Långsamt gick spelarna mot klacken. Med sänkta huvuden. I 87 minuter hade supportrarna sjungit oavbrutet positivt, utan en enda bengal, fast laget låg under stort trots en man mer på plan. Så – de sista tre minuterna började visslandet, buropen och avgå-ramsorna. Spelarna och tränaren stod framför klacken, stilla, medan folk skrek och vrålade åt dem.
När jag tänkte att det var dags att gå därifrån, varför ta emot mer förnedring, så gjorde de inte det. Försiktigt och närmast i slowmotion klättrade spelarna över reklamskyltarna och gick mot supporterläktaren.
Så började de diskutera och resonera med klacken. Lite hetsigt först där de fick ta emot en del kritik. Men det fanns inget hotfullt över situationen. Och sedan lugnare och det syntes att de talade med varandra. Samtalade tillsammans. Utan aggressivitet.
Vid träningen dagen efter slöt 300 supportrar upp. Med uppmuntrande sånger och banderoller. Och nästa hemmamatch. Seger.
——–
