Jag ser Rainer Werner Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz. Det är tretton delar, inspelat 1980, och finns i en box som ska vara remastered, men filmkvaliteten är ändå inget vidare. På filmdatabasen imdb har den fått betyget 8,8/10.
Jag ser ungefär ett avsnitt varannan vecka. Filmen är ganska långsam och det tar tid innan man kommer in i handlingen. Franz Biberkopf friges från fängelset Tegel i Berlin efter att ha avtjänat straff för att ha slagit ihjäl sin flickvän. Han försöker överleva i 20-talets Berlin bland prostituerade och kriminella, socialister och nationalsocialister.
Känslan jag får är ungefär som när jag läste På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust. Jag läste den för att den är omtalad och jag ville pröva själv hur jag uppfattade språket i den. Det är en svårtillgänglig bok i sju delar och den skiljer agnarna från vetet. De som har läst Proust och de som inte har gjort det. Och man får inte uttala sig utan att ha läst samtliga delar. Det finns mycket elitism runt Prousts romansvit.
Jag höll på länge med första delen av På spaning. Jag läste så sällan i den att jag inte uppfattade handlingen. Men när jag läste fanns det något meditativt och lugnande i språket, i det som för mig då i min egen omvärld var en tillvaro i kaos och förtvivlan. När jag läste Proust så läste jag, och jag drogs in i språket, inte i handlingen, och världen utanför fanns inte.
Samma känsla får jag av att se Berlin Alexanderplatz. Jag skulle aldrig rekommendera den till någon, lika lite som jag skulle rekommendera På spaning efter den tid som flytt. Men det finns ett lugn i filmen. Jag kastar mig inte över nästa del, jag vilar i det jag sett. Och den bär med sig någon form av trygghet.
