Vem är Sveriges bästa skribent? Hanne Kjöller eller Lena Andersson i DN, skulle nog en del säga. Själv lutar jag åt Glenn Hysén. Jag håller varken på Blåvitt eller Liverpool så i det fallet är jag opartisk. Men Glenn skriver med en äkthet och rakhet som berör. Hans lista på tio goa filmer som du måste se, lyckades (o)begripligt nog reta upp kultureliten, och jag håller visserligen bara med om två eller tre av hans filmer, men han motiverar sina val, och det är mer än vad jag själv alltid gör, bra eller dålig och eventuellt en betygssiffra brukar jag nöja mig med, och han får en att tänka efter. Även Glenns övriga krönikor är bland det mer läsvärda i svensk dagspress idag. Påminner till viss del om gamle prostitutionspolisen Rolf Edins krönikor i Metro för många år sedan. (Han är son till pingstpastorn Erik Edin.) Klart slut! avslutade Rolf Edin sina krönikor. Det var plötsligt någon som skrev med ett allvar som betydde någonting; om narkotika, prostitution och kriminalitet.
Sedan har givetvis dessa sunt-förnuft-och-egen-erfarenhet skribenter sina begränsningar. Så man får komplettera med annan läsning också.
“Känsla och förnuft” – mitt motto
Rolf Edin vinner ofta mitt medhåll men språket är ovårdat och smaklöst. Man kan även notera att han citeras friskt på diverse brunröda och brunblåa forum.
Glenn Hysén är däremot lite svårare att använda för sina egna syften…
Det fina är väl att den känslomässiga och moraliska andan inte behöver stå i motsats till närvaron av förnuft och logik.