Mitt engelska favoritlag Leeds United har återigen sparkat tränaren. Det blir femte gången detta inträffar på de senaste två åren. Vad är meningen?
För att det ska kunna bli bra måste man stanna kvar tillsammans även i perioder när det går dåligt. Det är på det sättet en relation fördjupas. Det är på det sättet man växer ihop. Det är på det sättet man skapar styrka.
Sedan finns det tillfällen när det inte fungerar. När man måste bryta med varandra. När styrelsen behöver se det, och ta ett beslut. Och det är inget som görs lättsinnigt från ledningens sida som ofta är väl medvetna om att allt inte enbart handlar om tränaren. Men ibland behöver man bryta, när relationen blivit destruktiv.
När Brian Clough fick sparken som tränare för Leeds 1974, är frågan om det hade kunnat gå att reparera den negativa relationen som Clough själv till stor del, som jag ser det, var ansvarig för. Han hade då varit tränare i fyrtiofyra dagar, när han fick avgå. Processen finns beskriven i boken The Damned United av David Peace. Men om Brian Clough hade stannat kvar, och tillsammans med spelarna lyckats vända förlusttrenden, hade sannolikt något stort kunnat inträffa. Samtidigt som kanske alltför mycket hade sagts, saker som var närmast oförlåtliga, saker som kanske alltid skulle sitta kvar i spelare och tränare och förhindra att verklig harmoni någonsin skulle kunna uppstå i laget. Ibland måste man bryta. Allt går inte att helt reparera, att återställa.
***
Nu åker jag över. Flygbiljetten är bokad. För första gången ska jag besöka staden Leeds och Elland Road, denna mytomspunna idrottsarena. Och det är nu stödet behövs. Som Björn Afzelius sjunger: Den som alltid springer bort, bär också nederlaget med sig i sin grav, men den som strider om han så stupar, han bär segerhuvan…
