Man kan givetvis säga att Carl-Gustaf Lindstedt är den ultimata Martin Beck. Och visst var Mannen på taket en bra film, baserad på Sjöwall/Wahlöös bok Den vedervärdige mannen från Säffle.
Men jag gillade också de moderna Beckfilmerna med Peter Haber, Persbrandt m fl.
Först ett mord. Detta var ganska ointressant, ibland obehagligt. Sedan kontorsmiljön (där jag kunde känna igen mig), därefter obducenten, Beck träffade dottern, Gunvald Larsson fick ett utbrott, grannen…
Jag förstod aldrig de ibland mediokra recensionerna, detta var ju hur bra som helst.
När jag går runt på Movieline på Packhusplatsen i Göteborg (filmens motsvarighet till Rönnells antikvariat i Stockholm) så köper jag nästan bara filmer jag redan har sett. Lite tråkigt kanske, men jag är ingen riktig filmfantast. Fotboll kan jag uppskatta även om det är division sju på Heden, men en halvbra film känns bara bortkastad att titta på. Kameravinklar och ljussättning vet jag inget om, även om jag tycker mig kunna skilja en god skådespelare från motsatsen.
Beck-filmerna var förutsägbara. Samma i avsnitt efter avsnitt. Man visste vad som skulle hända. Och det skapade en trygghet.
