Nolltolerans verkar ha blivit ett skällsord. Minska skadorna istället, sägs det. Förbjud inte brinnande bengaler på läktaren. Se till att det sker under ordnade förhållanden där det finns brandsläckare till hands.
Inom vården utfärdas oskuldsintyg för att förhindra hedersmord och från psykiatriska kliniker kommer förslag på att börja dela ut rena rakblad för att minska de skadliga effekterna av självskadebeteende. Vi måste hantera verkligheten, sägs det. “Det är inte fel av vården att ge flickor som har krav på sig att vara oskulder på bröllopsnatten rådet att sticka sig själva i underlivet.” (Sydsvenskan Opinion 110828)
Och hur ska vi se på nolltolerans mot sexuella trakasserier, homofobi, rasism eller könsstympning? Vi kommer ju aldrig att helt kunna avskaffa dessa företeelser. Bör vi då inte ha en skademinimeringsprincip även vad gäller rasism och sexuella övergrepp? Fantasin sätter inga gränsen för hur vi kan minska istället för utopiskt avskaffa detta. Är det inte bättre att läkare utför könsstympningen under ordnade former på sjukhus, än att det sker under smärtsamma och ohygieniska förhållanden i hemmet? Ska vi minimera de skadliga effekterna av rasism och ska vi hantera snarare än avskaffa sexuella trakasserier?
Risken är att det inkluderande samhället med sin rädsla att stigmatisera människor också blir ett samhälle där vi inte sätter gränser för oönskade företeelser.
