Finns det verkligen ingen kvalitativ skillnad mellan våld och icke-våld? Om man bojkottar en rasdiskriminerande restaurangägare så att hans restaurang går i konkurs och han blir ruinerad, så har man förmodligen skadat honom mer än om man en enstaka gång slår till honom fysiskt. Är det då inte hyckleri att kalla det förra icke-våld och det senare våld?
Men det finns dem som menar sig kunna se skillnaden.
“Ista quidem vis est”, lär Julius Caesar ha sagt när hans mördare började sitt anfall: “Det där är våld!”
Har inte läst honom personligen men har för mig att han varit någonstans i referenslistan på uppsatser där mål och medel berört huruvida det går att uppnå kommunism med proletariatets diktatur som medel. Om jag nu minns helt rätt…
Hej Daniel, enligt min favoritfilosof på området, Giuliano Pontara, är kärnan i det positiva icke-våldet att “den revolutionära gruppen ständigt skall vara engagerad i konstruktivt arbete av vilket motståndaren själv i vissa avseenden kan dra fördelar.” (Etik, politik, revolution 1971, sid 60) Det var längesedan jag funderade över dessa frågor och känner mig inte helt uppdaterad i tänkandet, även om jag som synes inte helt kunnat släppa ämnet… / JE
om du nu syftar på att göra minsta möjliga skada som skillnad
Jag tror “icke-våld” och motstånd är olika saker ibland, det senare passar kanske bättre in i ditt exempel. Jag ser begreppet ickevåld som ett slags produktivt skeende där produkten är ickevåld. Att bojkotta låter som en kbt medtod där man syftar till att släcka ut ett viss beteende genom att lämna det obekräftat. Utfrysning eller utsläckning kan nog betraktas som våld i vissa sammanhang tycker jag.