Fick ett tips om att läsa The Damned Utd av David Peace. Kritikerhyllad bok om Brian Cloughs fyrtiofyra dagar som tränare för Leeds United. Sedan fick han sparken. Leeds-spelarna gick i svaromål i en intervjubok: We are the Damned United.
Försökte först hitta The Damned Utd som seriealbum, men när något sådant inte fanns köpte jag filmen. Den har fått högt betyg på imdb, men jag blev ändå besviken på det mesta. Ställde in den i bokhyllan och tänkte att jag aldrig mer skulle se den.
Sedan började något hända.
Sekvenser kom tillbaka. Saker jag störde mig på, eller som bara berörde mig, och som jag inte kunde släppa.
Hur Brian Clough, när han kommer till Leeds, kritiserar spelare och föreningen på ett fullständigt obegripligt sätt. Vad var meningen? Att bryta ned för att bygga upp? Engelska tränare kan ju ha en auktoritär ledarstil, där spelare skälls ut, men Clough gick över alla gränser.
Rivaliteten mellan den nye och den tidigare Leedstränaren. Hur Clough förbjuder spelarna att nämna Don Revies namn som givetvis ändå lever kvar inom spelarna som en fadersgestalt.
Och skildringen av barndomsidoler som Billy Bremner, Allan Clarke, Joe Jordan eller Peter Lorimer.
Hur brutal den engelska fotbollen kunde vara på 1970-talet. De autentiska bilderna från en omtalad match när Billy Bremner enligt reportern slog ner Kevin Keegan med ett njurslag. (Jag såg inget slag överhuvudtaget)
Och att Brian Clough efter den självförvållade katastrofen i Leeds sedan går vidare och når stora framgångar som tränare.
Han hade inte alltid så mycket till övers för varken spelare eller andra ledare. När Sven-Göran Eriksson tillträdde som förbundskapten för engelska landslaget lär Brian Clough ha kommenterat att äntligen fick landslaget en tränare som talade bättre engelska än spelarna…
——
I en match mot Chelsea strax efter Billy Bremners bortgång fick Leeds två man utvisade. Då började Leeds-supportrarna att sjunga ”We´ve got nine men, and Billy!” Leeds höll 0-0 matchen ut.
