Hade nog väntat att han skulle vara lite gammal och trött. Men inte. Fast det säkert var tjugo år sedan vi sågs senast var Roffe sig lik. Och rösten var lika bra som förr. Texterna gick kanske inte alltid fram, men jag kan dem utantill, i alla fall de flesta. Blues har egentligen aldrig varit min grej, men med Roffe dras jag in i mörkret och självömkan, där man samtidigt kan ana ett uns självdistans, kanske var jag lite grann delaktig i vart det bar hän. Jag hade fru och två små barn, och en väninna på andra sidan stan, nu är blues allt som jag har… Å andra sidan finns det texter som är rätt igenom nattsvarta. Ibland behövs det med. Det finns ingen kärlek, ingen trygghet, tröst eller tro, det finns bara smärta och ensamhet, i det land där jag bor. Du tar mitt liv och min framtid, nu får jag leva med det som var. Jag ska begrava min skugga och vandra iväg när morgonen gryr. Att vara konstruktiv och lösningsfokuserad har sin tid, men sorgen och smärtan har också sin tid. Jag kan läsa dina ögons språk, och just nu säger dom åt mig: Roffe, det är dags för dig att gå. Banalt och samtidigt genialt, sa S som inte hört honom förut. För mig får det vara vilket som. Tack Roffe W för att du följt mig i svåra tider genom mitt liv!