På 1980-talet var jag fredspolitiskt engagerad. Jag minns vid ett tillfälle när jag var ny i ett sammanhang. Vi skulle demonstrera, alla skulle vara med, och jag ombads vid min första sammankomst, att redan dagen efter hålla appelltal på torget i Falköping. Stämningen var laddad, nästan aggressiv, och det var ingen riktig förfrågan som jag fick, jag tilldelades uppgiften. Jag minns hur genuint illa jag tyckte om detta, även om jag njöt i fulla drag av att dagen efter höra min egen röst, i den magnifika högtalaranläggningen, dåna ut över de uppskattningsvis femton personerna på torget.

Jag visste redan då att på det sättet engagerar man inte människor. Min bakgrund fanns i idrottsrörelsen, där var jag fostrad i att få människor att känna sig hemma i ett sammanhang.

Vi lät människor knyta an först till vår fotbollsklubb, för att känna sig trygga, innan de fick förfrågan om att ha ett uppdrag i föreningen. Så skapar man delaktighet. (Detta vet alla som har en aning om hur sekter fungerar…)

När jag började spela fotboll i BK Atos som 16-åring var jag osäker och förvirrad i tillvaron. Men där fanns personer som tidigt såg mig, fast jag var tystlåten och tillbakadragen, och jag fick så småningom frågan om jag ville finnas med som ledare i föreningen. Något som betydde mycket för mig och jag fann min roll i klubben, även om jag aldrig blev den elitfotbollsspelare jag som barn hade drömt om. I Atos träffade jag människor av olika slag och fick erfarenheter som jag har haft glädje av hela mitt liv. Vi var en välorganiserad förening, men behövde alltid personer på olika poster. Alltifrån att arrangera fester, stå i inträdet eller caféet på Gamlestadsvallen, vara ungdomstränare eller lagledare, materialförvaltare, hålla i lottförsäljning, skriva i klubbtidningen, till att
vara med i styrelsen.

Vi tvingades att se nya medlemmar, vad de kunde vara bra på och fylla för funktion i klubben. När de hade knutit an en period och vi märkte att de dröjde sig kvar i klubbstugan med de andra gubbarna efter matcherna, så fick de frågan. Om de kunde tänka sig att stanna kvar efter årsfesten och ställa upp stolar, eller något liknande. De fick bli del i ett annat och djupare sammanhang, än att bara vara fotbollsspelare eller en go gubbe. Jag minns min stolthet när jag först fick sådana enkla uppdrag, hur jag kände en delaktighet i klubben.

Vi tvingades alltså att se vad vi kunde ha för användning av olika personer, vilka begåvningar medlemmarna hade, annars hade inte föreningen överlevt, det räcker sällan att ha en eller två eldsjälar (jag har svårt för uttrycket) i en förening. Även om det alltid är vissa som lägger ett större engagemang än andra.

Och vi slussade in personer stegvis och försiktigt i föreningsaktiviteterna.