Lyssnar på Metallicas nya skiva och fastnar direkt.
Nej, jag är inte kunnig i hårdrock. Men jag känner igen musikalitet när jag hör det.
För snart ett år sedan spelade Motörhead i Scandinavium och alla som var där insåg nog att Lemmy Kilmister inte hade lång tid kvar att leva. Ändå tog de sig igenom en godkänd spelning, mycket tack vare trummisen och öisaren Mikkey Dee (född -63 i Gbg). De hade ställt in ett par spelningar tidigare på Europaturnén på grund av att gitarristen Phil Campbell blev inlagd på sjukhus. Så tremannabandet Motörhead fick förlita sig på Mikkey Dee som tog ett stort ansvar och höll ihop spelningen till glädje för oss cirka 4000 i publiken. En knapp månad senare, den 28 december, avled Lemmy. Han hade nyss fyllt 70 år.
We are Motörhead and we play rock´n fuckin´roll, sa Lemmy som vanligt, men ändå med en viss variation.
Jag har alltid gillat sådana återkommande uttryck, det är trygghetsskapande.
*
Det repetitiva har länge fascinerat mig.
Berättelser och uttryck som återgavs i hemmet i barndomsmiljön, om och om igen, man kunde dem utantill, vad stod de egentligen för?
Äldre kollegors ständiga upprepande av gamla historier. Fotbollskamraters skrönor som vi skrattar lika mycket åt varje gång.
Sagor som lever vidare just för att de väcker något i vårt undermedvetna, som Rödluvan och vargen, operahandlingar, Shakespeares dramer.
Och i dag när jag själv blivit sådan, berättar samma historier, igen och igen, på samma sätt äldre människor gjort före mig, och som jag trodde att jag aldrig skulle göra.
De fyller en funktion dessa berättelser och uttryck. En funktion viktigare än vi anar.
Och jag tror att Lemmy visste det.
