Västtrafik har problem och det är långvarigt stopp i spårvagnstrafiken. Vi tar det med ro.
När vagnarna går igång igen reser sig en man långt bak i vagnen, han är storväxt, skjortan är inte direkt nystruken, håret står på ända, han verkar nykter, men ser lite galen ut när han går fram till chauffören. Möjligen har denne man tänkt sig att lugnt och samlat meddela sin syn på Västtrafik, men det är inte vad som händer. Han fullständigt vrålar ut sin uppfattning till föraren som verkar helt oberörd i sin glasbur.
Det är inga svordomar eller andra invektiv som mannen häver ur sig. Det är kort och kärnfullt och nästan poetiskt i hur han beskriver hur spårvägen fungerar. Allt avstannar i vagnen och folk tittar besvärat ut genom fönstren. Men folk har varit med förr, och på något sätt känns varken mannen eller stämningen speciellt hotfull.
När mannen går tillbaka till sin plats möter jag hans blick. Jag ler lite vänligt mot honom och funderar på vad en enskild chaufför kan ha för inflytande när halva stans spårvagnstrafik ligger nere. Jag tvekar om jag ska kommentera detta som stöd till föraren, samtidigt som jag inte vill trigga igång något ytterligare. Men mannen förekommer mig. Fortfarande upprörd och allvarlig, men tydligt nöjd, säger han bestämt till mig: – Där fick han!!
—–
Med all respekt för spårvägens förare som inte kan vara så roade av sådant här måste jag ändå säga att det är händelser som denna som gör det värt att betala sitt västtrafikkort.
