Näst efter Beethovens stråkkvartetter är Brahms pianokvartett nr 1 i G-moll, opus 25, min favorit bland kammarmusik. Igår på konserthuset uppfördes denna kvartett, av en ensemble från göteborgssymfonikerna. Så vackert spelat.
Den långsamma delen av sista satsen, Rondo alla zingarese, är ledmotivet ur en film som jag såg i början av 1990-talet, på Bio Capitol vid Skanstorget.
Filmen heter Monsieur Hire, på svenska Den fula gubben, regissör Patrice Leconte.
En man står varje kväll och betraktar från sitt fönster en kvinna i huset mitt emot. Han lyssnar alltid på samma skiva, Brahms pianokvartett nr 1. Så en natt åskar och regnar det när han står där. Det kommer en blixt och då får hon syn på honom. Vad som sedan händer är ett psykologiskt spel utöver det vanliga i detta mänskliga drama baserat på en roman av Georges Simenon.
