Jag skrev flyttkort. Det ena efter det andra. Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B…Grankottevägen 241B….Grankottevägen 451B, ah det blev fel. Jag fortsatte skriva ett tiotal kort till och så kom det igen….Grankottevägen 451B. Samma skrivfel.
Dagen efter gick jag till Televerket för att ändra telefonen. När jag fyllde i blanketten kom samma felskrivning igen, och nu blev jag alldeles iskall. Vad stod detta för?
Jag skulle hyra ut min lägenhet i andra hand och en väsentlig fråga var hur jag skulle göra med mina böcker. En del kunde jag ta med, men de övriga? Upp på vinden eller kvar i lägenheten. Det oroade mig. En bokintresserad kollega hade berättat om Jan Myrdal som hade sina böcker i källaren. Vi hade diskuterat om relationen till bokhyllan, var det bara något man ville visa upp, eller fanns det något annat. Hur kunde man ha dem i källaren och vad innebar det? En känslomässig trygghet i att kunskapen fanns inom en, och inte i det materiella…? Men fanns det inte något annat, en närhet, i relationen till ens böcker. En man jag hade läst en kurs med talade om sina böcker som hans barn. Ändå hade han egna barn…
451 var naturligtvis Fahrenheit 451, böckers antändningstemperatur i Ray Bradburys bok med samma namn. Några dagar senare gick jag förbi ett antikvariat som jag brukade besöka. I fönstret låg Bradburys bok. Jag måste ha sett den innan jag började skriva mina flyttkort. Och den hade väckt något inom mig. Något som handlade om rädsla, uppbrott och identitet.
