Jan Eriksson 2014

Dostojevskij drar mig tillbaka. Novellen som ursprungligen var ett kapitel i Onda andar, men som togs bort av ryska censuren. Den ligger i en boktrave på ett antikvariat och trots att jag lovat mig själv att inte ge mig på Dostojevskij igen – det är för tungt och svårtillgängligt – läser jag historien om Stavrogins brott. Hur han skriver ner sin bekännelse för en munk som inte svarar upp som Stavrogin förväntat sig. Jag förstår inte riktigt, läser om och om igen.

… av en europeisk intellektuell

Den italienska tv-serien Min fantastiska väninna fångade mig mer än vad boken med samma namn gjorde. Film och skönlitteratur ger en annan dimension än facklitteratur, man såg människorna bakom ord som hederskultur och familjebaserad kriminalitet. Och detta i ett personligt, historiskt och socialpolitiskt sammanhang. Så välgjort och gripande tv-drama baserat på Elena Ferrantes bok om sin uppväxt i Neapel.

Fjodor Dostojevskij hade själv ett spelmissbruk. Det är inte utan att det märks i hans bok Spelaren. En stormrik farmor är med sina släktingar på ett spa där hon upptäcker kasinot. Dostojevskijs beskrivning av hur farmodern fångas av spelet är skildrat på ett sätt som omedelbart griper tag i mig. Och släktingarnas förtvivlan när de ser sitt arv spelas bort.

Dostojevskij hade en psykologisk blick utöver det vanliga.

… på dagen

… vid vatten

Under min uppväxt var Sven Stolpe ett levande namn. I vuxen ålder blev jag intresserad av hans engagemang i Oxfordgruppen/MRA. När Alex Schulman nu skrivit en bok om sin morfar är det en demon han beskriver. En man som kontrollerar och förtycker sin fru och vars vrede går i arv till barn och barnbarn. Det var länge sedan en bok berörde mig så.

Andra delen av Leif GW Perssons självbiografi innehåller en och annan upprepning från del ett, Gustavs grabb. Ungefär som vissa recensenter kommenterat och kritiserat.

Jag har fastnat i detta, skriver GW. Och är det inte så vi alla gör, när vi blir lite till åren, berättar samma historier om och om igen. Det som betytt något för oss.

Jag sträckläser GW till slutet. Hela tiden intressant. Och då har jag ändå aldrig varit så fascinerad av hans kriminalromaner, varken de tidigare eller de senare. Men självbiografin kan jag identifiera mig med. Den totala hängivenheten till arbetet och han är också en av de få idag som uttalar sig positivt om Nils Bejerot.

Det är för mig ett lugn i att läsa GW Perssons berättelse om sitt yrkesliv.

Jag har alltid uppfattat filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö som hyperrationell. Inte okänslig eller oempatisk. Hade han varit det hade han inte kunnat uttrycka sig så pedagogiskt klart och så tydligt kunnat sätta sig in i andras perspektiv för att se de starkaste motargumenten mot sin tes. Men samtidigt en person som fattar beslut grundade på förnuft snarare än känsla.

Det som berör mig starkast i andra delen av hans självbiografi är beskrivningen hur han varit med om att fatta felaktiga beslut i viktiga frågor där hans känslomässiga processer tagit överhanden. Och hur han idag känner skam över detta.

Jag trodde inte det. Att han var en människa.

Semester. Passerade Högsäter igår, där morfar kom ifrån. Läser Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Vissa saker fastnar mer än andra:

“Sniker du dig unnan arbetet? Din djävulens latrygg!”

Mina fem i topp Haruki Murakami:

1. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

2. Den färglöse herr Tazaki

3. Män utan kvinnor

4. 1Q84

5. Efter mörkrets inbrott

I senaste avsnittet av Babel i Svt talar Jessika Gedin om skiljetecken. Sämst tycker hon om tre punkter som är “självömkande dramaqueens som tigger om uppmärksamhet”.

För mig handlar dessa tre punkter om antydningar, att man inte skriver ut något till fullo, det kan också vara ett sätt att mjuka upp det man just sagt, en punkt blir för hård, kanske också någon form av humor eller försök till självdistans till det man just skrivit.

Men man riskerar att tappa stringens och allvar med tre punkter. Mestadels står den enda punkten bra för sig själv.

Jag läser just nu Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. (Om camorran i Neapel och kulturmaffian i Stockholm) Hon använder ofta tre punkter i slutet på meningar. Det känns bra och jag stör mig inte.

“Hon började med att utsätta honom för ett totalt bombardemang av kvickheter, spydigheter och sarkasmer: skoningslösa och såphala; förrädiska, förtäckta och försåtliga – sådana som slår rakt på målet, men som man inte från något håll kan fånga upp för att returnera, och som enbart utmattar offret i fruktlösa ansträngningar och lämnar honom i ett tillstånd av ursinne och komisk desperation.”

Fjodor Dostojevskij (1859/2011): En liten hjälte. Bakhåll förlag.

Den i Algeriet verksamme psykiatern Frantz Fanon beskriver i sin bok Les damnés de la terre hur han blir uppsökt av en fransk officer som lider av sömnstörningar. Detta är under fransmännens kolonialkrig i Algeriet. Officeren ägnar sig på dagarna åt att tortera algerier och detta är sannolikt orsaken till att officeren har svårt med sömnen. Men han vill inte sluta tortera, han anser inte att det är orätt, han vill bara kunna sova.

“Det finns ingen starkare vänskap än mellan dem som älskar samma böcker.”

(Irving Stone – citerat ur GP 180104)

Lördag kväll. Lyssnar för första gången på en talbok. Radioföljetongen i P1. Never let me go av Kazuo Ishiguro.

Det tar ett tag att vänja sig. Men sedan uppstår något meditativt. Min inledande svårighet med koncentrationen övergår i ett lugn, ett fokus, en närhet till boken som läses för mig, i kvällningen.

“Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”

(Albert Camus 1947/2001, sid 353)

En del skulle nog säga att de läst detta förut, om de bara fick handlingen berättat för sig, ännu en reserapport från Thailand… Men det är inte innehållet som fascinerar mig, som jag tycker om. Det är utformningen, det poetiska i språket. Tone Schunnessons debutroman är kort, men den har följt mig i tre dagar, jag har sett fram mot att vara ensam med den. Den totala destruktiva utlevelsen, utan ånger eller sentimentalitet. Det jag själv varit så långt ifrån. Framträdandet i Babel fick mig att läsa hennes bok. Och jag hoppas att hon skriver mer.

Under sommaren läste jag min sista bok av Roslund & Hellström. De hann med att skriva sju kriminalromaner innan Börge Hellström avled. Jag upptäckte dem ganska sent och läste de tre sista böckerna först. Språket och intrigen förtätas efterhand, men jag gillade allt de skrev. Och då är jag ingen älskare av denna genre. Men det finns en äkthet i handlingen, en sorts rasande moralism som jag uppskattar. Och en närmast total avsaknad av humor. Det här är allvar, de har något som de vill förmedla, det är inte bara ännu ett spekulativt filmmanus. Och i alla fall Hellström hade befunnit sig nära det de beskriver. Han talade om sig själv som både ett offer och en förövare.

För den som är intresserad rekommenderar jag framförallt Två soldater. Om barn i kriminella nätverk.

Så har jag läst min sjunde bok av Haruki Murakami. Och herr Tazaki, den färglöse, berör mig mer än vad de halvpositiva recensionerna skulle kunna antyda.

Förlorad vänskap, att göra avslut och att försöka hela relationer har aldrig varit min styrka.

Murakami tar sig igenom mitt pansar.

Jag bestämde mig till slut för att läsa en av våra mest kända nu levande författare. Hade jag anat att jag hade misstagit mig eller låtit mig vilseledas? Nej, snarare fanns en förväntan att få mina fördomar bekräftade. Och ändå fanns det något annat också som drog mig till denna bok. Något som faktiskt grep tag, redan innan jag började läsa.

Recensenter har beskrivit den som ett pekoral och att den inte alls berör. De välkända metaforerna är kanske inte heller riktigt min grej, och jag log när författaren karaktäriserar en av huvudpersonerna: “Han skröt visserligen inte, men han dolde aldrig bedrifterna.” Men sedan släppte jag den kritiska distansen och lät mig dras med. I språket och i handlingen. Hur allt inleds med att överbefälhavaren börjar gråta under presskonferensen, sökandet efter orsaken som inte går att göra enkel, och det är detta jag så uppskattar, att orsaken inte går att göra enkel, en kombination av olika händelser som var för sig kan ses som den riktiga förklaringen, men där så mycket annat spelar in.

Och det repetitiva, upprepningarna, omkvädet i kapitlen, och att jag hade missbedömt och låtit mig förledas, efter alla böcker som jag har läst, all facklitteratur och skönlitterära personskildringar, alla människor som jag mött i mitt liv, så fick jag ändå tänka om.

Det känns som att Torbjörn Tännsjö har funnits med mig i snart hela mitt vuxna liv. Hans artiklar i DN, Filosofisk tidskrift och Tidskrift för politisk filosofi, hans medverkan i Filosofiska rummet i radions P1, och hans bokutgivning. Allt har jag följt, det mesta med stort allvar.

När jag läser hans nyutkomna självbiografi, Vänsterdocenten, ser jag mina egna intressen, det ena efter det andra, återges av Tännsjö. Han skriver om personlig identitet, är jag samma person idag som för 30 år sedan? Om dödshjälp, om vapenvägran, om det berättigade med tortyr, om vänsterpartiets resor i öst, och hans egen resa till Nordkorea, om Lars O Ericssons prostitutionsartikel, jag minns hur jag läste den på 80-talet, om Mathleins fantastiska artikel om djurrätt, om hur Tännsjö argumenterar mot veganism, om gudstro och ateism, hur Tännsjö skänker bort sitt arv på fem miljoner …

Är det mina intressen, mitt eget liv, som har fått mig att läsa Tännsjö eller har han påverkat så vad jag blivit fascinerad av?

Det som berör mig mest är karaktäristiken över Harald Ofstad. Jag har alltid tyckt om att ha idoler och förebilder. Ofstad var under många år en sådan förebild för mig. Och så denna beskrivning, hur Tännsjö minns en översittare och mobbare. Vi talar om mannen som skrev “Vårt förakt för svaghet – nazismens normer och värderingar, och våra egna”. Var allt en projektion?

Ingemar Hedenius, en annan viktig person för mig, men som skrivit så nedlåtande om Tännsjö, kommer lindrigt undan i jämförelse med avsnittet om Harald Ofstad.

Det andra som fastnar starkt i Tännsjös bok är hur han analyserar vad han kallar den tillfälliga ondskan, att vi kan vara goda i vissa sammanhang och dåliga i andra. Vi beter oss på ett sätt på jobbet, och ett helt annat i hemmet. Vi kan vara goda familjefäder och samtidigt massmördare.

Ibland håller jag inte med. Men det är detta som är så roligt med att läsa Tännsjö. Oftast, men långt ifrån alltid, förstår jag vad han menar, trots att han skriver om svåra filosofiska frågor.

Och det gör att jag känner en tacksamhet mot honom. Sträckläser första delen av hans självbiografi och väntar redan nu på nästa del: Etikprofessorn.

Det är några veckor sedan nu som jag läste den. Fortfarande sitter den kvar och jag tänker på den så gott som dagligen. Någonting hakade tag.

Det handlar om en uppenbart psykiskt sjuk man som arbetar på ett kontor. Hur han betraktar sin omvärld, utifrån sitt eget förvridna perspektiv.

Och hur han finner frid och tillflykt i Rummet, det rum som arbetskamraterna menar inte överhuvudtaget existerar.

“Men det var inte det jag ville säga utan att jag flera gånger har iakttagit er på håll. När ni går hemifrån håller ni fortfarande huvudet högt. Efter tjugo steg sänker ni det och lägger händerna på ryggen. Ni stirrar rakt fram men ser tydligen ingenting framför er eller på sidorna. Sedan börjar ni röra på läpparna och samtalar med er själv och ibland frigör ni ena armen och deklamerar, och sedan blir ni stående mitt på gatan en lång stund.”

(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff. 1866/1985, sid 539)

Det är sällan jag går på ishockey. Flera år sedan sist. Frölunda mötte Djurgården i Scandinavium. Stockholmsklacken sjöng hånfullt och rytmiskt: “Vi kan sjunga utan trumma! Vi kan sjunga utan trumma!”

Tänkte på det när jag såg Anna Larsdotter föreläsa från Bokmässan i år. Jag hade köpt hennes bok om stridande kvinnor och såg hennes framträdande på UR. Hon föreläste utan powerpoint. Så hon talade direkt ut till publiken, med ett manus i handen, lite gammaldags, men så skönt att höra någon som klarade av att tala utan bildspel bakom sig. En helt annan nerv, en helt annat kontakt. Och hur hon på tjugo komprimerade minuter fick med mer än de flesta föreläsare ibland lyckas med på en hel dag.

… i historien

“Det var en som gav sig till att erkänna ett mord han inte begått: han ljög ihop en hel hallucination – lade fram fakta, berättade detaljer och trasslade till det för alla, och varför? Jo, därför att han själv oavsiktligt och delvis, men bara delvis, var orsak till mordet, och så snart han fick reda på att han hade givit mördarna en förevändning, blev han nedstämd och omtöcknad och började fantisera ihop saker och ting, han blev alldeles förryckt och till slut trodde han själv att han var mördaren!”

(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff, 1866/1985, sid 400)

”… hela vägen ska jag njuta, verkligen njuta av tanken på att jag inte längre är författare.”

(Karl Ove Knausgård, Min kamp 6)

Kain föredrar risken att förolyckas i vattenfallet framför att ropa på hjälp och senare då kanske bli hånad och utskrattad för hur dumt han betett sig. Så han låter sig transporteras i den forsande floden tills han ser en bro som han tar tag i och hänger under. Då hör Kain steg på bron och åter inser han hur utskämd han skulle bli om man märker honom, så han avvaktar i det iskalla vattnet tills stegen försvunnit och han med sina sista krafter kan häva sig upp och rädda sig.

Berättelsen om Kains skam finns återgiven i En tid för allt av Karl Ove Knausgård.

Sakta kommer det tillbaka. Hänger sig kvar. Sekvenser av en fragmentarisk och kalejdoskopisk minnesbild.

Rädslan att slå sönder den dyrbara vasen. Och hur fursten grips av sitt engagemang och förflyttar sig, liksom omedvetet, mot det han vill skydda sig ifrån. Porslinet som faller med ett kras i golvet.

Och att skammen inte finns efteråt. Bara ett lugn. En gemenskap. Människorna skrattar, men på ett vänligt och godsinnat sätt.

Ingen reaktion som gör att han behöver stänga in sig i sig själv under många år fram i tiden.

Patrullerat av området. Varmt och väldigt lugnt förutom avlägsna sirener och helikopterns sedvanliga hovrande.

Jag kommer på mig med att tänka och tala som det jag för tillfället läser. Karl Ove Knausgård, Lena Andersson, Johann Wolfgang von Goethe, Elmore Leonard, Fjodor Dostojevskij, Michael Connelly, Ebba Witt-Brattström, Jonas Hassen Khemiri.

Vad är mitt eget språk, min egen identitet, när jag likt en kameleont övertar andras sätt att beskriva olika fenomen, andras sätt att uttrycka sig.

Läser mer än någonsin, och böckerna blir allt mer viktiga för mig.

Som barn läste jag i serieform Dorian Grays porträtt. Jag minns bara en kort bildsekvens: Mannens förtvivlan och skräckslagna ansikte när han betraktade det åldrade porträttet av honom själv.

Nu återvänder jag som vuxen till Oskar Wildes roman och läser den för första gången i bokform.

Jag har varit på organiserat träningsläger, det är många år sedan sist, och det är här på ön Losinj som jag har läst boken om mannen som säljer sin själ för evig ungdom.

Det handlar om att förlägga sina egna oönskade egenskaper hos andra personer, att se sig själv i andra människor, och även i andra ting.

Jag fascineras av Oskar Wildes text som han skrev för mer än hundra år sedan, hur den ser in i mig, hans sätt att skriva, lättheten som man läser honom, och visdomsorden eller kanske snarare sarkasmerna som finns på snart sagt varje sida.

—-

När vi anklagar oss själva får vi en känsla av att ingen annan har rätt att klandra oss. (Dorian Grays porträtt 1890/2015, sid 112)

Jag tycker om P O Enquists Nedstörtad ängel, inte enbart på grund av innehållet. Det är också det att den är så kort, bara 120 sidor, med långt radavstånd, vackert utformad med tryck och omslag. Men framförallt är det språket. Det är så här jag skulle ha velat kunna skriva själv.

Och ingen bok för mig att analysera, vill bara njuta av läsningen.

Jag ställer in Enquists innehållsrika roman i min bokhylla, strax bredvid Mariamne av Pär Lagerkvist.

Jag sa att jag störde mig på Haruki Murakami när han i sina böcker inte bara låg på gränsen till det övernaturliga utan också ibland översteg denna gräns.

Kamraten var intresserad av fantasy-litteratur. Han sa att för honom var det tvärtom. Han störde sig på när böcker gick över gränsen till det verkliga, då blev det obehagligt för honom.

Dricker te och lyssnar på Sjostakovitj stråkkvartetter med S:t Lawrence string quartet. Förbereder mig inför morgondagen, mitt mål för hela sommaren. Tänk om jag var lika målmedveten i allting som jag är i vissa saker.

Har köpt vattenbälte idag, herregud…

Snart avslutat min femte bok av Haruki Murakami. Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om honom. Men hans böcker berikar mitt liv. Det räcker väl långt. Sedan väntar sommarens klassiker som redan är inköpt och klar: Doktor Glas. Utvald på grund av att den är kort och får plats i innerfickan, samt efter två rekommendationer, men kanske än mer på grund av handlingen. Intellektuella personer brukar betona att de läser om sina klassiker, men jag kan inte skryta med detta, har aldrig läst Hjalmar Söderberg.

Det finns fler klassiker jag innehar, men inte har läst. I bokhyllan står Ayns Rands drygt tusensidiga Och världen skälvde. En bok som brukar uppskattas av nyliberaler, för Rands politiska budskap. Jag tappade lusten att läsa den när jag hörde den beskrivas som mångordig, omständlig och pratig och att Rand eventuellt ska ha skrivit den under påverkan av sina centralstimulerande bantningspiller. Men jag har som sagt inte läst den.

Jordskalv och vulkanutbrott upptar mina tankar.

När jag var liten ville jag bli sopgubbe. Jag har fortfarande kvar någon beundran för arbetet, när jag ser gubbarna på gatan.

1982 gjorde Roadrunners en singel: Ung, fräsch och vacker. Väldigt bra låt. Den handlade om en sopåkare som går på semester. Refrängen löd: Nej, jag vill aldrig börja jobba igen, men om jag nån gång ska, så är det lika bra, att bära sopor som att sälja choklad. Ung, fräsch och vacker, jag ska dansa hela natten lång…

Semestern inleds traditionsenligt med att jag tvättar fönstren till tonerna av klassisk hårdrock: ac/dc, maiden och metallica. Enda gången som jag är fullständigt hänsynslös mot grannar och förbipasserande. Nu ger jag igen för allt jag utsatts för under året. Det är inte mer än ett par timmar på dagtid. Grannarna suckar lite, men vet vad det handlar om. Sedan svabbar jag golvet när jag ändå är igång.

Tre böcker ska lika traditionsenligt läsas under semestern. En Knausgård, en deckare och en klassiker. Vad det blir bestäms i god tid före ledigheten. Men inte så i år. En tid för allt, av Karl Ove, är klar. Men sen får vi se. Jag tar det som det kommer.

För flera år sedan läste jag en attitydundersökning om personer som log på fotografier i tidningen. De som var allvarliga betraktades som mer kompetenta och kunniga inom sitt yrkesområde. Samma undersökning visade att kvinnliga journalister oftare än män log på fotografier på dem själva i bylines. Kanske blev de oftare av fotografer uppmanade att skratta.

Det har alltid sedan dess stört mig när jag ser fotografier på leende kvinnor i dagstidningar.

Lemmy Kilmister från Motörhead fotograferas i filmen om honom tillsammans med en överlycklig skrattande hårdrocksfan. Don´t smile, säger Lemmy, be cool!

Men nu börjar jag tro att det är fel. Alltså att till och med Lemmy har fel.

Jag ska börja le lite mer.

Jag har deppat klart nu.

Var sak har sin tid.

Till sist kom dagen för studentbalen. Den hölls i i flickornas gymnastiksal med levande musik, ett riktigt band. Jag vet inte varför men jag gick dit den kvällen, gick de fyra kilometrarna från mina föräldrars hus. Jag stod utanför i mörkret och tittade in genom det gallerförsedda fönstret och blev förbluffad. Alla flickorna såg alldeles vuxna ut, värdiga, förtjusande, klädda i långa klänningar, och de var vackra allesammans. Jag kände nästan inte igen dem. Och pojkarna i sina smokingar var också en ståtlig syn, de dansade så elegant, höll var sin flicka i famnen med ansiktena tryckta mot flickornas hår. Alla dansade så vackert och musiken var ljudlig och klar och fin, kraftfull.

Då fick jag en glimt av min spegelbild som stod och stirrade in på dem – bölder och ärr i ansiktet, och min slitna skjorta. Jag såg ut som ett djur från djungeln som lockats dit av ljuset och tittade in på dem. Varför hade jag gått dit? Jag mådde illa. Men jag fortsatte titta.

(Charles Bukowski 1982/1987:245)

Läser Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Det är en liten tunn bok som kommit i nyupplaga. Passar perfekt i innerfickan på jackan. Har inte läst den tidigare, bara sett filmen med Spencer Tracey.

Min återkommande dröm som varit borta länge kom tillbaka i natt. Den här gången var ytterdörren till min lägenhet helt söndertrasad. Och personen som varit inne och demolerat allt, jag fick tag i honom. Det var Mr Hyde.

Har under nyåret läst Bengt Liljegrens biografi över Adolf Hitler. Liljegren har ett fokus på människan Adolf Hitler snarare än politikern. Det är en utmärkt bok och spännande att se hur Liljegren resonerar källkritiskt om all den litteratur som finns i ämnet. Bland annat menar Liljegren till min förvåning att Hermann Rauschnings bok Samtal med Hitler går att använda som historiskt källmaterial “om den används enligt källkritikens regler och med försiktighet” (Liljegren 2010, sid 392).

Den starkt nazikritiska Samtal med Hitler kom ut 1939 och de fem första upplagorna drogs in i Sverige. Själv har jag den sjätte upplagan, utgiven 1945. Senare har historiker påvisat att Rauschnings bok i mångt och mycket är ett falsifikat. Men Liljegren menar alltså att man ändå kan använda den, om än med “försiktighet”. Det är detta jag gillar med Liljegrens sätt att resonera och skriva. Han har inga teser och förutfattade meningar som han försöker att ensidigt belägga. Han har nyanser och tar varje påstående för sig och vrider och vänder på det. Man skulle på samma sätt kunna kritisera honom för att han är för nyanserad i sin syn på Hitler, när han i sin bok i stället för ett monster och en demon gör Hitler till en “vanlig människa” (kanske möjligen då den tes Liljegren försöker belägga). Jag kan ibland känna ett obehag inför Erich Fromm, Alice Miller och andra som letar sjukdomstecken och försöker få sina psykiatriska diagnoser belagda i anekdoter om Hitlers barndom etc. Jag sympatiserar med Liljegrens ambition att fördjupa bilden av Hitler och göra honom mindre endimensionell. Hur kunde tyska folket låta lura sig av någon som enbart uppträdde som en galning?

Om vi ska känna igen och få insikt i onda handlingar som utförs av människor behöver vi se att dessa personer inte alltid ser onda ut och också kan ha positiva sidor och egenskaper. Sedan kan givetvis inte dessa goda sidor rättfärdiga eller skapa acceptans för massmorden som de utför.

Jag är inte emot tanken med positivt tänkande, väljer man att fokusera på det som är negativt omkring en drunknar man snart i allt elände.

Men ibland kanske det kan vara bra med ett kritiskt förhållningssätt även till det positiva tänkandet.

När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich drabbades av bröstcancer fick hon rådet att “se cancern som en gåva”. Hon började undersöka begreppet positivt tänkande och fann att det inte nödvändigtvis är så att vi blir friskare av att tänka positivt.

Ehrenreich beskrev hur finanskriser har kunnat förstärkas på grund av en företagskultur att tänka positivt och vägran att se realistiskt på vilka förutsättningar som råder. Strukturella problem kan också individualiseras genom att förespråka lösningar för individen i vad som är samhällsproblem. Om nio av tio på ett företag är utarbetade är lösningen kanske inte kurser i mindfulness eller positivt tänkande för de anställda. I alla fall inte den huvudsakliga lösningen.

Ehrenreich förespråkar ett kritiskt, snarare än ett positivt tänkande.

Litteratur: Ehrenreich, Barbara (2010). Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Leopard förlag.

Jag tror att det är en Roald Dahl-novell. Det finns en bok av Vladimir Nabokov också som heter Mannen som spelade schack med livet, men det är inte den.

En man sitter fängslad under kriget. Det är ett kalt rum utan stimuli, där han vistas i flera år, och han håller på att bli galen. Det enda han har är en säng med en rutig filt och av brödsmulor tillverkar han schackpjäser. Så börjar han spela. Han delar upp sig i en vit och en svart del, där det är vattentäta skott mellan dem.

Han splittar upp sig och går in i galenskapen, ständigt i krig med sig själv, med nya drag som ska förutse vad motståndaren, han själv, ska tänka och göra.

Vid krigsslutet befrias han och påbörjar en rehabilitering. Han anpassas till ett nytt normalt och socialt liv, men vet att han aldrig mer får spela schack. Då skulle han riskera allt igen och mentalsjukdomen återkomma.

Han åker på en kryssning. Ombord på fartyget befinner sig världsmästaren i schack som har en uppvisning i simultanschack. Och det finns ett bräde ledigt…

Jag minns inte vad som gör att mannen tar steget att sätta sig vid det lediga bordet. Men jag minns hur mästaren går från bord till bord och efter några få drag kan bestämma nivån på motspelaren. Och hur han, schackvärldsmästaren, stegvis börjar ana att han mött något han aldrig mött förut.

Hur manin och kontrollförlusten stegras till katastrofens rand.

Björn Afzelius höll fast vid sina grundläggande uppfattningar, men bytte också åsikt som i Kubafrågan, där han även agerade i praktisk handling när han till slut tog avstånd från Castro, och smugglade in pengar till oppositionen Jag minns hur han debatterade i Proletären och han gav ut en castrokritisk bok, En gång i Havanna, som ansetts så undermålig att den rensats ut från svenska bibliotek och knappt går att få tag i antikvariskt. Själv tycker jag ändå den är läsvärd, trots den diskutabla mans- och kvinnosynen, och jag har den i bokhyllan.

Affe var öisare och hans musik spelas på varje hemmamatch.

Att byta uppfattning, det kräver sin man. Man riskerar att bli betraktad som en vindflöjel och man får sina tidigare vänner emot sig. Processen i att förändra sina tankemönster har alltid intresserat mig. Att stå kvar, och att stå emot, kräver resning. Att ändra åsikt, utan att följa med strömmen och vara opportunist, sannolikt ett än större civilkurage.

Agatha Christie vände på allting. Där alla misstankar hos läsaren vändes mot en speciell person, så förändrades bilden, det fanns alternativa tolkningar, en helt annan person var mördaren, och när det var belagt så vände hon ibland tillbaka igen till den första personen. Man kunde aldrig vara säker.

Det finns barnboksförfattare som lägger in blinkningar och referenser som barnen inte förstår, men som är riktade till de vuxna som högläser boken.

Astrid Lindgren gjorde aldrig så. Hon talade direkt till barnen. Inte över huvudet på dem.

Däremot kunde hon använda svåra ord som barnen inte alltid förstår. Ibland förklarar hon orden, ibland inte. Men det är en annan sak, och handlar inte om att tala över huvudet. Snarare handlar det om en viss respekt, barn brukar uppskatta även ord de inte alltid genast förstår betydelsen av.

Min favoritbok av Astrid Lindgren är Emil i Lönneberga.

En kamrat frågade mig en gång om jag inte var rädd att Säpo skulle få kännedom om min bokhylla. Visa mig din boksamling och jag ska säga dig vem du är. Men jag skulle nog säga att sättet att organisera sin bokhylla säger än mer. Detta är ett stridsämne bland boksamlare.

Och jag har min uppfattning klar.

Mina bokhyllor är fyllda. Ska jag ställa in en ny bok måste jag flytta ut någon annan bok som sätts in i bokhyllan i sovrummet, därifrån in i garderoben, sedan ner i en papperskasse för att så småningom transporteras till det lokala återbruket.

Således definierar jag min bokhylla. Jag deffar den. När en ny bok har ställts in sker det efter moget övervägande och prövande av olika varianter. Bokstavsordning har aldrig varit min grej. Så mycket böcker har jag inte att jag inte kan hålla ordning på hur de står.

Jag organiserar efter kategorier, samhörighet, men även utseende och form. Väsentligt är att ha övergångsböcker mellan de olika kategorierna, de ska helst glida över i varandra.

När en ny bok fått förtroendet sticker den alltid ut. Den syns i hyllan bland de andra böckerna, det tar ett tag innan den sätter sig.

När jag är i Stockholm, det var längesedan nu, så går jag in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan. Jag skulle tro att det är Sveriges största antikvariat. Jag tänker alltid att jag inte ska köpa något, jag får inte plats med fler böcker och är restriktiv med nya inköp. Men givetvis, när jag kommer ut från Rönnells har jag alltid hittat något som jag inte kan låta bli att köpa.

Jag träffade för många år sedan i mitt arbete en hemlös man, han var uteliggare. Vi talades vid i 20 minuter. Sedan var det något i hans sätt att uttrycka sig. Jag frågade om han läste böcker. Han svarade att han alltid hade en bok på sig:

– Jag är inte helt illetarat, log han.

Så är det. Jag har också alltid en bok på mig. Böckerna är mina vänner.

När Per Lindeberg kom ut med sin bok Döden är en man hörde jag honom föreläsa. I publiken satt en man som jag kände igen. En av Sveriges då mest kända extremnationalister. Vet inte om det är en korrekt beteckning, men ungefär så. Jag funderade på vad som fick honom att besöka just denna föreläsning. Men det handlade om rättsövergrepp. Några veckor senare hörde jag Staffan Skott tala om kommunismen. Åter var denne man där och lyssnade. Detta var i Stockholm, där det varje vecka fanns ett stort antal föreläsningar att välja mellan om man var intresserad. Och sedan träffade jag på honom en tredje gång. Vi verkade ha liknande intressen, men från olika perspektiv. Det var historikern Heléne Lööw som föreläste om nazismen i Sverige. Jag hade läst och beundrat hennes bok och hon var en stark talare. Efter föreläsningen gick jag fram till mannen med de extremnationalistiska uppfattningarna, han var också omnämnd i hennes bok. Jag frågade vad han tyckte om föreläsningen och Heléne Lööw.

– Hon är saklig och vederhäftig, svarade han.

Jag vet inte om Heléne Lööw hade uppskattat omdömet. Men det säger något om hennes sätt att skriva. Göran Greider skrev i en recension i GP 30 november (!) 1998 att hon är ”kusligt saklig”.

Litteratur: Lööw, Heléne (1998): Nazismen i Sverige 1980-1997. Den rasistiska undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna. Stockholm: Ordfront förlag.

Under sommaren har jag läst tre serieböcker av den belgiske tecknaren Didier Comès: Tystnad, Salamandern och Eva. Svartvitt, suggestivt, skrämmande…

När jag var liten läste jag Fantomen, Asterix och Tintin. Och Illustrerade stjärnklassiker. Mest minns jag Moby Dick med inledningsraden ”Kalla mig Ismael” och de fantasieggande namnen Ahab, Queequeg, Pequod… Citaten var autentiska och jag har aldrig känt något behov av att läsa boken. Den kan inte ha varit bättre än seriealbumet.

Vilken är den bästa Alistair MacLean-boken? Örnnästet, Kanonerna på Navarone eller Styrka tio från Navarone?

Den bok av Alistair MacLean som gjorde mest intryck på mig var Marionett i kedjor. Jag har aldrig läst om den, jag kan ha varit i övre tonåren när jag läste den. Men jag kan fortfarande bära med mig känslan i den.

Jag såg om filmen nyligen. Den har samma namn som boken och Sven-Bertil Taube gjorde huvudrollen. Det är en våldsam och väldigt bra film, även om den sällan omtalas. Den utspelas i Amsterdam. Där finns en skrämmande dansscen, en traditionell holländsk dans, och en lika traditionell holländsk docka, som inte bara är en docka, utan döljer något annat…

Farfar sa att när han åkte tåg så vände han alltid bokomslaget ut och in. Han ville inte att någon annan skulle se vad han läste.

Kärlek med förhinder av Per A Rosenberg gavs ut 1977 av Bo Cavefors. Innehållet var dock något annat, än omslaget.

I maj 1933 anordnades bokbål i nazityskland. Det förekommer uppgifter om att Bödeln (1933) av Pär Lagerkvist skulle ha bränts och likaså senare Rid i natt (1941) av Vilhelm Moberg. Men det finns inga säkra belägg för att böcker av svenska författare skulle ha förstörts.

“Exakt vilka titlar som hamnat i lågorna är omöjligt att veta. Många fler än de verk av författare som tagits upp på listan kastades sannolikt på elden. Det var upp till varje enskild ansvarig på de olika platserna att se till att skrifter ´i otysk anda´ rensades ut. De officiella dokumenten innehåller dock inga nordiska författarnamn. Det finns heller inga belägg för att något svenskt verk hamnade i lågorna våren 1933.” (SvD 130510)

——-

Förbjudna böcker

Torgny Segerstedt var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Danmark och Norge var redan ockuperade. Segerstedt visste att han var den förste som nazisterna skulle avrätta om de gick in i Sverige. 1933 hade han skrivit att Hitler var en förolämpning. Göring svarade skriftligen med en protest och att ytterligare åtgärder skulle vidtas, om inte sådana skrivningar upphörde. Segerstedt svarade med att Göring verkade tro att Sverige var ett annex till Tyskland, och var Göring någon sorts reklamman för GHT. Telegrammet från Hermann Göring hade spritts över världen. GHT förbjöds i Tyskland och i Sverige censurerades den, flera upplagor drogs in eller kom ut med vita sidor.

Segerstedt var en stark skribent, han inledde ofta sina artiklar med något vardagligt här och nu, för att sedan utifrån detta föra över resonemanget på det nazistiska hotet mot demokratin.

Segerstedt avled en månad före krigsslutet. På Vasaplatsen i Göteborg finns ett minnesmonument, en obelisk i form av en penna. På sockeln står några ord ur en artikel av Torgny Segerstedt, från 9 oktober 1940:

De fria fåglarna plöja sin väg genom rymden.
Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.
Stor sak i det. De dö fria.

Litteratur: Segerstedt, Torgny (1945). Idag. Stockholm: Norstedts.

Bödelshuset håller hon rent och prydligt som om det vore en mänskoboning. På bordet där jag skall äta lägger hon en duk. Jag vet inte vem hon är, men hon är god mot mig.

Jag skrev flyttkort. Det ena efter det andra. Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B….Grankottevägen 451B, ah det blev fel. Jag fortsatte skriva ett tiotal kort till och så kom det igen….Grankottevägen 451B. Samma skrivfel.

Dagen efter gick jag till Televerket för att ändra telefonen. När jag fyllde i blanketten kom samma felskrivning igen, och nu blev jag alldeles iskall. Vad stod detta för?

Jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och en väsentlig fråga var hur jag skulle göra med mina böcker. En del kunde jag ta med, men de övriga? Upp på vinden eller kvar i lägenheten. Det oroade mig. En bokintresserad kollega hade berättat om Jan Myrdal som hade sina böcker i källaren. Vi hade diskuterat om relationen till bokhyllan, var det bara något man ville visa upp, eller fanns det något annat. Hur kunde man ha dem i källaren och vad innebar det? En känslomässig trygghet i att kunskapen fanns inom en, och inte i det materiella…? Men fanns det inte något annat, en närhet, i relationen till ens böcker. En man jag hade läst en kurs med talade om sina böcker som hans barn. Ändå hade han egna barn…

451 var naturligtvis Fahrenheit 451, böckers antändningstemperatur i Ray Bradburys bok med samma namn. Några dagar senare gick jag förbi ett antikvariat som jag brukade besöka. I fönstret låg Bradburys bok. Jag måste ha sett den innan jag började skriva mina flyttkort. Och den hade väckt något inom mig. Något som handlade om rädsla, uppbrott och identitet.

– Jo, jag är bödeln! sade han. Och han reste sig upp, stor och skräckinjagande i sin blodröda dräkt.

——–

Så tog han ett tag åt bältet och gick ut i den råa gryningen.

– Det är dags att bege sig härifrån. Jag för att dö, ni för att leva. Vem som går mot det bättre ödet är fördolt för alla utom gudarna.

Sokrates slutord i försvarstalet, till sina anklagare, innan han gick för att svepa giftbägaren.

När Boforsavslöjaren Ingvar Bratt var som mest ogillad (eller hatad) i Karlskoga, hör han hur en bil som kör förbi tutar på honom. Mannen i bilen vinkar och Ingvar Bratt skymtar Boforsdirektören Martin Ardbo.

Det finns något mänskligt hoppfullt i denna berättelse ur Ingvar Bratts självbiografi Mot rädslan (1988). Ett tiotal år efter detta tillbringade jag ett halvår i Karlskoga och fick någon form av förståelse, eller sympati, för boforsarna och karlskogaborna, som fick klä skott för demokratiska beslut om vapenexport, och olagliga handlingar som få kände till.

“Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.

——–

Var fanns domaren, som han aldrig hade sett? Var fanns den höga domstol, dit han aldrig hade nått fram? Han lyfte upp händerna och spärrade ut alla fingrarna.

Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt. Med bristande ögon kunde K ännu se, hur herrarna, nära intill hans ansikte, lutade mot varandra med kind mot kind, iakttog det oåterkalleliga avgörandet.

– Som en hund! sade han, det var som om skammen skulle överleva honom.”

Afrika är inte ett land. Afrika har en miljard invånare. Afrikas historia börjar inte med den vite mannens ankomst (Stanley och Livingstone), Afrika är inte en djurpark.

Är Afrika något annat än krig, katastrofer, könsstympning, kat, klaner och kameler?

Missa inte den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie när hon föreläser om:

Faran med en enda berättelse (18 min)

“Jag är en pedant när det gäller punktlighet, inte bara därför att jag anser att det är att visa respekt för den person man ska träffa, utan också för att vederlägga den bland västerlänningar mycket utbredda föreställningen att afrikaner alltid är försenade.”

Nelson Mandela i sin självbiografi Den långa vägen till frihet (1994/2014, sid 556f).