Jag klarade samtliga ord i årets högskoleprov men Lena Andersson får mig på fall i sin nya bok Om falsk och äkta liberalism. På var och varannan sida är det ord och begrepp som jag antingen inte känner igen alls eller inte kan förklara innebörden av. Ändå läser jag med stort intresse utan att förstå allt eller ens merparten. Jag tycker om att inte förstå alla ord.
Det är som att Lena är intresserad av samma saker som jag, fast hon rör sig på en högre nivå, när hon skriver kritiskt om postmodernism, sociala konstruktioner, Foucault och Hägerström.
Och jag känner igen filosofer, böcker och begrepp, sådant jag läst men inte alltid förstått helt och hållet.
Man kan ha olika intentionsdjup i ord. Man kanske inte exakt kan förklara offsideregeln, men är medveten om att det är en fotbollsterm. Poststrukturalism har jag ett svagt intentionsdjup i. Men det intresserar mig.
Det här är inte Egenmäktigt förfarande eller Utan personligt ansvar, två favoritböcker av Lena. Inte heller en ganska lättförståelig artikelsamling som Förnuft och högmod. Jag skulle inte rekommendera Om falsk och äkta liberalism om man inte är prenumerant på Filosofisk tidskrift (vilket jag inte är). Men jag tycker om Lena Andersson och delar hennes intresseområden. Det räcker för att jag ska uppskatta Om falsk och äkta liberalism (Liberal idédebatt 4/2019).