I sökandet efter barndomens manlighetsideal är det nu dags för tv-deckarna. Jag växte upp med Kojak och Columbo som inte satte några djupare spår, men så var det Baretta…
Jag köper en dvd-box med de tio första Baretta-avsnitten.
Man kan inte direkt säga att han har åldrats med värdighet. Idag hade man knappast kunna visa detta på Svt. Jag fascineras av bilden av narkomanen, den prostituerade, hallicken… Och Barettas förhållningssätt är inte alltid vad en del idag skulle kalla politiskt korrekt, även om han har någon sorts värme i sig, för dessa udda existenser.
Det är fortfarande sevärt och spännande. Jag förstår varför det satte sig i mig. Och samtidigt gör det mig fundersam: Är det detta som format mig och gjort mig till den jag är?
