Jag bodde några dagar på samma hotell där dåvarande handbollslandslaget, Bengan Boys, var inkvarterade under ett träningsläger. Bengt Johansson hördes över hela hotellet när han talade till spelarna. Jag imponerades av den pondus och auktoritet som han utstrålade.
Vid EM 2002 möter Sverige Tyskland i finalen. I slutet av matchen ligger Sverige under med ett mål och får då ett offensivt frikast. Sverige tar timeout. En minuts timeout, 16 sekunder kvar att spela. Laget samlas kring Bengt Johansson.
Vad vill ni göra? frågar Bengt Johansson.
Jag häpnade då över frågan och jag gör det än idag. Denne pondusfyllde man överlåter ansvaret, med 16 sekunder kvar att spela, på laget. Han borde givetvis ha gått in med auktoritet och bestämt vilken anfallskombination de skulle spelat. Har jag tänkt. Men han överlät åt spelarna att bestämma. Magnus Wislander, Staffan Olsson, Stefan Lövgren, Johan Pettersson, Ljubomir Vranjes…
Med fyra sekunder kvar av matchen kvitterar Sverige för att sedan vinna i förlängningen.
Ett sådant ledarskap hade inte fungerat de första åren som förbundskapten. Det tar lång tid att skapa det förtroendet och den tilliten.
Jag har fortfarande känslomässigt svårt att förstå det och acceptera det.
Samtidigt som jag fylls av all beundran och respekt.
Vad vill ni göra?
