltolerans verkar ha blivit ett skällsord. Minska skadorna istället, sägs det. Förbjud inte brinnande bengaler på läktaren. Se till att det sker under ordnade förhållanden där det finns brandsläckare till hands.

Inom vården utfärdas oskuldsintyg för att förhindra hedersmord och från psykiatriska kliniker kommer förslag på att börja dela ut rena rakblad för att minska de skadliga effekterna av självskadebeteende. Vi måste hantera verkligheten, sägs det. “Det är inte fel av vården att ge flickor som har krav på sig att vara oskulder på bröllopsnatten rådet att sticka sig själva i underlivet.” (Sydsvenskan Opinion 110828)

Och hur ska vi se på nolltolerans mot sexuella trakasserier, homofobi, rasism eller könsstympning? Vi kommer ju aldrig att helt kunna avskaffa dessa företeelser. Bör vi då inte ha en skademinimeringsprincip även vad gäller rasism och sexuella övergrepp? Fantasin sätter inga gränsen för hur vi kan minska istället för utopiskt avskaffa detta. Är det inte bättre att läkare utför könsstympningen under ordnade former på sjukhus, än att det sker under smärtsamma och ohygieniska förhållanden i hemmet? Ska vi minimera de skadliga effekterna av rasism och ska vi hantera snarare än avskaffa sexuella trakasserier?

Risken är att det inkluderande samhället med sin rädsla att stigmatisera människor också blir ett samhälle där vi inte sätter gränser för oönskade företeelser.

Lördag kväll. Lyssnar på direktsändningen i radio av Verdis opera Macbeth. Två tända stearinljus. Dricker ett stort glas ekolättmjölk. Det är inte så ofta nuförtiden jag dricker mjölk. Jag har druckit min ranson, allt för mycket, och försöker undvika det, men ibland så. Jag känner mig som SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) i Tarantinos film Inglourious Basterds. Landa njuter verkligen av den färska mjölken han leende och artigt tilltvingar sig av mjölkbonden Perrier LaPadite som gömmer judar under golvbrädorna i sitt hus.

Det är några år sedan på Ullevi. Bortalaget tände bengaler och ett par banderoller fattade eld. För ett ögonblick såg det otäckt ut, men vakterna var snabbt där med släckare och matchen kunde fortsätta. Dagen efter var jag inne på bortalagets supporterforum och läste. Folk skällde på bengalbrännarna, men en av dem var där och försvarade sig. Det var inte meningen att det skulle börja brinna, skrev han, och tror ni att vi gjorde det med mening?

Tänkte på det när jag var ute i skogen och promenerade ett par timmar idag. Lyssnade på reprisen av radiodokumentären om Backabranden. känner ju till det mesta sedan tidigare, men blev ändå oerhört tagen. Det var naturligtvis inte meningen att 63 unga människor skulle dö i branden, när ungdomarna anlade elden, och det var också så eldsanläggarna försvarade sig i rätten.

Förr gav jag alltid pengar till tifo-insamlingen på Ullevi, när mitt lag spelade. Ungdomar som arbetar ideellt tillsammans kreativt med stor arbetsinsats som ofta gläder andra mer än vad de själva kan uppskatta sitt tifo. Det är beundransvärt och bör uppmuntras, har jag tänkt. Men nu lämnar jag inte mitt stöd längre.

Är det då inte festligt och vackert med brinnande bengaler under matchen?

Jo, det tycker jag att det är.

Men det är inte det frågan handlar om.

… relationer

… tystnad

… tystnad

En man ska inte ha fler ägodelar än vad han kan ta med sig upp i en björk

(Ryskt ordspråk)

Att låta det raseras som under lång tid har byggts upp