Bland det mer demoraliserande som finns i krig är så kallad friendly fire. Detta är inte helt ovanligt, att av misstag bli beskjuten av sina egna styrkor som ofta inte vet exakt var frontlinjen går och var ens egna soldater befinner sig.

I den klassiska krigsfilmen Paths of glory (1957) med Kirk Douglas beskrivs detta, men också att det avsiktligt ges order att ge verkanseld mot egna trupper. Och dilemmat soldaterna ställs inför, orderbrott kan medföra att de hamnar inför krigsrätt med dödsstraff som konsekvens.

Begreppet friendly fire har alltid berört mig i någon sorts överförd bemärkelse. Det är som kamrat så lätt att bara hålla med, och det är väl också vänners uppgift, att vara ett stöd i vått och torrt, någon man tryggt kan öppna sig för och vända sig till, samtidigt som det är just den goda kamraten som kan säga att så här kan du inte bete dig, det är faktiskt hon som har rätt här, och inte du.

Det är en balansgång, man behöver känna sig trygg med sina kamrater, och man kan säga svåra saker på olika sätt, men civilkurage handlar inte bara om att stå upp med sina åsikter mot motståndarsidan, utan kanske än mer att våga säga ifrån och vara kritisk mot sina egna.