Det är många år sedan. Jag var i dryga 20-årsåldern, en kväll fick jag ett telefonsamtal.
– Hej, det är Alberto, hur är läget, jag ringer som representant för valberedningen, vi skulle vilja ha med dig i styrelsen.
– Hmm, det var vänligt att ni tänkte på mig, men jag tror nog inte att jag är rätt person för det.
– Nej, så kan det vara ibland, att man inte ser själv vad man skulle vara bra på, det är inte alltid man ser det själv.
– Hmm, har ni ingen annan, då?
– Jo, det har vi, men ingen bättre.
– Hmm…
– Du kan gärna fundera på det, sov på saken.
– Javisst, ha det bra, vi hörs igen.
När jag lade på luren visste jag att jag skulle svara ja. Stoltheten jag kände, motargumenten mot mina invändningar, min lojalitet mot föreningen och att jag gavs möjlighet att fatta beslutet själv, vägde över mot min osäkerhet och rädsla för det okända.
Jag glömmer aldrig det samtalet.
