Radioteater hör inte till mina intressen. Jag har svårt att koncentrera mig. Men det har funnits två undantag. När jag var liten så lyssnade jag på Det blåser på månen av Eric Linklater. Den gick i flera avsnitt och jag satt framför radion på morgnarna. Det var spännande och ovanligt. Jag minns inte handlingen, men känslan när jag lyssnade. Den sitter kvar i mig.
Den andra var den politiska thrillern Radetzkymarschen som sändes 1979. En man och en kvinna är på väg i bil någonstans. De kör genom de norrländska skogarna. Det är många mil mellan bebyggelse och de möter knappt några andra bilar. De talar om den politiska osäkerheten som varit senaste tiden i Sverige. De talar med varandra om sitt förhållande, hur de har det tillsammans, det finns någon form av grundtrygghet, men samtidigt en begynnande oro i relationen. Radion spelar marschmusik och de byter kanal, men det är samma musikstycke på samtliga tre radiokanaler, Radetztskymarschen, om och om igen. De möter inte längre några bilar. En bensinmack de kör förbi verkar övergiven. De hör något muller långt bortifrån, är det åska, men det låter inte så. Vad är det som händer? Någonting är inte som det ska. Så ser de stridsflygplan flyga förbi. De ser en vägspärr med soldater långt fram på vägen. Nu jävlar, säger mannen. Och så slutar det. Radioteatern gav…
