Sakta kommer det tillbaka. Hänger sig kvar. Sekvenser av en fragmentarisk och kalejdoskopisk minnesbild.
Rädslan att slå sönder den dyrbara vasen. Och hur fursten grips av sitt engagemang och förflyttar sig, liksom omedvetet, mot det han vill skydda sig ifrån. Porslinet som faller med ett kras i golvet.
Och att skammen inte finns efteråt. Bara ett lugn. En gemenskap. Människorna skrattar, men på ett vänligt och godsinnat sätt.
Ingen reaktion som gör att han behöver stänga in sig i sig själv under många år fram i tiden.
