I senaste avsnittet av Babel i Svt talar Jessika Gedin om skiljetecken. Sämst tycker hon om tre punkter som är “självömkande dramaqueens som tigger om uppmärksamhet”.
För mig handlar dessa tre punkter om antydningar, att man inte skriver ut något till fullo, det kan också vara ett sätt att mjuka upp det man just sagt, en punkt blir för hård, kanske också någon form av humor eller försök till självdistans till det man just skrivit.
Men man riskerar att tappa stringens och allvar med tre punkter. Mestadels står den enda punkten bra för sig själv.
Jag läser just nu Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar. (Om camorran i Neapel och kulturmaffian i Stockholm) Hon använder ofta tre punkter i slutet på meningar. Det känns bra och jag stör mig inte.
