“Det var en som gav sig till att erkänna ett mord han inte begått: han ljög ihop en hel hallucination – lade fram fakta, berättade detaljer och trasslade till det för alla, och varför? Jo, därför att han själv oavsiktligt och delvis, men bara delvis, var orsak till mordet, och så snart han fick reda på att han hade givit mördarna en förevändning, blev han nedstämd och omtöcknad och började fantisera ihop saker och ting, han blev alldeles förryckt och till slut trodde han själv att han var mördaren!”
(Fjodor Dostojevskij: Brott och straff, 1866/1985, sid 400)
