Jag ser den danska dokumentärfilmen Christianias barn (2015). Ni var så ivriga att skapa en lekplats för vuxna, att det inte blev någon riktigt bra lekplats för barnen, säger en kvinna till sin far.
I Christiania i Köpenhamn ville man skapa ett inkluderande samhälle där alla skulle få vara med. Men det blev också ett gränslöst samhälle där de idag vuxna barnen konfronterar sina föräldrar med att ha utsatts för droger, kriminalitet och ansvarslösa vuxna.
Det är naturligtvis en bild av många som deltagarna i filmen ger. Å andra sidan blir det en motvikt till den ibland romantiserande bilden av den så kallade fristaden Christiania.
Det blev den starkares rätt som gällde, säger en man i dokumentären. Man ringde inte polisen och det fanns ingen makt bakom det som beslutades på stormötena. Vi trodde naivt att alla blev snälla om de fick drägliga förhållanden, säger samme man.
En annan man beskriver Christiania som en incestfamilj. Alla ljuger. Alla tystar ner. Alla håller skenet uppe.
Det ges också mer positiva bilder av Christiania i reportaget. Men det är bilden av barnens utsatthet som stannar kvar.
