En del skulle nog säga att de läst detta förut, om de bara fick handlingen berättat för sig, ännu en reserapport från Thailand… Men det är inte innehållet som fascinerar mig, som jag tycker om. Det är utformningen, det poetiska i språket. Tone Schunnessons debutroman är kort, men den har följt mig i tre dagar, jag har sett fram mot att vara ensam med den. Den totala destruktiva utlevelsen, utan ånger eller sentimentalitet. Det jag själv varit så långt ifrån. Framträdandet i Babel fick mig att läsa hennes bok. Och jag hoppas att hon skriver mer.