Jan Eriksson 2014

“Man måste ha talat för att kunna vara tyst.”

(Psykoanalytikern Per Magnus Johansson: “Kärlekens förhållande till talet och tystnaden”)

“Jag hade blivit inbjuden som vinskribent. Så kom slutprovet. Finalisterna skulle i blindprovning avgöra varifrån ett vitt vin kom, vilket det var. De gick ut och provade i sidorummet. Alla fick vi dock vinet i våra glas – fast vi tilläts inte se etiketten. Finalisterna kom tillbaka in. De talade högtidligt och lärt. Bordeaux var de alla överens om. Ek hade de också känt.

Juryn såg betänksam ut.

Så reste sig en kvinna och sade:

– Men det är ju ett Alsacevin. Det känner alla människor.

Vad hade hänt? De var långt skickligare och kunnigare än jag, än de flesta i salen. Men någon bland dem hade under blindprovningen råkat säga Bourdeaux! och så hade de alla halkat i väg på fel spår; fått tungan omställd.

Man ska lita på sin smak – men också veta att den bestäms just av förväntningar. “

(Myrdal, Jan: “Att veta något om sin smak”. Vår bostad nr 5/99)

“Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa”

(Matteus 27:42)

… över Short Valley

… med livet

Skriver man orden utan vokaler kan mottagaren ändå läsa, men det kräver full koncentration.

Redundansen är det överflödiga, det man kan vara utan, men som också innebär att man inte hela tiden behöver vara koncentrerad, att man kan vila ibland, att man kan smälta det man hört eller läst, kanske kan det också innebära någon form av socialt samspel, en annan sorts informationsöverföring.

Att slopa redundansen kan kortsiktigt fånga mottagarens uppmärksamhet, men långsiktigt har man förlorat något annat.

En del utomsocknes tror att göteborgshumor handlar om ordvitsar. Så är det inte. Att vitsa är något som ett fåtal så kallade kulturpersonligheter ägnar sig åt. Men inte vanliga göteborgare i arbetarbyschan, på Ullevi eller på puben. Göteborgshumor handlar om kommentarer. Själv har jag aldrig varit någon expert på detta kan jag säga, men många andra infödda göteborgare är det. Kommentarerna kan vara svåra att återge i skrift. Man förstår inte alltid humorn i det, om man inte hör det. Utomsocknes förstår framförallt inte alltid.

Ett autentiskt exempel.

Gubbe med fru, bägge i 70-årsåldern på Ica Munkebäck. Stor charkdisk. Han vill ha hushållsmedwurst.

– Vi har cognacsmedwurst, svarar expediten vänligt.

Till saken hör att det finns hur mycket olika korvar som helst i charken, men uppenbarligen inte hushållsmedwurst.

Mannen vill inte ha cognacsmedwurst och ingen av de andra korvarna heller. Han går med sin fru därifrån. Efter några meter vänder han, går tillbaka och frågar expediten i charken:

– Ursäkta fröken, är hushållsmedwurst en bristvara, eller?

—-

Jag vet inte vad ni tycker. Men jag skrattade hela vägen hem.

… relationer

… tystnad

… tystnad

En man ska inte ha fler ägodelar än vad han kan ta med sig upp i en björk

(Ryskt ordspråk)

Att låta det raseras som under lång tid har byggts upp

Nej, jag har aldrig förstått ironier. Det blir för abstrakt. Jag svarar alltid som om det vore ett allvarligt menat påstående.

Sarkasmer däremot förstår jag. Det kan jag ta till mig. En sorts förstärkta ironier för personer som anar att de inte kommer att nå fram till mig annars.

… är tystnad

… räcker till

… och gå

Västtrafik har problem och det är långvarigt stopp i spårvagnstrafiken. Vi tar det med ro.
När vagnarna går igång igen reser sig en man långt bak i vagnen, han är storväxt, skjortan är inte direkt nystruken, håret står på ända, han verkar nykter, men ser lite galen ut när han går fram till chauffören. Möjligen har denne man tänkt sig att lugnt och samlat meddela sin syn på Västtrafik, men det är inte vad som händer. Han fullständigt vrålar ut sin uppfattning till föraren som verkar helt oberörd i sin glasbur.

Det är inga svordomar eller andra invektiv som mannen häver ur sig. Det är kort och kärnfullt och nästan poetiskt i hur han beskriver hur spårvägen fungerar. Allt avstannar i vagnen och folk tittar besvärat ut genom fönstren. Men folk har varit med förr, och på något sätt känns varken mannen eller stämningen speciellt hotfull.

När mannen går tillbaka till sin plats möter jag hans blick. Jag ler lite vänligt mot honom och funderar på vad en enskild chaufför kan ha för inflytande när halva stans spårvagnstrafik ligger nere. Jag tvekar om jag ska kommentera detta som stöd till föraren, samtidigt som jag inte vill trigga igång något ytterligare. Men mannen förekommer mig. Fortfarande upprörd och allvarlig, men tydligt nöjd, säger han bestämt till mig: – Där fick han!!

—–

Med all respekt för spårvägens förare som inte kan vara så roade av sådant här måste jag ändå säga att det är händelser som denna som gör det värt att betala sitt västtrafikkort.

Det har varit jordbävning i Göteborg, 2,8 på Richterskalan. Jag vaknade till lite, tänkte att det verkar vara en jordbävning, och så vände jag mig och somnade om.

När man är med om en riktigt stor jordbävning, jag talar nu om över 9,0 på Richterskalan (frekvens en vart 20:e år), så känns det som jorden går under. Då vänder man sig inte bara och somnar om. Man ser ingen framtid, bara ödeläggelse och förintelse, ingen terminator kan komma från en avlägsen tid och rädda en.

Man sluter sig samman. Och sedan fortsätter livet.

Det brinner i Göteborg och brorsan deltar i att leda släckningsarbetet.

Räddningstjänsten svarar på fråga från medierna att nej, branden är inte under kontroll.

Det finns något förtroendeingivande i detta svar: Branden är inte under kontroll.

… omvärlden

Hypnos är i grekisk mytologi sömnens gud. Han är son till Nyx (Natten) och tvillingbror till Thanatos (Döden).

Att inte kasta sig på marken, efter minsta närkontakt.

“Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten.”

(Julius Caesar i Shakespeares drama med samma namn)

—-

Idag tänkte jag: “Du ser så harmonisk och lycklig ut….men jag vet ju inte vad du känner inombords.”

Det slog mig att vad jag nog egentligen menade var: “Jag vill se disharmoniska människor omkring mig, olyckligt folk som sover dåligt om natten.”

Idag använde jag blomstercheckarna som jag fått för lång och trogen tjänst från blodcentralen.

Jag köpte inte blommor till någon annan.

Jag köpte två orkidéer till mig själv.

Efter moget övervägande.

… försvinner

Manipulationens väsen, motståndets strategier.

… som om han själv försöker skapa sin egen undergång

Drömmar ska innehålla symbolik som man i lugn och ro kan ligga och tolka när man vaknar.

Drömmar ska inte säga sanningar i klarspråk och innehålla en känsla som slår igenom alla ens försvar och kommer så nära en att det tar dygn innan man har byggt upp sitt pansarskydd igen.

Drömmar ska inte svika på det sättet.

… mänskoboning

… natt

… kylan

… rodnad

… amnesti

… som vatten

Ett samtal kan ibland vara som en hel värld.

Processen i ett enda möte kan vara som processen i en hel relation.

… på ett annat sätt

Vi har alla våra fristäder, våra oaser.

Någonstans finns de kvar.

Tage Danielsson skrev en berättelse om en man som hade gjort slut på sin kvot av ord. Han hade använt alla ord han hade fått sig tilldelad och tystnade mitt i en mening.

Ibland kan jag känna så.

Det finns inget mer att säga. Allt är redan sagt. Jag har använt alla ord som jag har blivit tilldelad.

Det är inte smärtan som jagar mig. Det är otydligheten, oförutsägbarheten, det outtalade.

En valaffisch hänger ännu kvar/sliten av vinter/och regniga dar

(Motvind)

Farfar spelade korrespondensschack. Det kunde gå veckor och ibland månader mellan dragen. Schackspelet stod alltid uppställt.

… kärlek

… sekundärvinst

Att inte se saker som andra ser.

Att inte känna sådant som andra känner.

Att inte höra vad andra hör.

Att inte göra vad andra gör.

—-

Att se saker som andra inte ser.

Att känna sådant som andra inte känner.

Att höra vad andra inte hör.

Att göra vad andra inte gör.

Att möta sig – själv.

Jag trodde inte att jag – fanns.

Att vänta ut – stormen.

Så långt borta, och ändå så nära.

Så nära och ändå, så långt borta.

En annan sorts tystnad.

En blick ut i oändligheten.

Det skenbara lugnet, innan allt urartar.

Att gå vidare i livet, som om ingenting har hänt.

Yttrandefrihet betyder inte att man var som helst och när som helst ska få säga vad som helst till vem som helst.

När jag var yngre tyckte jag om att ha förebilder och idoler. Mina förebilder hade tydliga positiva egenskaper som gjorde att man kunde se upp till dem. Det var viktigt att ha en viss fysisk distans till dessa personer. Ju närmare man kommer en person och ju längre man lär känna någon, desto mer upptäcker man sprickorna i kristallen.

Jag kan fortfarande känna längtan i mig till den totala idealiseringen av någon.

Det kallas ibland förälskelse.

Plötsligt märker jag att jag rör mig bakåt. Bromsarna tar inte. Tills jag förstår att det är bilen bredvid som kör framåt.

I ett radioreportage togs upp olika namn som kunde anses opassande och inte alltid blev godkända att byta till eller döpa sina barn till.

En man hette Eriksson, men han ville heta Ejiksson.

Det godkändes inte.

Några gamla människor, de var i 90-årsåldern, intervjuades om sina liv. De bästa åren var när jag var mellan 70 och 80, sa någon. När jag var 35 år så dog min son, sa en kvinna och stannade upp i samtalet, innan hon gick vidare och fortsatte att tala om hur livet sedan gestaltade sig.

Äldre människor har perspektiv på livet och fast de känner smärtan som vi andra, kan de ofta bära den på ett annat sätt. Och detta oavsett om de är bra lyssnare, eller inte vana att tala om svåra saker. Även om de skulle uttrycka sig lite avigt ibland, så känner man värmen, orden är inte alltid så viktiga. Det finns en trygghet i när de finns med, de har alltid funnits.

Gamla människor är viktiga i krissituationer.

Vi satt på min balkong hemma i Husby. Jag och min kollega som också hade bott på samma ställe med sin familj. Det var då han började berätta. Om när han och hans barn var på skolresa till Norge. Jag minns inte hur det kom sig att han började tala. Vad som ledde fram till det. Jag kände inte till det innan. Men vi satt där på balkongen i vårsolen och drack kaffe. I Husby som hör till en större stadsdel som heter Kista.

Han berättade om när bromsarna på bussen släppte. Vad han tänkte, vad han kände, och vad han gjorde. Och framförallt vad som hände sedan efteråt.

Det finns personer som inte vet när andra världskriget ägde rum, men som kan räkna upp alla skivor av Iron Maiden och inte bara detta, alla låtar med ordningen på vilken skiva de förekommer.

Det finns personer som kan räkna upp alla spelarna i Blåvitts vinnande lag i UEFA-cupen 1982. Plus avbytarna, läkaren och massören.

Jag har alltid respekterat sådan kunskap. Den är absolut inte meningslös.

Men är den lika väsentlig som att känna till orsakerna till andra världskriget?

Ska man skilja på sak och person?

“Jag tar avstånd från dina handlingar, men inte från dig som person.”

Eller är man sina handlingar?

En sammansatt person som bär i sig det man har gjort, gott som ont, sida vid sida.