När jag var liten ville jag bli sopgubbe. Jag har fortfarande kvar någon beundran för arbetet, när jag ser gubbarna på gatan.
1982 gjorde Roadrunners en singel: Ung, fräsch och vacker. Väldigt bra låt. Den handlade om en sopåkare som går på semester. Refrängen löd: Nej, jag vill aldrig börja jobba igen, men om jag nån gång ska, så är det lika bra, att bära sopor som att sälja choklad. Ung, fräsch och vacker, jag ska dansa hela natten lång…
Semestern inleds traditionsenligt med att jag tvättar fönstren till tonerna av klassisk hårdrock: ac/dc, maiden och metallica. Enda gången som jag är fullständigt hänsynslös mot grannar och förbipasserande. Nu ger jag igen för allt jag utsatts för under året. Det är inte mer än ett par timmar på dagtid. Grannarna suckar lite, men vet vad det handlar om. Sedan svabbar jag golvet när jag ändå är igång.
Tre böcker ska lika traditionsenligt läsas under semestern. En Knausgård, en deckare och en klassiker. Vad det blir bestäms i god tid före ledigheten. Men inte så i år. En tid för allt, av Karl Ove, är klar. Men sen får vi se. Jag tar det som det kommer.
För flera år sedan läste jag en attitydundersökning om personer som log på fotografier i tidningen. De som var allvarliga betraktades som mer kompetenta och kunniga inom sitt yrkesområde. Samma undersökning visade att kvinnliga journalister oftare än män log på fotografier på dem själva i bylines. Kanske blev de oftare av fotografer uppmanade att skratta.
Det har alltid sedan dess stört mig när jag ser fotografier på leende kvinnor i dagstidningar.
Lemmy Kilmister från Motörhead fotograferas i filmen om honom tillsammans med en överlycklig skrattande hårdrocksfan. Don´t smile, säger Lemmy, be cool!
Men nu börjar jag tro att det är fel. Alltså att till och med Lemmy har fel.
Jag ska börja le lite mer.
Jag har deppat klart nu.
Var sak har sin tid.
