Jan Eriksson 2014

… ler i sin himmel

… is awakening

The Championship 2020-03-10

Nio omgångar återstår.

… marching on together

Till allas förvåning stängdes skärmarna av på den irländska puben vid Norrlandsgatan och plötsligt visades Sheffield Wednedsday mot Sheffield United. En måndagskväll. Allt beroende på att en kortsnaggad gäst i skinnjacka och blågulvit halsduk hade klivit in. Och att Leeds United befann sig i toppstriden av the Championship.

“I Backa, där bilar brann och polis attackerades med sten för sju år sedan, stavas svaret fotboll. /…/ Vitsen med fotbollsklubbarna i Göteborg är att de är femtio eller hundra år gamla. De är sega strukturer som ligger som ett jävla lim i stadsdelen. De ligger där nästan oavsett vad som än händer – och det är precis det som behövs. Framförallt i de utsatta stadsdelarna. Man fastnar i det utan att man ens tänker på att det händer.” (GP 180527)

Man behöver inte alltid dra igång en massa projekt i förorten. Och fotbollen är en väsentlig del i samhällsbygget. Med värderingar och strukturer, gränssättningar och krav med konsekvenser. En fostran att ta hänsyn till andra människor utan att behöva ge upp sin individualitet, och att formas till en god samhällsmedborgare.

Så har jag för första gången genomfört Göteborgsklassikern. Den avslutande cyklingen på fem mil var en baggis. Samtidigt väldigt roligt med Hisingen runt. Och aldrig har väl saltgurka smakat så gott som i depån efter 38 km. Fantastiska funktionärer, strålande solsken och så roligt att cykla. Bara man har fått ställa in växlarna, bytt bromsklossar, pumpat däcken och smort kedjan. Sedan gick det av sig själv. Efter ett bad i Delsjön, utslagen på stranden, hem till Beethovens åttonde symfoni. Avslappning.

Som barn förstod jag inte varför vuxna tränade. De kunde ju ändå inte bli något.

Och nu tycker jag mina motionslopp är minst lika roliga som när jag tränade som barn.

Simning, löpning, cykling. Klassikern. Något att minnas.

Tre medaljer hänger kvar.
Slitna av vinter och regniga dar.

Nedanstående fantastiska reportage ur senaste numret av Offside intresserar sannolikt enbart personer med ett stort rödblått hjärta. Å andra sidan kan vi öisare läsa målreferatet om och om och om igen.

Gamlestadsvallen 6 maj 2002

ÖRGRYTE IS B – MOTALA AIF B 15–0 (8–0)

1–0 Paulinho (5), 2–0 Afonso (14), 3–0 Paulinho (17), 4–0 Paulinho (22), 5–0 Afonso (24), 6–0 Savo Drobac (26), 7–0 Afonso (29), 8–0 Paulinho (41), 9–0 Patrik Elmander (48), 10–0 Elmander (52), 11–0 Elmander (59), 12–0 Elmander (61), 13–0 Paulinho (78), 14–0 Afonso (82), 15–0 Paulinho (84)

Ali Forough, mittback i Motala: »I omklädningsrummet före matchen berättade någon att Öis skulle testa två nya brassar. Sedan gick vi ut rakt i en mardröm. Afonso gjorde precis som han ville. Han hämtade bollen långt ner, dansade förbi fem gubbar innan han serverade Paulinho eller gjorde mål själv. Han tunnlade mig en gång och när jag vände mig om tunnlade han mig igen. Jag var 19 år och tränade nio gånger i veckan, jag satsade på fotbollen. Men där och då förstod jag: ›Shit, man har en bit kvar.‹ «

(Ur Offside nr1/18)

——–

Min första fotbollsmatch förlorade vi med 18-4. Men jag gjorde mål… Hörde om ett pojklag i fem-sexårsåldern som låg under med 9-0 när de får sitt första mål. Vild glädje. Vad står det, frågar en av killarna en lagkamrat. Jag vet inte, kom svaret, men jag tror det är oavgjort.

Känslan efter kvaldramat på Gamla Ullevi förra helgen hänger sig kvar. Det är så sällan det sker för mig, goda känslor som stannar kvar. Förtvivlan som övergår i förvåning, glädje och sedan avslappning. Och att få dela denna känsla tillsammans med kamrater. Den som alltid springer bort bär också nederlaget med sig i sin grav. Kärlek och trohet!

Många har hört av sig och frågat efter mitt resultat i Finalloppet… För er som inte känner till det är detta ett terränglopp som går på leriga stigar i kraftigt kuperad bana. Tänk novemberkåsan, om ni är motorintresserade. Med mitt dåliga orienteringssinne var min farhåga att jag skulle halka efter alla andra och tappa bort mig i skogen medan mörkret föll. Men då hade jag missbedömt femtio års erfarenhet av att ha organiserat detta lopp. Det gick inte att komma fel. Och dessa funktionärer, mitt ute i skogen står de med mössa och regnrock och räcker fram en mugg vatten med hejarop när man springer förbi. Imponerande är det ord som bäst beskriver det förberedelsearbete som man anar ligger bakom detta. Att få logistiken att gå ihop med närmare tretusen deltagare.

Och resultatet då, undrar ni, kom till saken… Jag kan säga så här, jag vann klassen i tävlande för Leeds United! Och som min gamle fotbollskamrat skrev till mig efteråt: Billy ler i sin himmel!

Jag vet att jag berättat det förut, men jag kan inte låta bli. När Leeds spelade sin första match strax efter Billy Bremners tidiga bortgång (han blev femtiofem år) fick laget sin andra utvisning med nästan en halvlek kvar att spela. Med två man mindre på plan så reser sig Leeds supportrar och sjunger: We’ve got nine men and Billy! Leeds höll ställningarna matchen ut…

Så skönt att efteråt känna sina stela lårmuskler och att ha fått uppleva en sådan gemenskap med helt främmande människor ute i skogen en lördageftermiddag i november.

Jag har aldrig varit någon simmare.

Mest guppar jag upp och ner och ser med avund och förakt på medsimmare, eller som jag ser dem motsimmare, som flyter fram i bassängen utan att till synes anstränga sig.

Det är kraftigt överviktiga herrar, äldre damer och personer med funktionsnedsättningar, ibland utan både armar och ben, som simmar förbi mig.

Och simhallsmiljön har alltsedan barndomens skolbesök i Valhallabadet känts allt annat än trivsam.

* * *

Däremot har jag tyckt om att simma för mig själv i hav och sjöar.

Det finns något ursprungligt i det, något primitivt, en närhet, som att göra upp eld, baka bröd eller ta hand om små barn.

Och kyla i vattnet har aldrig stört mig, aldrig hindrat mig, snarare lockat mig, gett mig någon sorts njutning.

En sargad axel har hindrat mitt simmande under sommaren och bara två gånger har jag klarat att förbereda mig i vattnet.

Igår kände jag ändå en viss tillförsikt när jag stod vid starten för mitt livs första simtävling. Det fanns en sådan glädje i luften bland deltagare och funktionärer. Trots ösregn och en inte helt vindstilla sjö. Jag hade cyklat och löptränat i brist på simning så konditionen var bättre än på länge och efter tjugo meter i vattnet kände jag också att axeln höll. Med min röda obligatoriska simmössa plöjde jag fram i vattnet helt oberörd, för en gångs skull, av att barn, handikappade och gamla simmade ifrån mig. Och jag hatade dem inte.

Det var något meditativt i simningen, i tävlandet, i gemenskapen, där ute i sjön. Jag fick slita, men visste att jag skulle orka, även om det var det längsta som jag hade simmat i mitt liv.

Och det var bara här-och-nu. Det fanns inget annat än de närmaste metrarna framåt, de närmaste simtagen, näsan över vattenytan, ibland under, och jodå en hel del sjövatten svaldes ner.

Medaljer har länge fascinerat mig, symbolvärdet i dem, och jag kände en stark stolthet när jag fick den runt halsen efter att frustande som en valross ha tagit mig upp på land och i mål.

Vilken plats fick jag, undrar ni kanske. Jag kan säga som så att jag vann klassen i bar överkropp, de andra fegsimmade i dykardräkt.

Tack till fantastiska funktionärer i Delsjösimmet! Så välorganiserat. Och tack till S som anmälde mig och fick mig att genomföra detta!

Långsamt gick spelarna mot klacken. Med sänkta huvuden. I 87 minuter hade supportrarna sjungit oavbrutet positivt, utan en enda bengal, fast laget låg under stort trots en man mer på plan. Så – de sista tre minuterna började visslandet, buropen och avgå-ramsorna. Spelarna och tränaren stod framför klacken, stilla, medan folk skrek och vrålade åt dem.

När jag tänkte att det var dags att gå därifrån, varför ta emot mer förnedring, så gjorde de inte det. Försiktigt och närmast i slowmotion klättrade spelarna över reklamskyltarna och gick mot supporterläktaren.

Så började de diskutera och resonera med klacken. Lite hetsigt först där de fick ta emot en del kritik. Men det fanns inget hotfullt över situationen. Och sedan lugnare och det syntes att de talade med varandra. Samtalade tillsammans. Utan aggressivitet.

Vid träningen dagen efter slöt 300 supportrar upp. Med uppmuntrande sånger och banderoller. Och nästa hemmamatch. Seger.

——–

En enda person kan aldrig vara grundare av en förening. Däremot kan en person vara initiativtagare, men inte ensam grundare. Då måste man vara två. Minst. Det är själva idén bakom en förening.

I hällande regn dominerade Assyriska matchen mot Öis på Gamla Ullevi. Med fyra minuter kvar hade bortalaget ledningen. Jag ville bara gå hem. Men sedan kom vändningen. I säsongens sista match vann Öis föga rättvist, men vi har varit med om motsatsen så många gånger, och så skönt att kunna få en viss ro inför vinteruppehållet och byggandet av laget inför våren! Vi stod upp och jublade! Från iskyla till sådan värme på några få minuter.

Samtidigt vann Leeds United mot Norwich i The Championship, med mål av Pontus Jansson, och för första gången på många år skymtar vi Premier League.

Jag var i Stockholm för ett par veckor sedan, kallt och snålblåst, skinnjackan knäppt och Leedshalsduken stack bara fram med färgerna knappt synliga. Då hörs ett vrål från en man som går förbi på gatan, han knyter näven mot mig och skriker det namn som berör något djupt inom mig, jag hör mig själv med knuten näve mot hjärtat vråla tillbaka och ser hur mannens fru tittar oroligt på oss …

Kärlek och trohet!

Någon sa att eldsjälar stjäl elden.

Jag har alltid funderat över ordet eldsjäl. Vad är det begreppsliga innehållet? En idrottsledare som arbetar ideellt dygnet runt i klubben, inte har familj eller något annat intresse och som tycker att julafton är den tråkigaste dagen på året när det inte är några matcher eller andra aktiviteter i föreningen.

Jag får ingen positiv bild i huvudet när jag sluter ögonen och ser en eldsjäl.

Jo, jag har själv blivit kallad detta, och faktiskt känt mig smickrad, kanske för att jag inte stämmer in på min egen bild av begreppet.

*

Föreläsare och agitatorer som brinner så för sin egen sak att de tar energin från alla andra.

Vilken bra föreläsning, säger man efteråt. Och samtidigt känslan av att man själv är värdelös som inte kan tillnärmelsevis så mycket som den karismatiske talaren.

“Ilskan är inte den bästa protesten”, skrev Tage Danielsson, “frihetens vind är den stadiga vreden”.

*

Nej, jag menar inte att det är fel att kalla någon eldsjäl. De behövs. Men man kan fundera över innehållet i ordet. Och föreningar eller företag kan inte leva vidare tack vare enstaka eldsjälar.

Det krävs ett kollektiv.

Schackvärldsmästaren Capablanca fick en gång frågan hur många drag han tänkte i förväg.

“Bara ett”, svarade han.

Som nybörjare i schack fick jag lära mig de vanligaste spelöppningarna, vikten att utveckla pjäserna och se hela brädet.

Att inte låta blicken fastna där spelet är som intensivast.

Vid en överlappning lämnar man som försvarare sin invanda position. Man lämnar ytan obevakad. Mittfältaren måste täcka upp. Forwarden skära in och utmana. Man tar en risk, löper in i en ny yta…

När det blivit för svårt och tillknäppt, man har kört fast och inte tar sig loss.

Det är då man tittar upp, ser ytan långt borta, slår en cross, vändningen kommer, och allt öppnar upp.

Känslan att stiga av tåget och sätta foten på perrongen, känslan att för första gången vara i Leeds, känslan att fotografera sig bredvid Billy Bremner-statyn och sedan när den gamla gallergrinden klickade till och svängde upp in till Elland Road, sången och stämningen under matchen, utan en enda bengal, där South-side växelsjöng mot Don Revie-stand, jublet när sedan Leeds United mot alla odds besegrade topplaget Hull, och att besöka supporter-puben där först halsdukarna granskades innan vi släpptes in…

… and Leeds go marchin´on

Jag kan fortfarande känna avslappningen, glädjen och tacksamheten efter det som hände i Sölvesborg för snart två veckor sedan. Ett lugn i kroppen som sitter kvar. Efter dessa eländiga år som varit. Det blev en vändning.

Amor et Fides!

Mitt engelska favoritlag Leeds United har återigen sparkat tränaren. Det blir femte gången detta inträffar på de senaste två åren. Vad är meningen?

För att det ska kunna bli bra måste man stanna kvar tillsammans även i perioder när det går dåligt. Det är på det sättet en relation fördjupas. Det är på det sättet man växer ihop. Det är på det sättet man skapar styrka.

Sedan finns det tillfällen när det inte fungerar. När man måste bryta med varandra. När styrelsen behöver se det, och ta ett beslut. Och det är inget som görs lättsinnigt från ledningens sida som ofta är väl medvetna om att allt inte enbart handlar om tränaren. Men ibland behöver man bryta, när relationen blivit destruktiv.

När Brian Clough fick sparken som tränare för Leeds 1974, är frågan om det hade kunnat gå att reparera den negativa relationen som Clough själv till stor del, som jag ser det, var ansvarig för. Han hade då varit tränare i fyrtiofyra dagar, när han fick avgå. Processen finns beskriven i boken The Damned United av David Peace. Men om Brian Clough hade stannat kvar, och tillsammans med spelarna lyckats vända förlusttrenden, hade sannolikt något stort kunnat inträffa. Samtidigt som kanske alltför mycket hade sagts, saker som var närmast oförlåtliga, saker som kanske alltid skulle sitta kvar i spelare och tränare och förhindra att verklig harmoni någonsin skulle kunna uppstå i laget. Ibland måste man bryta. Allt går inte att helt reparera, att återställa.

***

Nu åker jag över. Flygbiljetten är bokad. För första gången ska jag besöka staden Leeds och Elland Road, denna mytomspunna idrottsarena. Och det är nu stödet behövs. Som Björn Afzelius sjunger: Den som alltid springer bort, bär också nederlaget med sig i sin grav, men den som strider om han så stupar, han bär segerhuvan…

Man har de gubbarna som man har i laget. Man kanske som tränare eller lagledare hade velat ha in en och annan storspelare. Men nu har man inte den möjligheten. Så det gäller att hantera och utveckla det spelarmaterialet som finns. Sedan kanske transferfönstret öppnar och man kan köpa in nya spelare. Men till dess arbetar man utan något missnöje eller bitterhet med de gubbarna som man har. Och man letar aktivt efter och förstärker deras positiva egenskaper. Så har jag fått lära mig ledarskap.

Två korta youtube-sekvenser, två minuter vardera, som berörde mig starkt. Hur fotbollsrörelsen ser sig som en del i samhället.

“Tar man ansvar, då förändrar man sitt sätt att leva. /…/ Att vara en del av ett kollektiv, att vara en del i ett sammanhang, är så oerhört viktigt och kanske ännu viktigare idag för unga människor, ju tidigare man kommer in i en förening och tar upp de värderingar som finns i föreningen, ju bättre chans har man att klara sig senare i livet.”

“Vi är inte öar, vi är en del i samhället”

På 1980-talet var jag fredspolitiskt engagerad. Jag minns vid ett tillfälle när jag var ny i ett sammanhang. Vi skulle demonstrera, alla skulle vara med, och jag ombads vid min första sammankomst, att redan dagen efter hålla appelltal på torget i Falköping. Stämningen var laddad, nästan aggressiv, och det var ingen riktig förfrågan som jag fick, jag tilldelades uppgiften. Jag minns hur genuint illa jag tyckte om detta, även om jag njöt i fulla drag av att dagen efter höra min egen röst, i den magnifika högtalaranläggningen, dåna ut över de uppskattningsvis femton personerna på torget.

Jag visste redan då att på det sättet engagerar man inte människor. Min bakgrund fanns i idrottsrörelsen, där var jag fostrad i att få människor att känna sig hemma i ett sammanhang.

Vi lät människor knyta an först till vår fotbollsklubb, för att känna sig trygga, innan de fick förfrågan om att ha ett uppdrag i föreningen. Så skapar man delaktighet. (Detta vet alla som har en aning om hur sekter fungerar…)

När jag började spela fotboll i BK Atos som 16-åring var jag osäker och förvirrad i tillvaron. Men där fanns personer som tidigt såg mig, fast jag var tystlåten och tillbakadragen, och jag fick så småningom frågan om jag ville finnas med som ledare i föreningen. Något som betydde mycket för mig och jag fann min roll i klubben, även om jag aldrig blev den elitfotbollsspelare jag som barn hade drömt om. I Atos träffade jag människor av olika slag och fick erfarenheter som jag har haft glädje av hela mitt liv. Vi var en välorganiserad förening, men behövde alltid personer på olika poster. Alltifrån att arrangera fester, stå i inträdet eller caféet på Gamlestadsvallen, vara ungdomstränare eller lagledare, materialförvaltare, hålla i lottförsäljning, skriva i klubbtidningen, till att
vara med i styrelsen.

Vi tvingades att se nya medlemmar, vad de kunde vara bra på och fylla för funktion i klubben. När de hade knutit an en period och vi märkte att de dröjde sig kvar i klubbstugan med de andra gubbarna efter matcherna, så fick de frågan. Om de kunde tänka sig att stanna kvar efter årsfesten och ställa upp stolar, eller något liknande. De fick bli del i ett annat och djupare sammanhang, än att bara vara fotbollsspelare eller en go gubbe. Jag minns min stolthet när jag först fick sådana enkla uppdrag, hur jag kände en delaktighet i klubben.

Vi tvingades alltså att se vad vi kunde ha för användning av olika personer, vilka begåvningar medlemmarna hade, annars hade inte föreningen överlevt, det räcker sällan att ha en eller två eldsjälar (jag har svårt för uttrycket) i en förening. Även om det alltid är vissa som lägger ett större engagemang än andra.

Och vi slussade in personer stegvis och försiktigt i föreningsaktiviteterna.

Det är många år sedan. Jag var i dryga 20-årsåldern, en kväll fick jag ett telefonsamtal.

– Hej, det är Alberto, hur är läget, jag ringer som representant för valberedningen, vi skulle vilja ha med dig i styrelsen.

– Hmm, det var vänligt att ni tänkte på mig, men jag tror nog inte att jag är rätt person för det.

– Nej, så kan det vara ibland, att man inte ser själv vad man skulle vara bra på, det är inte alltid man ser det själv.

– Hmm, har ni ingen annan, då?

– Jo, det har vi, men ingen bättre.

– Hmm…

– Du kan gärna fundera på det, sov på saken.

– Javisst, ha det bra, vi hörs igen.

När jag lade på luren visste jag att jag skulle svara ja. Stoltheten jag kände, motargumenten mot mina invändningar, min lojalitet mot föreningen och att jag gavs möjlighet att fatta beslutet själv, vägde över mot min osäkerhet och rädsla för det okända.

Jag glömmer aldrig det samtalet.

Lördag kväll. Lyssnar på direktsändningen i radio av Verdis opera Macbeth. Två tända stearinljus. Dricker ett stort glas ekolättmjölk. Det är inte så ofta nuförtiden jag dricker mjölk. Jag har druckit min ranson, allt för mycket, och försöker undvika det, men ibland så. Jag känner mig som SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) i Tarantinos film Inglourious Basterds. Landa njuter verkligen av den färska mjölken han leende och artigt tilltvingar sig av mjölkbonden Perrier LaPadite som gömmer judar under golvbrädorna i sitt hus.

Det är några år sedan på Ullevi. Bortalaget tände bengaler och ett par banderoller fattade eld. För ett ögonblick såg det otäckt ut, men vakterna var snabbt där med släckare och matchen kunde fortsätta. Dagen efter var jag inne på bortalagets supporterforum och läste. Folk skällde på bengalbrännarna, men en av dem var där och försvarade sig. Det var inte meningen att det skulle börja brinna, skrev han, och tror ni att vi gjorde det med mening?

Tänkte på det när jag var ute i skogen och promenerade ett par timmar idag. Lyssnade på reprisen av radiodokumentären om Backabranden. känner ju till det mesta sedan tidigare, men blev ändå oerhört tagen. Det var naturligtvis inte meningen att 63 unga människor skulle dö i branden, när ungdomarna anlade elden, och det var också så eldsanläggarna försvarade sig i rätten.

Förr gav jag alltid pengar till tifo-insamlingen på Ullevi, när mitt lag spelade. Ungdomar som arbetar ideellt tillsammans kreativt med stor arbetsinsats som ofta gläder andra mer än vad de själva kan uppskatta sitt tifo. Det är beundransvärt och bör uppmuntras, har jag tänkt. Men nu lämnar jag inte mitt stöd längre.

Är det då inte festligt och vackert med brinnande bengaler under matchen?

Jo, det tycker jag att det är.

Men det är inte det frågan handlar om.

En överlappning är så enkel, men den kräver att man vågar. Och det är ett samspel. Bollhållaren måste avancera, men istället för det sedvanliga att gå ner mot kortlinjen så skär han in mot försvararen. Den som vågar är den som kommer på överlappningen. Det är ofta en lång löpning han måste göra och han vet inte om han kommer att få bollen, eller om medspelaren överhuvudtaget uppfattar vad som är på gång.

När ytterbacken blir utmanad och han uppmärksammar löpningen kan han välja att ligga något åt kanten och på så sätt förhindra utspelet, samtidigt som detta skapar en öppning åt mitten där anfallaren kan skära in än mer och komma på skott.

Den som sprungit för överlappningen är då, även om han inte får passningen, den som skapat målchansen.

*

En överlämning är inte så vacker, men kan vara lika effektiv, samtidigt som den kan sluta i katastrof på ett annat sätt.

Och den kräver än mer av överensstämmelse mellan spelarna.

Anfallaren fastnar vid hörnflaggan och han vänder hemåt med försvararen i ryggen. Det sedvanliga är här ett bakåtspel till mittfältaren som möter upp. Men istället för att vänta in passningen rör sig nu mittfältaren mot sin anfallare. De springer mot varandra. Och när de är jämsides släpper anfallaren bollen till medspelaren och försvararen hinner inte med, nu är det fritt läge för mittfältaren.

En vaken försvarare uppmärksammar när detta är på gång, men anfallaren brukar då lägga armen bakom ryggen på försvararen och hålla undan honom, jag minns hur vi tränade på detta när jag var pojklagsspelare, domaren har inte en möjlighet att uppfatta det i denna positionen.

Katastrofen inträffar när det inte finns något verkligt samspel. Det är då medspelarna vid ögonblicket för överlämning smäller ihop i ett motlägg som kan medföra att bägge stupar.

En sådan misslyckad överlämning är något av det mer demoraliserande som kan inträffa på en fotbollsplan.

Löjtnant Hornblower var krigshjälte och högt respekterad av sina mannar. Han hade dock ett problem. Första dygnet på havet, han var sjöofficer, blev han alltid kraftigt illamående, helt enkelt sjösjuk. Sedan lade det sig, han vande sig vid havets gungningar, men just detta första dygn var för honom fruktansvärt, att som officer känna sin besättnings självklara förväntan på honom och samtidigt försöka dölja sin sjösjuka.

Jag förstod direkt att något var annorlunda när jag väl förberedd med kost och träning närmade mig starten i morse. Jag hade helt omedvetet förlagt mitt individuella träningsmål för sommaren till samma dag som Veteran-VM i orientering. Uppskattningsvis några tusen orienterare befann sig i den skog som jag hade förväntat mig att ha i stort sett för mig själv.

De kom från alla håll och eftersom jag hade lurar i öronen hörde jag dem oftast inte. Sällan sprang de i mitt spår, utan de sneddade tvärs över stigen några decimeter framför mig, sprang ibland ett tiotal meter i spåret för att sedan kasta en blick på kartan och gira rätt ut i skogen igen. Och det var inga ungdomar vi talade om. En man blev jag nästan orolig över, han hade en vacklande löpstil och såg ut att vara i 80-års åldern, men jag tänkte att jag antagligen såg fel, dessutom hade jag nog med mig själv.

Efter en dryg kilometer kommer den första stigningen, det är brant och håller på ett tag. Jag började direkt må illa, kände att jag kallsvettades och sedan kom ulkningarna.

Kvinnor vet inte alltid vad som menas med att ulka. Men vi män vet. Man torrspyr helt enkelt. För många år sedan var det en kollega som kom in till mig på mitt tjänsterum. Han hade utländsk bakgrund och hade kommit till Sverige i vuxen ålder. Han frågade hur läget var. “Så där”, svarade jag. “Jag ulkar en del på morgnarna.” Min kollega såg högst frågande ut. Jag förklarade vad som menades med att ulka. “Det är det manliga sättet att visa smärta”, sa jag. “Kvinnor gråter, vi män ulkar.” Kollegan såg tveksam ut, sa sitt ärende och gick sedan vidare utan att närmare kommentera vad jag sagt. Jag tänkte att jag nog lämnat lite för mycket information, om man säger så. Nåväl, dagen efter kom han åter in på mitt tjänsterum, han stängde dörren och frågade om han fick slå sig ner. “Jag vill tacka dig”, sa han. “Jag vill tacka dig för det du berättade igår. Jag ulkar också.”

Jag befann mig alltså i första stigningen där jag sprungit så många gånger förut, även om jag nu var på väg på en längre löptur än tidigare. Illamåendet var så kraftigt att jag för någon sekund funderade på att bryta, efter alla mina förberedelser inför detta. Det var då jag kom att tänka på Löjtnant Hornblower. Och mycket riktigt, illamåendet, ulkningarna och kallsvettningarna försvann. Resten sprang jag på lätta ben. Hade en svacka mellan 13 km och 16 km, men då tänkte jag på författaren och långdistanslöparen Haruki Murakami när han sprang sitt tiomilalopp på en dag. Han hade också en svacka mellan sju och åtta mil, men sedan kom han igång igen.

Med två km kvar hamnade jag i slutstriden bland veteranorienterarna. Jag drogs med av bara farten och sista hundra metrarna spurtade jag tillsammans med de andra i målfållan.

Nej, det gick definitivt inte snabbt, mina 18 km, men jag gick i alla fall inte. Jag sprang hela vägen.

Efteråt stannade jag och tittade på prisutdelningen. Trodde det var klart när priset i klassen över 75 år delats ut. Var på väg att gå. Då ropar speakern ut att det nu är fortsatt prisutdelning i klassen över 80 år. Det här är inte sant, tänkte jag. Men jodå. Både män och kvinnor tog sig upp på prispallen. De kom från Sverige, Norge, Finland, Estland, Ryssland och Nya Zeeland. Jag applåderade tillsammans med de andra och vi var nog alla lite tårögda. Det var väldigt starkt. När jag går därifrån hör jag speakern säga att nu har vi klassen för “men and women eighty-five”.

Jag ska inte plåga er mer med detta. Men jag stannade kvar. Det kom en klass för 90-åringar också. Och sedan till sist, jo det är sant, en klass för 95-åringar. Vinnaren var svensk, jag skäms att jag inte lade hans namn på minnet, han var 97 år.

Pristagarna såg oförskämt spänstiga och vältränade ut, även om en del fick en hjälpande hand av de andra upp på prispallen. De höjde sina armar i luften med knutna nävar som Rocky Balboa… De hade fullföljt sitt lopp.

Där fanns en känsla av sammanhang som det var längesedan jag kände så starkt fast jag aldrig har orienterat. Och fast min egen prestation kom så helt i skymundan, väcktes något hoppfullt i mig, och en glädje.

Trodde jag höll på att springa om en person i spåret. Jag tänkte att det måste vara flera år sedan som jag sprang om någon. Jag springer långt, men det går fruktansvärt långsamt. Nu var det alltså en raksträcka, solen gassade, och jag skymtade den andre långt fram och hur jag närmade mig, meter för meter. Då såg jag det, det var någon som promenerade emot mig, det var därför jag närmade mig…

Styrketränade efteråt, men tankarna fortsatte, kunde inte släppa taget.

För tio år sedan var jag på Borås Arena. Öis mötte Elfsborg, men först var det invigning av den nya stadion. Ballonger släpptes upp, flaggor vajade i vinden, musikkårer spelade, flygplan cirklade över planen, Ingvar Carlsson höll tal, han talade tydligt och starkt, Borås skulle blomstra igen, fler ungdomar börja idrotta, det skulle bli bättre för hela Sverige, arbetstillfällena skulle bli fler, bostäderna modernare, daghemmen byggas ut, hemmasupportrarna rullade ut ett tifo över hela långsidan, en svart siluett av Borås med gul himmel och en sol som gick upp, en ny morgon gryr över staden stod det textat med stora bokstäver.

Jag har inte varit där sedan dess. Men ikväll var det dags igen.

Öisklacken brände av några rökgranater så att man inte såg handen framför sig och vi fick gå ut en stund tills röken blåst bort. 0-0 mot tabelljumbon Norrby. En måndagkväll i ett kylslaget Borås. Vad gör vi med vårt liv, som Nationalteatern sjunger.

Och ändå någon form av energi.

Amor et Fides

“I drivor av snö: Ipswich Town – Leicester City

Trots att planen på Portman Road var täckt med ett centimetertjockt lager med snö blev matchen av – vilket kom att bli Leicesters mardröm. Leicester spelade uselt i snödrivorna och ett desperat Ipswich vann lätt med 3-0. Inför matchen var det tveksamt om matchen skulle bli av. Trots ett tjockt lager snö, fortsatt intensivt snöande och ´osynliga´ linjer blev matchen av. De osynliga linjerna löstes med temporär blå färg från sprejflaskor.

Tack vare täcket med snö så var det svårt att slå ordentliga passar – och att hålla bollen. Matchen, som sändes i TV4 Sport, såg mer ut som en match i en svensk mellanstadieskola på vintern, då det var mer att sparka upp bollen mot motståndarmålet än att försöka passa sig dit. Spelarna halkade en efter en och det var en mycket försämrad sikt på planen. Matchen behövde spelas med en orange boll då den boll som skulle användas var osynlig i snön.”

(Citerat från Svenska fans, 2010.)

Sven-Göran Eriksson var tränaren för Leicester. I vilket annat land som helst så hade man ställt in eller brutit matchen…

I serien hjältar vi minns har turen kommit till Terry Butcher. Han spelade med Glasgow Rangers, men är mest känd för en match med engelska landslaget mot Sverige 1989 där han fullföljde matchen trots krossad skalle. Hans blodröda tröja blev symbolen för den engelska fotbollen, där spelare inte kastade sig på marken efter minsta närkontakt.

Terry Butcher – spelare vi minns.

Klassisk bild

Mina knän bär tatueringar från Ånäsfältets grusplan. Jag minns hur farsan satt med pincett och plockade ut grus ur mina blödande skrapsår. Sedan var det match igen och jag tror aldrig knäna hann läka riktigt mellan kamperna.

*

Morfar hade en naken kvinna tatuerad på ena underarmen. Som barn tittade man fascinerat, men vågade aldrig fråga något.

*

Jag kan känna en viss stolthet över mina sargade fotbollsspelarknän. De för minnen med sig. Dagens plastgräsfostrade ungdomsspelare har sannolikt missat något väsentligt.

– Herregud, finns det en idiot till?!

Okänd kvinna i skogen när jag sprang fram till hennes man efter att ha identifierat hans LUFC-märke, och jag nödvändigtvis måste visa upp min Billy Bremner tröja. Det är inte så ofta man träffar någon Leeds-anhängare. Vi var alldeles tårögda…

Man borde väl växa upp.

Mina två sorgebarn, Öis och Leeds United, gick bägge och vann oväntat idag. Leeds slog serieettan Middlesbrough i The Championship. Öis spelade ut Gais fullständigt i nittio minuters snöblandat regn på Valhalla.

En sådan glädje.

Hur värmen och spontaniteten kom tillbaka i en förfrusen själ.

I förra veckan badade jag utomhus i nollgradigt vatten. Jag bär fortfarande med mig känslan i det.

Det finns ingen som helst rädsla i att gå i vattnet, med isen som ligger på kanterna. Inget tvång i att detta är något jag måste göra. Nej, jag ser fram mot det. Under träningen som föregått badet längtar jag dit. Efteråt känner jag mig renad. Bastun undviker jag. Har aldrig varit så förtjust i värme. Tål det inte riktigt. Tycker det förstör känslan efter badet. Men tar en varm dusch. Går omkring utomhus sedan och torkar mig med handduken, känner ingen kyla…

I barnens idrott är det
vinsten som styr

Ni låter dom kämpa tills
de gråter och spyr

Ni pressar era barn och
kallar det för lek

Men jag tycker det är ett
jävla svek

Så är det bara jag som
blir förbannad

Ska det få vara så

—-

Ska det bli åttiotalets
främsta mål

Att göra barnen till 

en ny statussymbol

(Perverts, 3:23)

Träning bör ske utomhus oavsett regn, blåst, snö eller hagel. Det går en gräns vid minus femton grader, då man kan få problem med andningen, men det är också enda gränsen. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Tidigare levde jag upp till detta, men inte nu längre. Jag tränar ofta inomhus, i olika former. Men samtidigt kan jag känna en viss missnöjdhet, kanske till och med en viss skam, när jag inte befinner mig ute i vinden och regnet. Känslan när man går in i duschen efter träningen blir inte densamma.

Fotbollsträningen på vintrarna förr kunde ibland inledas med snöskottning av planen. Sedan pulsade man omkring där. Var det inte is, gick det ganska bra. Det var alltid mycket folk på träningarna på vintern. När jag kom till träningen i kylan, trodde jag ibland att jag skulle bli själv som tränade. Men det kunde vara ett trettiotal i omklädningsrummet när man kom ner. När våren kom och serien började halverades träningsantalet. Gubbarna fick annat för sig.

Sedan kom inneträningar på vintern. Jag gillade det inte. Jag brukade cykla till träningen året runt och det kändes tveksamt att gå in och träna fotboll. Men det var nog inte inneträningen i sig som var det stora problemet. Det var innebandyn. Jag har alltid ogillat innebandy, jag saknar fullständig förståelse för denna sport. Den kom in på gymnastiken när jag gick på gymnasiet. Jag trivdes sällan i skolan. Men gymnastiken var ett andningshål. Det var en befrielse att få byta om till gymnastikkläder. Vi spelade ofta basket eller volleyboll. Jag tyckte om det. Mer sällan var det fotboll. Ibland var det redskapsgymnastik. Det var inte min grej, men helt okej. Jag tog mig över plinten, med visst besvär, vighet har aldrig varit min styrka.

Jag har givetvis full förståelse för dem som hatade gymnastik och idrott. Men jag gjorde inte det. För mig var det, som sagt, ett andningshål.

Sedan kom alltså innebandyn. Den tog över fullständigt. Jag tyckte det var en helt obegriplig idrott, om man ens kunde kalla den det.

Och sedan även på vinterträningarna i fotbollen. Vad var meningen? Någon sorts omväxling? Stationsträningen med styrka och smidighet, utan boll, hade jag inga problem med. Det hörde till. Men att springa och vifta med en innebandyklubba? Ishockey eller bandy inomhus? Jag förstod det inte.

Utomhusträningarna på Kvibergs kyrkogård upphörde. Vi sprang där hela vintrarna annars. Utan boll. Det var antagligen någon ideologi bland tränarna då att det inte var bra att ha med bollen för mycket, man riskerade att ha tröttnat på fotboll när serien drog igång. Kanske kom analysen av erfarenheterna av hur träningsintensiteten minskade när våren kom. Så vi körde två träningspass i veckan på Gamlestadsvallen, med mycket löpning, och ett pass i veckan på kyrkogården, med bara löpning. Det var intervall, backträning, gubbe på ryggen, gubbe som höll emot… Vet inte om vi var så populära bland kyrkogårdsbesökarna, när vi frustande sprang förbi…

Men jag gillade det. Sedan tog jag cykeln hem. Ett extra pass. Det var aldrig några tveksamheter då, om man skulle gå och träna eller inte. Man var beroende av ett kollektiv, som var beroende av den enskilde individen. Man fick lära sig att ta hänsyn.

Oberoende av vädret.

Den som alltid springer bort
bär också nederlaget med sig
i sin grav

Men den som strider
om den så stupar

den bär segerhuvan

(Björn Afzelius)

Amor et Fides!

Björn Afzelius skriver om hur han blev öisare:

Jag tänkte: “Vilka vackra färger. Rött och blått.”

Amor et Fides

En ung kvinna som jag handledde för flera år sedan sa att jag namedroppade. Hon sa inte mer än så, men hon hade säkert observerat det, jag nämner sällan namn på kvinnor.

Jag har kommenterat detta tidigare, men när jag läser igenom några av mina senaste inlägg ser jag samma sak igen. Det är nästan bara manliga författare, filmskådespelare och fotbollsspelare som jag refererar till. Speglar detta en verklighet eller speglar det mig? Jag tror mest på det sistnämnda. Jag har lättare att känna igen mig i män än i kvinnor.

En kvinna som jag beundrar är Pia Sundhage. Inget originellt val, men jag menar det verkligen. Jag såg Jitex spela på Kvarnbyvallen med spelare som Elisabeth Leidinge, Anette Nicklasson, Anette Börjesson och Pia Sundhage. Jag vet också vilket motstånd damfotbollen då mötte (och kanske fortfarande, men inte på samma sätt). Dessa spelare kände givetvis av detta motstånd och har varit tvungna att hantera det. Jag har kunnat känna motståndet i mig själv (vad handlar det om, rädsla?). Samtidigt har jag alltid tyckt att det har varit djupt orättvist. Därav min respekt för dessa kvinnor, inte bara i sin roll som fotbollsspelare.

Motståndet har inte funnits på samma sätt inom andra damidrotter, som handbollen. Jag vet inte varför. Jag var för några år sedan på en boxningsgala. Där deltog inte bara män, utan också unga kvinnor som boxades, en del i sjal. Bettan Andersson var konferencier. Jag satt i publiken och det fanns inte minsta antydan till annat än respektfulla kommentarer, vare sig det var män eller kvinnor som boxades. Det kan säkert vara olika, men det var så bra stämning. Väldigt positivt.

Men Pia Sundhage har alltid varit respekterad, vad jag vet. Hon var tidigt instruktör för män på tränarkurser, och jag hörde bara positivt om Sundhage från män som deltagit i sådana utbildningar.

Dessa idrottskvinnor borde egentligen ha fått sina egna inlägg och inte hamnat under rubriken Genus. Jag beklagar detta. Men det kommer en yngre generation nu. För dem blir det säkert mer naturligt att identifiera sig både med män och med kvinnor. Jag tror och hoppas det.

Tog mig runt milen i Skatås idag. Jag är för gammal för det här. Låren känns som cementsäckar. Men jag gick i alla fall inte. Samma som vid mitt enda Göteborgsvarv för snart tio år sedan. Första milen gick galant. Jag sprang omkring och log åt publiken. Sedan blev det längre och längre mellan kilometerstolparna. Jag var väl förberedd, hade sprungit 18 km helgen innan. Utan problem. Men jag hade inte tränat på asfalt. Och nu började mina gamla ljumskproblem komma tillbaka. För varje steg högg det i ljumskarna. Jag vågade inte stanna vid vätskekontrollerna, jag slet till mig en mugg i farten som om jag vore en av de kenyanska elitlöparna. Hade jag stannat hade jag inte kommit igång igen. Jag tog mig i mål. Till slut. Det var inte mer heller. Men jag gick i alla fall inte. Även om det fanns dem som nästan promenerade förbi mig i slutet. Jag kände ingen glädje efter loppet. Satt bara framför mig och stirrade. Allt kändes meningslöst. Alla depåer tömda. Jag var närmast suicidal. Tack vare mat och dryck och goda kamrater vaknade jag till liv. Psykiskt, alltså. Idag kan jag se tillbaka på varvet med en viss tillfredsställelse. Jag vårdar min medalj.

Haruki Murakami är författare och nämns ibland i nobelprissammanhang. Men han är också långdistanslöpare. Han har skrivit en ganska kort och fin bok om löpning. Den heter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami beskriver hur han vid 47 års ålder springer ett tiomilalopp i Japan. Det handlar alltså om tio mil på en dag. Efter femtio kilometer började musklerna i benen att stelna, skriver Murakami. Sträckan upp till sjuttiofem kilometer var närmast outhärdlig. Benen lydde inte. Smärtan förflyttar sig i kroppen. Hans värld slutar tre meter bort. Han tänker inte längre än så. Men vid sjuttiofem kilometer kommer han över på andra sidan. Han andas ut och han andas in. En slags lyckokänsla infinner sig. Och han tar sig i mål.

” Året var 1959, scenen Wembley och föreställningen Agnes. I matchen mot England ställdes han mot tuffe backen Trevor Smith, vars rykte innehöll historier likt ´även linjemännen behöver benskydd´och ´där Trevor gått fram växer inget gräs.´ England som lag var dessutom ohyggligt bra vid tidpunkten och de 70 000 på läktarna såg fram emot ett nytt brittiskt målkalas. Problemet var bara att ingen hade talat om det för Agne.

England tog planenligt ledningen i den första halvleken och pressade på för ytterligare mål innan halvtidssignalen ljöd. En storspelade Bengt Zamora nekade dem det och med bara 0-1 på resultattavlan började Sverige så smått att gå till attack under de avslutande 45 minuterna. Det var då som Agne Simonsson klev in i handlingarna ordentligt. Det var då han skrev svensk idrottshistoria. Efter att först ha nickat in kvitteringen stod han sedan för ett artistiskt nummer i den högsta skolan. Mitt på den engelska planhalvan vann han bollen och dribblade än hit, än dit, genom hela Englands försvar. Strax utanför straffområdeslinjen gick Agne på skott med en perfekt avvägd skruv som besegrade målvakten Hopkins. Ett fantastiskt mål, en superb insats, med en grandios belöning för ´The King of Wembley´. ” (Citerat från Öis-legendarer på Svenska fans hemsida)

England – Sverige 1959 (3 min)

Man kan välja att dra sig tillbaka och vila på lagrarna. Beundrad och idealiserad. Eller så fortsätter man som ledare eller föreningsaktiv på annat sätt. Ger tillbaka det man själv fått. Befinner sig nära människor. Som då kan se se ens svaga sidor och brister i personligheten. Det är värt respekt.

Nej, säg inget ont om Billy Bremner. Jag vill inte höra det. Fortfarande när jag ser klipp med Bremner i fajter och när han gör mål, så får jag adrenalintillströmning och ögonen tåras. Om han verkligen slog ner Kevin Keegan, och jag säger om, så hade han säkert goda skäl till det. Det innebär inte att jag försvarar våld på fotbollsplanen. Men ibland måste man skilja på sak och person. Okej, jag vet att jag tidigare argumenterat mot detta synsätt, att man ska skilja på sak och person, men i detta fall tycker jag att det stämmer in. Ingen regel utan undantag.

—-

Talade med en blåvit gubbe i pensionsåldern. Seriös man. Mycket fotbollskunnig. Han vet min lagtillhörighet. Han berättade om derbyna mellan Öis och IFK på 1960-talet. Hur rädda IFK-spelarna var för Rune Börjesson och Agne Simonsson. Denne man hade vid ett tillfälle träffat en spelare från VM-laget -58. Den tidigare landslagsspelaren hade då fått frågan vem som hade varit bäst i VM-laget.

– Agne Simonsson, blev svaret utan tvekan, han var en klass bättre än oss andra.

Jag har hört det från så många håll, och det jag själv sett bekräftar detta. Agne är en av Sveriges genom tiderna tre bästa fotbollsspelare. Vilka de två övriga är kan man diskutera, jag har min uppfattning klar.

Öis-legendarer vid sidan av Agne, för mig, är Sören, Örjan och Marcus. Men det finns fler givetvis.

Fick ett tips om att läsa The Damned Utd av David Peace. Kritikerhyllad bok om Brian Cloughs fyrtiofyra dagar som tränare för Leeds United. Sedan fick han sparken. Leeds-spelarna gick i svaromål i en intervjubok: We are the Damned United.

Försökte först hitta The Damned Utd som seriealbum, men när något sådant inte fanns köpte jag filmen. Den har fått högt betyg på imdb, men jag blev ändå besviken på det mesta. Ställde in den i bokhyllan och tänkte att jag aldrig mer skulle se den.

Sedan började något hända.

Sekvenser kom tillbaka. Saker jag störde mig på, eller som bara berörde mig, och som jag inte kunde släppa.

Hur Brian Clough, när han kommer till Leeds, kritiserar spelare och föreningen på ett fullständigt obegripligt sätt. Vad var meningen? Att bryta ned för att bygga upp? Engelska tränare kan ju ha en auktoritär ledarstil, där spelare skälls ut, men Clough gick över alla gränser. Leeds hade i flera år vunnit allt som gick att vinna, men de fick nu höra att de spelat en ful och dålig fotboll, och att deras segrar ingenting var värda.

Rivaliteten mellan den nye och den tidigare Leedstränaren. Hur Clough förbjuder spelarna att nämna Don Revies namn som givetvis ändå lever kvar inom spelarna som en fadersgestalt.

Och skildringen av barndomsidoler som Billy Bremner, Allan Clarke, Joe Jordan eller Peter Lorimer.

Hur brutal den engelska fotbollen kunde vara på 1970-talet. De autentiska bilderna från en omtalad match när Billy Bremner enligt reportern slog ner Kevin Keegan med ett njurslag. (Jag såg inget slag överhuvudtaget)

Och att Brian Clough efter den självförvållade katastrofen i Leeds sedan går vidare och når stora framgångar som tränare.

Han hade inte alltid så mycket till övers för varken spelare eller andra ledare. När Sven-Göran Eriksson tillträdde som förbundskapten för engelska landslaget lär Brian Clough ha kommenterat att äntligen fick landslaget en tränare som talade bättre engelska än spelarna…

——

I en match mot Chelsea strax efter Billy Bremners bortgång fick Leeds två man utvisade. Då började Leeds-supportrarna att sjunga ”We´ve got nine men, and Billy!” Leeds höll 0-0 matchen ut.

Erik Hamrén berättade under årets fotbolls-VM om när han var tränare i Danmark. En spelare hade slagit ner en lagkamrat på träningen. Det skedde två meter framför Hamrén som gick upp till ledningen för klubben och begärde att spelaren skulle tas bort från laget. Men ledningen nekade att göra detta, då spelaren var lagets stjärna. Hamrén sa att ni får välja på honom eller mig. Så fick spelaren lämna klubben.

Lars Lagerbäck skickade hem tre landslagsspelare från ett träningsläger för att de inte höll på tiderna. Något som väckte stor uppmärksamhet och Lagerbäck fick kritik, vilket han givetvis var starkt medveten om när han tog beslutet. Men han gjorde det för laget, för andra idrottsledare, för ungdomsspelare, och kanske också i slutänden för dessa tre spelare själva. Sedan var de välkomna tillbaka till landslaget, och en av dem tackade också Lagerbäck flera år senare i samband med prisutdelning på fotbollsgalan.

Vi kan nog alla höra motargumenten i att exkludera människor på detta sätt.

Just därför tror jag på idrotten: den fostrar, lär ut gränssättning och hänsyn.

Det var på Ullevi. Öis gjorde mål. Jag hoppade upp med armarna i luften. Min gamla Nokia 3310 kastades ur jeansjackan och hamnade framför mig bland åskådarna.

En man böjde sig ner och tog upp ena halvan på mobilen som han gav mig, en annan räckte över den andra delen. Bägge delarna var oskadda. Nu saknades bara batteriet som en tredje gubbe hittade och gav mig med kommentaren:

– Ska du ha ett abonnemang också, eller?

När jag spelade fotboll var det en del som var fantastiska historieberättare. De kunde i omklädningsrummet före träningen berätta om något som hänt dem under dagen. Man anade att de hade skruvat till historien något, men det var helt oväsentligt i sammanhanget. Man skrattade hejdlöst och så berättade någon annan något liknande de varit med om.

Ibland kunde man höra att det som berättades antagligen inte hade varit så roligt när själva händelsen utspelades. Att det inträffade sannolikt hade inneburit någon form av smärta, sorg eller kränkning för den som berättade. Men hur personen kanske redan då eller strax efter sökte omformulera händelsen, hur kan detta bli en bra historia som jag kan berätta för gubbarna.

Jag känner givetvis igen detta i mig själv idag. Att omformulera smärtsamma händelser till roliga historier, eller hjälteberättelser.

Finns det en risk att man genom omformuleringen håller ifrån sig smärtan, det känslomässiga, i händelsen?

Jag ser det inte som något problem. Tvärtom är det ett sätt att hantera och bearbeta det man varit med om. Identifikationen med andras liknande historier läker. Sedan kan det finnas olika berättelser i olika sammanhang. I en annan situation kanske man släpper fram smärtan helt och hållet utan omformuleringar eller vinklade halvsanningar av vad som hänt.

Folk sa: Nu har du växt igen, Arnold. När ska du sluta?

– Aldrig, svarade jag.

De trodde att jag skämtade… Men jag menade det.

——–

Han kom på idén att chocka musklerna. Teorin var att överraska kroppen, att alltid göra vad den inte väntade sig. Han gjorde inte bara 20 knäböjningar med 125 kilo på stången. Han gjorde oväntat 20 till. Och så ytterligare 20. Och bara fortsatte. Slutligen gjorde han 55 per set.

Det fanns bara en möjlighet för musklerna att överleva: Att växa!

——–

(Ur Arnold Schwarzeneggers självbiografi Arnold: the education of a bodybuilder (1977), refererat från Sven Lindqvists bok Bänkpress)

Den tjeckiske fotbollsmålvakten Petr Cech har spelat för Chelsea sedan 2004. När han fick ett motståndarknä i huvudet under en match 2006 verkade det som Cechs fotbollskarriär var över.

Cech opererades för en livshotande skallfraktur.

Så småningom återkom han till fotbollen, men tvingades bära en svart hjälm för att skydda huvudet. En hjälm som den då 24-årige målvakten tyckte var ful och anskrämlig, fast han givetvis insåg nödvändigheten av den.

När han i sin comeback springer in på planen, fullsatt stadion, med hjälmen på huvudet, ser han upp mot de applåderande åskådarna.

Chelseasupportrarna har då tagit på sig kopior av Cechs svarta hjälm, och de står med huvudet högt och stolt.

—————

Petr Cech bär än idag en svart hjälm när han står i mål för Chelsea.

Byter man med åren successivt ut alla delar i ett skepp, planka efter planka, men behåller namnet, är det då samma skepp idag som för 20 år sedan?

Och om man byter ut även namnet?

När man håller på ett fotbollslag så är det inte spelarna man håller på. De byts ut, köps och säljs.

Det är knappast heller supportrarna, eller materialförvaltaren, som finns kvar år efter år, som är det man identifierar sig med.

Klubbmärket och färgerna är starka symboler, men det finns lag som ändrat i klubbmärket eller bytt färg på tröjorna, och ändå har en djupgående klubbkänsla.

Så vad är laget? Vad är det man håller på?

Någonting som lever vidare. Som alltid funnits i ens liv och alltid kommer att finnas. Som fyller en med någon slags känsla. Någonting som det inte går att ta på, någon sorts andlighet.

Jag bodde några dagar på samma hotell där dåvarande handbollslandslaget, Bengan Boys, var inkvarterade under ett träningsläger. Bengt Johansson hördes över hela hotellet när han talade till spelarna. Jag imponerades av den pondus och auktoritet som han utstrålade.

Vid EM 2002 möter Sverige Tyskland i finalen. I slutet av matchen ligger Sverige under med ett mål och får då ett offensivt frikast. Sverige tar timeout. En minuts timeout, 16 sekunder kvar att spela. Laget samlas kring Bengt Johansson.

Vad vill ni göra? frågar Bengt Johansson.

Jag häpnade då över frågan och jag gör det än idag. Denne pondusfyllde man överlåter ansvaret, med 16 sekunder kvar att spela, på laget. Han borde givetvis ha gått in med auktoritet och bestämt vilken anfallskombination de skulle spelat. Har jag tänkt. Men han överlät åt spelarna att bestämma. Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Johan Pettersson, Ljubomir Vranjes…

Med fyra sekunder kvar av matchen kvitterar Sverige för att sedan vinna i förlängningen.

Ett sådant ledarskap hade inte fungerat de första åren som förbundskapten. Det tar lång tid att skapa det förtroendet och den tilliten.

Jag har fortfarande känslomässigt svårt att förstå det och acceptera det.

Samtidigt som jag fylls av all beundran och respekt.

Vad vill ni göra?