Som barn läste jag i serieform Dorian Grays porträtt. Jag minns bara en kort bildsekvens: Mannens förtvivlan och skräckslagna ansikte när han betraktade det åldrade porträttet av honom själv.
Nu återvänder jag som vuxen till Oskar Wildes roman och läser den för första gången i bokform.
Jag har varit på organiserat träningsläger, det är många år sedan sist, och det är här på ön Losinj som jag har läst boken om mannen som säljer sin själ för evig ungdom.
Det handlar om att förlägga sina egna oönskade egenskaper hos andra personer, att se sig själv i andra människor, och även i andra ting.
Jag fascineras av Oskar Wildes text som han skrev för mer än hundra år sedan, hur den ser in i mig, hans sätt att skriva, lättheten som man läser honom, och visdomsorden eller kanske snarare sarkasmerna som finns på snart sagt varje sida.
—-
När vi anklagar oss själva får vi en känsla av att ingen annan har rätt att klandra oss. (Dorian Grays porträtt 1890/2015, sid 112)
