Andra delen av Leif GW Perssons självbiografi innehåller en och annan upprepning från del ett, Gustavs grabb. Ungefär som vissa recensenter kommenterat och kritiserat.
Jag har fastnat i detta, skriver GW. Och är det inte så vi alla gör, när vi blir lite till åren, berättar samma historier om och om igen. Det som betytt något för oss.
Jag sträckläser GW till slutet. Hela tiden intressant. Och då har jag ändå aldrig varit så fascinerad av hans kriminalromaner, varken de tidigare eller de senare. Men självbiografin kan jag identifiera mig med. Den totala hängivenheten till arbetet och han är också en av de få idag som uttalar sig positivt om Nils Bejerot.
Det är för mig ett lugn i att läsa GW Perssons berättelse om sitt yrkesliv.
