Det är flera år sedan. Jag var på lunchkonsert i kyrkan i Bergsjön. Några musiker ur göteborgssymfonikerna hade tagit sig ut till förorten för att sprida sitt budskap om den klassiska musiken. Kyrkan var fullsatt och man kanske nu förväntade sig att det skulle bli musik för arbetarklassen och trasproletariatet, med de vanligaste slagdängorna.
Så blev det inte.
Symfonikerna spelade en stråkkvartett av Beethoven. Och sedan Verklärte nacht av Arnold Schönberg.
Någon i publiken tröttnade efter en stund och gick ut, men vi andra satt kvar.
Det var väldigt vackert.
Och musikvalet kändes så respektfullt mot oss som var där.
Det finns personer som ofta besöker konserthuset. Samtidigt betonar de att de inte vet något om klassisk musik, och de minns inte alltid heller vad det var som hade framförts. Men de kan beskriva solisterna, hur de spelade och hur dirigenten var, och de får tårar i ögonen när de berättar om senaste konserten de varit på.
Jag har alltid tänkt att den som kan något om fåglar, träd och blommor har mer behållning av en skogspromenad, än vad jag har som knappt kan skilja en gran från en tall.Men ibland undrar jag om det behöver vara så.
Några år senare var Gustavo Dudamel i Hammarkullen och dirigerade Beethovens femte symfoni. Jag var inte närvarande, men Gustavo älskade ju Beethoven så det var inte för att han underskattade publiken som han spelade den mest välkända symfonin, utan jag tror att han ville ge dem det han tyckte var det bästa.
Jag är ganska säker på att han tänkte så.