”Jag ska gärna säga vad jag menar. All äkta radikalitet bygger på kollektivet och samhället och att individen måste underordna sig kollektivet, en ideologi som är min. /…/ Det är alltså ett tidigt ingripande jag förordar. Individen måste utsättas för ett socialt tryck och kontroll, det är sann socialism för mig.”
(Nils Bejerot, intervjuad i Pockettidningen R, nr1/1974:76f)
Bejerot kanske både har rätt och fel i detta. Kollektivet kan ha en förmåga att exkludera unga människor redan innan denne hunnit hitta en fungerande plats i “kollektivet”.
Droger kan kanske ha en sådan roll i fråga om livsstil snarare än att till en början vara en fysisk allergi även om det för eller senar kan bli så.
Hur stor är toleransen för andra sociala koder än den reglerade, välutbildade medelklassens språk och regler för hur känslor uttrycks? Finns det risk att bra kollektiva verktyg som t.ex. signalpolitisk lagstiftning och reformer även skapar brist på enhet eller inre motsättningar i kollektivet?